Nyheter
Magiska ögonblick i Austin
Datum: 2006-03-21

Tekniken är emot mig. För en gång skull var jag förberedd, välorganiserad och beredd att ge snabba rapporter från slagfältet. Då visar det sig att jag av någon outgrundlig anledning inte kan ladda min nyinköpta Palm…

Tack och lov har Tom haft ordning på tekniken och rapporterat flitigt. Men åter på hemmaplan vill jag gärna berätta om några musikaliska upplevelser utöver det vanliga..

Fredag seneftermiddag bjöd Compadre Records på party för ett 70-tal specialinbjudna i trädgården till ett hus på Eastside och the ”main attraction” var Billy Joe Shaver med band. Jag har sett Shaver många gånger men blev ändå totalt knockad. Så mycket humor och värme den mannen utstrålar. Vid minst två tillfällen åker näsdukarna fram lite varstans i publiken och nog bör man ha ett hjärta av sten för att inte beröras av ”Live Forever” eller ”Star In My Heart”, som tillägnas sonen Eddy.

Efter en middag med Dualtone Records med bland andra Darden Smith och Carey Ott som gäster fortsatte fredagen med en helkväll på The Parish på 6th Streeet. Först ut var Al Anderson med ett mycket övertygande band. Vilka låtar Anderson har skrivet och vilken sångare han är! Måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått NRBQs storhet och inte heller satt mig in i vad Anderson gjort sedan han lämnade bandet. Men nu står han högt på listan av artister som ska kollas upp. Kanske någon av Rootsy.nu-läsarna har bra koll på honom?

Även nästa artist på The Parish scen ska kollas upp. Visst har jag varit medveten om Eliza Gilkyson, men aldrig kommit mig för att lyssna ordentligt. En lysande sångerska med en hel del bra låtar och en briljant konsert på det hela taget.

Nästa programpunkt var Tom Russell, för dagen med en reservgitarrist på grund av att ständige följeslagaren Andrew Harding sjukskrivit sig. Och Andrew är så klart inte lätt att ersätta. Men Tom har med åren fått en enorm pondus och har en magnifik låtkatalog att plocka ur. Fokus den här kvällen var dock på låtarna från nya plattan och de håller utan tvekan mycket hög klass.

Vid midnatt var det dags för Rodney Crowell, för dagen utan band men med Will Kimbrough. Och frågan är om det inte är så här man ska höra Crowell. Låtarna framstår i all sin prakt och Crowells närvaro och intensitet imponerar stort. Och Will Kimbrough är helt fantastisk, både som gitarrist och som sångare. Missa inte Will när han turnerar med Willy Clay Band i Sverige i maj!

Kvällen avslutades med en oannonserad ”special guest” och jublet steg när Lyle Lovett äntrade scenen med basisten Victor Krauss, en cellist och en slagverkare. De gör ett jazzigt, lågmält set som förstås är av odiskutabelt hög klass. Men jag tänder inte till riktigt. Kanske beror det på att klockan är för mycket för en gammal trött man (fötter och rygg värker), men jag har trots många försök aldrig förstått varför Lyle Lovett är så enormt hyllad. Det är som sagt verkligen inte dåligt på något vis, men den här kvällen är Lovett den som gör blekast intryck på mig.

Efter en överväldigande fredag är det så klart svårt att nå samma höjder på lördagen. Orken hos undertecknad håller på att ta slut hos undertecknad efter några kolossalt intensiva dagar, regnet faller då och då och utomhuskonserter är uteslutna. Dagen ägnas åt några riktigt bra möten ohen en fantastik middag med goda vänner. En riktig musikalsikh höjdare blir det dock denna kväll också.

I Central Presbytarian Church spelar först Ollabelle (ok men inte mycket mer) och sedan gör Marty Stuart sitt gospelset. Jag såg Stuarts konsert på Antone’s på torsdagen och det var riktigt bra (se Toms rapport), men gospelshowen var…eh, himmelsk. Mycket bättre än så blir det inte och när Stuart avslutat strax efter midnatt kändes det nästan meningslöst att försöka ta in mer intryck.

Dock kunde jag inte motstå att varva ner med en öl och med en halvtimme av Gretchen Peters synnerligen behagliga akustiska show på Pecan Street Ale House. En perfekt avslutning på några hektiska dagar i Austin.