Recension
Miss Leslie
Between the whiskey and the wine
(Zero Label Records)

Dean Martin sjöng om Houston, LP:n kom väl i mitten av 1960-talet, och jag var fascinerad av hans sätt att tolka countrymusik. Houston lät också lagom mytiskt, vilda västern och laglöst land.

Fast redan då var Houston en stor stad, i dag är den en av de fem största i USA. Men ännu urban i så motto att countryetiketterad musik där ständigt föds.

Allt det ni ni ovan läst om Houston kommer jag att tänka på när jag hör Leslie Anne Sloan och hennes Juke-Jointers.

Hon kommer nämligen från Houston, plattan är hennes fjärde om en sexspårs-CD från 2004 inkluderas.

Hennes röst är mörk och utan den där nasala twang vi utomstående lyriskt brukar kalla äkta countryröst.

Hennes musik är dock hur countryäkta som helst, honky tonk enligt den formel som Ernst Tubb standardsatte.

Texerna countryns eviga envig mellan vinst och förlust, en repetetiv musiklyrik där samspelet man och kvinna är det centrala.

Leslie Anne Sloan skriver i det dubbelvikta texthäftet att skivan är till alla som gillar countrymusik, men också till alla som förlorat i kärlek och till alla om haft modet att gå en egen ny livsväg.

Alla texter har hon skrivit själv och möjligen kan de tolkas som att de kommer ur erfarenheter av egen skiljsmässa, för hon sjunger om »I can still feel«, »I´m done with leaving«, »Honky tonk hangover«, »I can get over you«, titlar som ger både personligt och allmängiltigt tilltal, vilket ligger i lyssnarens uppfattning.

Samt i lyssnarens uppfattning om countrymusikens roller. Miss Leslie står musikaliskt i samma led som Connie Smith, Norma Jean, Melba Montgomery och andra kvinnor som ikläddes en roll att balansera mellan alla de roller kvinnor skulle ha i countrymusik. Skillnaden är dock att Miss Leslie skriver texterna själv, lyrik som är svårskiljd från vad manliga låtskrivare åstadkommit. Tiden för »Stand by your man« är visserligen förfluten, värdet har flyttat från mannen till det den egna identiteten.

Musik och arrangemang då? Jo, ni som blir berörda av den musik som gjordes under countryns guldtid i början av 1950-talet och som sedan återkom första halvan av 1960-talet, det här är en resa till romantiserade möten på ett »hardwood floor«.

Hela plattan inklusive omslag ger en lycklig känsla, så här ska det låta, så här ska det vara, så här glad blir man när tiden står stilla i heartland USA.

/Frank Östergren