Recension
Grey, JJ & Mofro
Orange Blossoms
(Alligator)

Floridas JJ Grey och hans Mofro måste vara en våt dröm för varje rootsylyssnare. Hans musik är nämligen ett charmant och hutlöst dansant hopkok av alla varianter av americana man kan tänka sig; blues, soul, funk, country, swamp rock, gospel... Och det med ett vad vi på ren svenska kallar för groove som — hur ”vitt” det nu än är — inte står The Meters långt efter.

”Orange Blossoms” är fjärde albumet och om nu sydstatssvänget faktiskt suttit som en truckerkeps sedan dag ett står det allt tydligare att herr Grey är på väg att utvecklas till en fullfjädrad blue-eyed soul-sångare. Den där botten i rösten, den som känns ända ner i magsäcken och som man så gärna vill förknippa med funk och soul (speciellt sydstatstraditionen), den kommer han kanske aldrig att nå; men dedikationen, inlevelsen och närvaron lämnar inget att önska.

Grey rabblar själv upp en imponerande samling influenser i Muddy Waters, Stevie Wonder, Tony Joe White, Jerry Reed, Otis Redding, Dr. John, Sly & The Family Stone, Van Morrison, Bill Withers, Dan Penn, Donny Hathaway och George Jones och ringar därmed in sig själv riktigt bra. Att det här är en man med vältummad skivsamling är tydligt. Men att han och hans band lyckas omsätta influenserna i så svettigt hårdsvängande praktik är desto mer imponerande.

Fjolårets ”Country Ghetto” var måhända en snäppet starkare samling — som helhet — men det är en anmärkning i marginalen. Den som vill ha sin sydstatsfunk levererad som en rykande het gumbo och är mer intresserad av att njuta av den än att detaljanalysera innehållet kan bara blunda och gapa.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify