Recension
Kitty, Daisy & Lewis
Kitty, Daisy & Lewis
(Sunday Best Recording)

Första gången jag hörde Kitty, Daisy & Lewis var i våras på den stora musikfesten SXSW i Austin. Jag var sent på plats och höll på att inte komma in, lokalen var proppad.

Som tur var hade de inte börjat än, fastän tiderna på festivalen följs slaviskt. Trots förseningen fick hela publiken vänta ytterligare en halvtimme för bandets soundcheck som utfördes minutiöst noggrant.

Men väl värt att väntas på var det och syskontrion toppade min Austin-lista för i år. Jag såg inte en enda människa som gick under spelningen, som annars är regel utan undantag på SXSW-festivalen.

Kitty, Daisy & Lewis debutalbum på totalt 29 minuter har tagit ett år att göra (om man inte räknar in samlandet av *ancient*
ljudutrustning...) med målet att fånga energin i livespelningarna. Så man kan väl lugnt säga att noggrannhet och genomtanke är lika viktig för den här trion som Hank Williams är för countryn.

Londonbandet som normalt bara består av Kitty, Daisy & Lewis, men förstärks på livespelningar av mamma Ingrid och pappa Graeme, är alla multiinstrumentalister och byter instrument varje låt, ukulele, banjo, munspel, lap steel, you name it. Det är en ganska imponerande skiva för en 15-åring, en 18-åring och en 20-åring innehållandes ett par riktiga smockor, bland andra inledande »Going up the country«. Höj volymen här! De är helt säkra på vad de vill få fram, och de lyckas.

Själva definierar de musiken som Boogie Woogie, R'n'B, Western Swing, Jump Blues, Swing, Jazz, Rockabilly, Blues, Country & Western. Och de har rätt, skivan är som en smältdegel av blues, swing och rock*n roll i en snygg och sexig 40-talsförpackning.

Som önskelista till nästa album vill jag att det ska innehålla fler egenskrivna låtar, att Lewis överlämnar leadsång till tjejerna och en skiva som är lite längre än 29 minuter. Behåller de den truliga charmigheten kan de gå hur långt som helst.

/Sabina von Greyerz

Lyssna på Spotify