Recension
Molinari, Pete
A Virtual Landslide
(Damaged Goods)

Trots sin ungdom kunde aldrig Pete Molinari förlika sig med samtida band som Oasis och Nirvana utan fascinerades mer av sin äldre brors skivsamling, bestående av Woody Guthrie, Dylan, Leadbelly och Billie Holliday. Utan intresse för vare sig studier eller vanligt arbete och med huvudet fullt av sånger gjorde Molinari sin pilgrimsresa till New Yorks Greenwich Village.

En tänkt månad blev till två år. Med det tidiga sextiotalets hela Greenwichgeneration som främsta inspirationskälla gjorde han vid återkomsten till England sin först skiva. På en dag, våren 2006, spelades “Walking Off The Map” in i köket hemma hos den produktive och handlingskraftige Billy Childish. En debut så stark att den kan jämföras med Bob Dylans första skivor.

Att bli tagen under Billy Childishs vingars beskydd är en kvalitetsstämpel om något och även uppföljaren “A Virtual Landslide” ges ut av Childish bolag Damaged Goods. Ett förhållande vi skall vara tacksamma för. Ingen vet ju som Childish betydelsen av enkelhet. Trots åldersskillnaden verkar de båda männen förstå varandra utmärkt.

Blonde On Blondepastischen “It Came Out Of The Wilderness” tar vid där “Walking Off The Map” slutar, men sedan är det slut med likheterna med Dylan. Pete Molinari låter oss förstå att hans referenser är bredare än så. Och endast det bästa är gott nog! Både “Look What I Made” och “Sweet Louise” kan jämföras med det bästa P F Sloan gjorde som soloartist.

“There She Still Remains“ är så känslig att den för tankarna till “Words In Your Eyes” från Phil Everlys oförtjänt glömda soloplatta “Mystic Line” (1975). Jag vet inte om just Phil av bröderna Everly spelar en speciell roll för Molinari, men även “Hallalujah Blues” och “I Don´t Like The Man That I Am” är som sprungen ur den yngre av bröderna Everlys strupe.

Det är precis där han röstmässigt ligger, mellan P F Sloan och Phil Everly. I alla fall för en stund. Just när vi tror oss veta var vi har honom, ler han mot oss och blir i “Dear Angelina”, “Adelaine”, “One Stolen Moment” och antikrigssången “Lest We Forget“ helt sin egen igen.

Sympatisk, spännande och med en integritet som gör honom allt för svårplacerad för att låta sig sorteras in i det fack där vi tror oss finna honom. Han är något så ovanligt som både traditionsbärare och förnyare. En eftertraktad kombination som det är få förunnat att kunna leva upp till.

Låt oss verkligen hoppas att det inte går så illa för Pete Molinari som för landsmannen Brian Friel, två fina album (1974 resp.1975) och sedan glömd. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan världen - nåja, den krympande skivköpande världen i alla fall - upptäcker den här ynglingen. Ansvaret vilar tungt på oss som fortfarande är beredd att betala för musik.

/Per Magnusson

Lyssna på Spotify