Recension
Wingfield, Pete
Eighteen with a bullet – The Island recordings
(Cherry Red/Border)

Det var länge sedan, längre än jag kan minnas, som jag blev så här förbehållslöst förälskad i en skiva. Ett tag, precis som alltid med jämna mellanrum, tappar man tron på allt och famlar i ett mörkt håll efter något att hålla fast i, något som i alla fall för stunden känns större än livet självt. Och det säger kanske en del om sakernas tillstånd att det krävs musik från mitten av sjuttiotalet för att kickstarta den här hjärnan.

Men låt oss inte fastna i klagan och förtvivlan, det finns mycket roligare saker att avhandla. Den senaste veckan har jag till 99 procent bara lyssnat på Pete Wingfield. Jämte honom bleknar det mesta. I alla fall just nu. »Eighteen with a bullet – The Island recordings« innehåller två album, »Breakfast special« från 1975 och »Love bumps & Dizzy spells«, som får se dagens ljus för första gången. Det är strålande rakt igenom, obeveklig vit soulmusik som aldrig blir tvetydig.

1971 hade britten Wingfield lämnat in medlemskortet i gruppen Jellybread och satsat på en karriär som studiomusiker. Han turnerade och spelade in med bland andra Van Morrison, Maggie Bell och The Hollies. Wingfield var även en bärande del i funkbandet The Olympic Runners. Och det var med dem han begav sig in i studion.

Han ville låta som Allen Toussaint, Marvin Gaye, Stevie Wonder och Johnny Bristol. Som Delfonics och Stylistics. Som Dells och Chi-Listes och Huey Smith and the clowns och skapa gospelfunk som Billy Preston. Ett fantastiskt hopkok som blir en lyxig soulburgare med extra allt. För Wingfield lyckas med sitt uppsåt samtidigt som inspirationen inte endast blir imitation, utan konstant sväng med sammansatta rytmiska utsvävningar.

»Eighteen with a bullet« var listettan från inspelningarna som förevigade Wingfields onehitwonderpotential. Men det är den långsammare »Anytime« som verkligen sätter ner foten. En till en början högst ordinär komposition förvandlas efter två och en halv minut till ett förtätat drama med ett gråtande piano och Wingfields falsett i centrum.

Snart efter singelsuccén med »Eighteen with a bullet« var Wingfield tillbaka i studion. Resultatet, »Love bumps & Dizzy spells« var inget som föll skivbolaget Island i smaken. Skivan släpptes aldrig. Enligt WIngfield berodde schismen på att Island ville att han skulle lanseras med en omfattande turné, medan han såg svårigheter att åka land och rike runt med endast en listetta samt problematik att reproducera soundet från inspelningarna på scen. Så i stället för kompromiss valde Wingfield en tillvaro som studiomusiker och producent.

Islands refuserande av »Love Bumps & Dizzy spells« är obegripligt. Jag hör musik som är stolt, som vägrar lägga sig ner, som är en lite popigare fortsättning på allt det som Wingfield lyckades med på sitt debutalbum. Och Island cashade in ändå: de såg de nya låtarna som dyra demos, vilket gjorde att Olivia Newton-John fick en hit med »Making a good thing better« och Patti Labell gjorde »Eyes in the back of my head« på hennes album »Tasty«.

Pete Wingfield då? Jo, han producerade bland annat Dexy´s Midnight Runners första skiva, »Searching for the young soul rebels« och senare The Proclaimers »Sunshine on Leith«. Och under flera år turnerade han med The Everly Brothers. Och under sluttexterna av Guy Ritchies film »Lock, stock and two smoking barrels« spelas hela »Eighteen with a bullet«.

Och i september 2008 har Cheery Red den goda smaken att ge oss vad som för mig är årets hittills bästa återutgivning.

/Mattias Bergqvist