Recension
Hinojosa, Tish
Our Little Planet
(Continental Song City/Playground)

Det har gått nästan fem år sedan Tish Hinojosas förra studioskiva, »A Heart Wide Open«. Dessförinnan får vi gå tillbaka till år 2000 för en studioskiva, »Sign of Truth«. Ingen av dem hör till Tish Hinojosas bättre. Med tanke på de rykten vi hört om hennes extrakurrikulära aktiviteter (jag har ingen aning om huruvida de är sanna) på senare år, hade jag inga särskilt högt ställda förväntningar på nya skivan »Our Little Planet«. Men den kvalar utan vidare in i kategorin »älskvärda bagateller« för att låna litteraturforskaren Erland Lagerroths vackra formulering om »Röda rummet«.

Däremot kvalar den inte in bland Tish Hinojosa bästa skivor, bland mästerverk som »Homeland«, »Culture Swing«, »Destiny’s Gate« och »Dreaming from the Labyrinth«, eller mer blygsamma men likväl fina insatser som demosamlingen »Taos to Tennessee« (som först bara gavs ut som kassett) och »Frontejas«.

På »Our Little Planet« vill Tish Hinojosa återkalla stämningar från den sextiotalscountry hon växte upp med. Det handlar hela tiden om enkla, lika omedelbara som snabbt glömda melodier och lyrik som tolkar kärlekens irrvägar och countryns klasserfarenhet (Tish Hinojosas två centrala teman tillsammans med exilerfarenheten) från mer eller mindre oskuldsfulla utgångspunkter.

Som sångerska har Tish Hinojosa kvar innerligheten i uttrycket, men det har också smugit in en liten liten osäkerhet i de övre delarna av registret. Den stör inte, den har ungefär samma konstnärliga och känslomässiga verkan som den spruckna tonen hos Frank Sinatra, men samtidigt antyder den att Tish Hinojosa trots allt förlorat något av det som gjorde henne till en unik artist när vi först talas om henne för tjugo år sedan.

Men visst är »Our Little Planet« bra, en »älskvärd bagatell«. Tish Hinojosas personliga uttryckskraft sätter sin prägel på sångerna, och den luftiga produktionen är exemplariskt lyhörd. Den framhäver enskildheterna i kompet, distinkta och betydelsebärande. Och kanske är det i dessa enskildheter som musiken får sin tydligaste karaktär. Marvin Dykhuis suveräna insatser på stränginstrumenten, väl avvägda och maximalt smakfulla i sin varsamma virtuositet. Carrie Rodriguez fiol i »Mi Puebla«. Randy Glines munspel i den vackra »Roadsongs and Bygones« där de nostalgiskt skimrande, personliga minnena och Tish Hinojosas principfasta populism ingår en sällsamt lycklig syntes. Greg Leisz steel och Chip Dolans dragspel bidrar också till att höja några spår. I en sådan inramning lyckas till och med Dale Watson erövra något som liknar trovärdighet, med sin duettinsats i den flyktigt countryswingiga »Count Me In«.

Men, som sagt, lika flyktigt som omedelbart.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify