Nyheter
SXSW rapport 1 – Musiken
Datum: 2008-03-18

Liknelsen är måhända sliten men jag kan inte komma på någon bättre – SXSW är som ett gigantiskt julbord med så mycket mat att man inte kunnat smaka allt om man så hade haft en månad på sig. Ett utbud som är så enormt att man riskerar att missa de riktiga godbitarna. Överflödets förbannelse med andra ord. Men ser man det från den positiva sidan istället är det näst intill omöjligt att inte hitta en massa bra musik.

Efter att ha varit på SXSW i femton år (tror jag) måste jag erkänna att en viss mättnad har infunnit sig. Jag orkar helt inte boka in fyra-fem band på olika klubbar varje kväll. Det är för mycket logistiska problem och helt enkelt för mycket folk för att det ska fungera.

Jag har också allt svårare att hitta band/artister som jag är nyfiken på och inte sett tidigare. I år hade jag plockat ut en akt som jag inte sett tidigare och inte ville missa: M Ward. Och vad hände? Jag kom till spelstället i god tid och möttes av en 100 meter läng kö som överhuvudtaget inte rörde sig. Och där alla hade den svindyra SXSW-badgen som ska ge företräde när det är kö. Så någon M Ward blev det inte för min del (min gode vän Chip Taylor lyckades dock snacka sig in och berättade att det var det bästa han sett på lång tid).

Nu ska jag inte bli alltför gnällig. I stället för M Ward gick jag ett par kvarter och kollade in Eric Bibb och hans band (en trummis vars namn jag inte uppfattade och den fabulöse basisten Danny Thompson). Och Bibb levererade allt det som Taj Mahal inte lyckades med när jag såg honom förra sommaren. En själfull inspirerade mix av countryblues, gospel, spirituals…Stundtals alldeles briljant.

Torsdagskvällen ägnade jag huvudsakligen åt Dialtones showcase på Lamberts på 2nd Street. Dialtone är min gamle vän Eddie Stouts ”labor of love”. Ett skivbolag som med ytterst knappa medel gett ut ett tjugotal plattor mestadels svarta Texas-bluesmusiker av den äldre skolan. Och han hade lyckas samla många av dem i torsdags. Joe Doucet, Little Joe Washington, Westside Horns, Eastside Kings, Northside Kings, Ray Reed med flera. En minnesvärd kväll med musiker som kanske inte alltid är tekniskt briljanta men som man ändå inte kan låta bli att älska.

Chip Taylor och Kendel Carson spelade en anspråkslös liten frukostshow på Opal Divine’s South klockan 11 på förmiddagen i onsdags. Uteserveringen var i princip fullspikade och folk älskade flera av de nya låtarna Chip och Kendel valde att framföra. Chip är som bekant en extremt produktiv låtskrivare och har (minst) två nya projekt på gång under året, som vi så klart återkommer till här på Rootsy.

Carrie Rodriguez spelade också flera nya låtar från sitt kommande album (det talas om september) tillsammans med sitt band på Momo’s fredag kväll. Carrie uppträder med allt större självförtroende och säkerhet och bandet är helgjutet och det är bara att hålla tummarna för en Skandinavien-turné under året. Lucinda Williams gästade Carrie på en av låtarna.

Buddy Miller har jag sett många gånger och aldrig blir man besviken. Inte eller denna gång när han spelade på Antone’s med basist och två trummisar! Båda hans favorittrummisar Bryan Owings och Brady Blade var i stan och självklart ska båda spela. Och resultatet blev så klart lysande.

Red House Records bjöd på party fredag eftermiddag på Mother Egan’s på Sixth Street. Eliza Gilkyson, Ray Bonneville, Storyhill, The Pines, Cliff Eberhardt med flera spelade korta set I ett kokhett tält (ca 30 grader ute). Tyvärr hade jag inte möjlighet att stanna hela eftermiddagen men hann i alla fall med att höra en avspänd och mycket inspirerad halvtimme med Jimmy LaFave.

Detta var några av höjdpunkterna under en vecka som dessutom bjöd på en rad mer eller mindre mediokra band och artister. Det är som sagt inte alltid så lätt att navigera rätt i SXSW-djungeln.

Håkan Olsson