Recension
Chambers, Kasey & Shane Nicholson
Rattlin’ Bones
(Essence/import)

Berättelsen om Kasey Chambers uppväxt i den australiensiska vildmarken inbjuder till mytologisering. När jag intervjuade henne och Bill Chambers i Stockholm för åtta år sedan betonade hon att hon och brorsan Nash inte var viljelösa offer för sina föräldrars romantiska drömmar. Det började som ett kortvarigt experiment, det fortsatte på barnens enträgna begäran. Det var de som trivdes bäst i bushen.

Även Kasey Chambers musikaliska fostran inbjuder till mytologisering. På kvällen satt familjen runt lägerelden. Bill spelade och resten av familjen sjöng. När de inte musicerade, lyssnade de på kassetter med Hank Williams, Gram Parsons och Amazing Rhythm Aces. Och där ser vi att det inte handlar om en saga. Vem som helst kan bluffa om Hank och Gram, att bluffa om Amazing Rhythm Aces är svårare. Tänk på den gamla reklamslogan om Junior Brown: ”Anyone can fake Memphis 56, but nobody fakes Reno 82”.

När olika konstellationer av klanen Chambers (Dead Ringer Band, Bill & Audrey, Audrey Auld, Kasey Chambers) sedan överträffat Gram Parsons i flera av de sånger som var hans bästa, blir det också uppenbart att vi har att göra med inte blott äkta vara, utan om en äkthet av absolut högsta kaliber.

Och Bill Chambers håller fortfarande sin skyddande hand över den utvidgade familjen. Även sedan Kaseys och Nashs styvmor Audrey Auld (som inte var med i bushen) blivit Audrey Auld Mezera och flyttat till Nashville spelar han på hennes skivor. Och han spelar naturligtvis gitarr, mandolin och lap steel på Kasey Chambers nya skiva »Rattlin’ Bones«. Den här gången gör hon en duettskiva med maken Shane Nicholson, men det är tydligt att det är Kasey Chambers som är den musikaliskt starkare viljan av de två. Shane Nichsolons egna inspelningar drar mer åt singer/songwriter-hållet, medan »Rattlin’ Bones« låter som Kasey Chambers skivor brukar låta, eller som Dead Ringer Band lät.

Det är med andra ord en utsökt skiva. Kasey Chambers röst är unik. Inte alltid med absolut precision i träffen, men den har en personlig karaktär och uttryckskraft som gör den till en av den samtida countrymusikens främsta. Shane Nicholsons röst är lite neutralare, men kompletterar Kasey Chambers perfekt. Bäst blir det naturligtvis när Kasey står för solosången och Shane sjunger andrastämman. När de möts som två solister i renodlade duetter är resultatet inte lika övertygande; fast kom ihåg att invändningen rör sig på en nivå där resultatet är något mindre övertygande än det absoluta.

Skivan består enbart av originalmaterial, sånger skrivna antingen av Shane Nicholson eller som co-writes mellan de båda. Sångerna har naturligtvis en starkt traditionell karaktär, för att inte säga tidlös. Flera texter har en mytologisk dimension i den anglo-amerikanska folkballadens anda, och melodierna är enkla och omedelbara.

Den instrumentala inramningen understryker musikens traditionella karaktär. Ofta dominerar ett instrument. Gitarr, banjo eller fiol sätter sin prägel på ljudbilden, de andra instrumenten ansluter, understryker och bekräftar snarare än utvecklar eller förändrar.

»Rattlin’ Bones« är ännu en lysande skiva av Kasey Chambers; jag lutar nog åt att Shane Nichsolson är en hjälpmotor, om än en värdefull sådan. Det enda som stör mig är den burkiga produktionen av sången i den annars fina låten »Jackson Hole«. Det påminner alltför mycket om ett av alla de kuriösa uppspel som numera riskerar att ställa Steve Earle ständigt offside.

/Magnus Eriksson