Recension
Young, Neil
Greatest Hits
(Reprise)

Neil Young är en av rockens mer särpräglade gestalter. En genial låtskrivare, en starkt profilerad och oftast expressiv sångare, men också en mästare i att plottra sönder även de bästa sånger med sitt svårefterhärmliga gitarrspel. Missförstå mig rätt. Jag gillar Neil Young. Jag gillar också de flesta av hans sånger, även om den töntiga »Only Love Can Break Your Heart« hade fått sitt rättmätiga eftermäle om någon annan hade skrivit den och blott den av ideologi fullständigt förblindade, eller dövörade, kan sätta »Southern Man« i nivå med Lynyrd Skynyrds häcklande svar.

Men Neil Young är också en av rockens ojämnaste artister. Ta en skiva som »Rust Never Sleeps«. Dess första, akustiska sida är bland det bästa Neil Young gjort. Även första spåret på andra sidan (jag talar om den som en lp), »Powderfinger« är fin, även om Neil Young tar fram den elektriska gitarren och behandlar den som om den vore något levande – som skall strypas. Sedan blir det bara ett sammelsurium av gitarrskrammel, sladdrigt rytmkomp och ansatser till sång. När Neil Young nu släpper en »Greatest Hits« får tyvärr bara en sång från den skivan plats, den katastrofala elektriska versionen av »Hey Hey My My (Into the Black)«.

Annars brukar Neil Young sprida sin ojämnhet mellan skivorna. De faller sällan sönder lika tydligt, eller förödande, som just »Rust Never Sleeps«. »Harvest« är med rätta en klassiker, för mig som uppskattar Neil Youngs country- och folkrockigare sida hör också »Comes A Time« och »Harvest Moon« till hans stora stunder.

»Greatest Hits« blottlägger tydligare Neil Youngs ojämnhet. Skivan följer en strikt kommersiell urvalsprincip. Den samlar de mest sålda, de mest spelade i radio och de mest nerladdade spåren med Young, ordnade kronologiskt. Skivan öppnar med de långa »Down by the River« och »Cowgirl in the Sand« från »Everybody Knows This Is Nowhere« från 1969. Det ger en lång transsportsträcka till mer meningsfulla sånger som »Cinnamon Girl«, »Helpless« (jodå, ett par spår från Crosby, Stills, Nash & Young finns med) och »After the Gold Rush«.

I övrigt: en blandning av det bästa och det sämsta, men även av det som kunde varit det bästa om Neil Young haft en ansvarig producent. »Like A Hurricane« är ju en fantastisk sång, med en otroligt förförisk melodi, men inspelningen störs också av att Neil Young inte kan hålla fingrarna borta från sin elplanka. Tänk om någon hade kunnat kapa fyra minuter. Då hade det blivit ett mästerverk.

Alltså: Neil Young från alla sina sidor. Jag njuter av »Heart of Gold«, jag grips av »Ohio« och »Needle and the Damage Done«, jag inser hur överlägsen Linda Ronstadts och Emmylou Harris version av »After the Gold Rush« (på Ronstadts »Feels Like Home«) trots allt är, jag fylls av vämjelse när jag hör den överstyrda gitarren i»Hey Hey My My (Into the Black)«, och jag längtar efter G3:s version av »Rockin’ in the Free World« när jag hör Youngs original.

Det är väl så det ska vara på en samlingsskiva, som inte syftar till att renodla någon sida hos en så motsägelsefull artist som Neil Young är. »Greatest Hits« ger också en utmärkt introduktion för det uppväxande släktet. Och den passar i bilstereon.

/Magnus Eriksson