Lost in the Blåst
Woodruff, Bob
Dreams & Saturday Nights
(Asylum / Elektra / Warner)

Bob Woodruff
Dreams & Saturday Nights, 1994 (Asylum / Elektra / Warner)

Desire Road, 1997
(Imprint / Hit Label / Curb)

Bob Woodruff är min favorit-honky-tonk-singer-songwriter från mitten av 90-talet. Han flyttade till Nashville för att göra karriär och släppte två album som inte sålde.

Woodruff växte upp i New Yorks asfaltdjungel lyssnande på Johnny Cash, men även Beatles och Stones. Genom Elvis Costellos »Almost Blue«-skiva fick han bakvägen upp ögonen för Gram Parsons och Merle Haggard.

Han spelade själv i ett lokalt rockband (The Fields). Woodruff tyckte han behövde förbättra sitt låtskrivande och letade därför upp legendariska Doc Pomus i telefonkatalogen. Han blev en flitig gäst hos sin nye mentor Pomus i dennes lägenhet på 72nd Street fram till hans död 1991.

»Dwight Yoakam 2«. Det är första intrycket när man ser omslagsbilden till Bob Woodruffs debutalbum »Dreams & Saturday Nights«. Cowboyhatten, polisongerna, bootsen, till och med sättet att stå på... Sen kollar man in musikerna: James Burton, Glen D Hardin, Harry Stinson, Sam Bush, Dan Dugmore och Joy Lynn White. Visst låter det en del Yoakam, men Woodruff har en egen, varierad stil med efterhängsna melodier och ytterst fyndiga och välskrivna texter i sann hårdkokt honky-tonkstil.

Skivan inleds med lite träskcountry i »Bayou Girl«. Därpå följer självförklarande låttiteln »Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer«. Resten av skivan är rena syndafloden av starka känslor och olycklig, rent av kriminell kärlek. »Poisoned At the Well«, titellåten, »You Can't Win« och oerhört starka »The Year We Tried To Kill the Pain« med rader som:

»Baby do you still remember, the year we tried to kill the pain
With sex and drugs and bad intentions, staying up 'til the break of day«
»I'm gonna take this burning heart, stick it in the ground
Put me out of your misery, where I almost drowned
I was on fire, I needed you, the year we tried to kill the pain«
»The day we rolled right into Memphis, with only thirteen dollars cash
That night we climbed the wall to Graceland, we made love there on the grass«

Skivan avslutas med balladen »I'm the Train« där Bob för en ojämn kamp mot Emmylou Harris på »harmony vocals«. Vilken snygg avslutning på en perfekt platta.

Woodruff och hans skivbolag satsade på radiopromotion och videos istället för turnerande när de skulle sälja skivan. Inget smart val för Bob då Asylum omorganiserade och tappade intresset för att satsa på honom.

Några år senare var Woodruff tillbaka på nytt bolag. Men hur följer man upp ett mästerverk som »Dreams & Saturday Nights«?. Jo, man gör en felfri skiva till. Egna och andras låtar, välproducerat countryrocksound och musiker som Ray Kennedy, Gary Tallent, Raul Malo + nya insatser av Burton, Stinson & Dugmore.

Skivan inleds med John Fogertys »Almost Saturday Night«, sen är det gråta i ölen i princip resten av skivan. Trots låtarnas teman är det mycket upptempo honky-tonk. Mellan »Out of the Blue« (out in the cold) och I'm Losing You» ligger favoriten «That Was Then» som handlar om en extremt avdankad countrystjärna:

«He was standing on the corner like a 5' 10» stray dog, I got the feeling all he owned was just the suitcase in his hand and that guitar«
»He tossed a paper coffee cup on to the sidewalk and walked into the bar
He said I play this guitar and I sing some alright
I'm just looking for a joint that has cold beer and a place to plug my amp in tonight
I once was a star, but this is now that was when«

Sen fortsätter skivan med mer olycklig kärlek: »Remember To Forget«, texmex-dramat »All That Love Has Worn Away« och i »I Want You« där flickvännens ex vägrar släppa taget.

Det mest överraskande, men väldigt lyckade draget är väl att slutet av skivan innehåller två av soullegenden Arthur Alexanders klassiker, nämligen »Everyday I Have To Cry« och »If It's Really Gotta Be This Way«. Bob själv tycker låtvalet är helt naturligt då hans hjältar Elvis Costello, Gram Parsons, Beatles, Byrds och Stones också diggade southern soul.

Till den här skivan hade Bob satsat på skivbolaget Imprint. Det gick minst lika illa den här gången. Bolaget slog igen och plattan sålde inte...

Woodruff blev bitter och deprimerad. Han hade gjort allt rätt när han spelade in sina båda suveräna skivor. Ändå blev allt fel och han stod där pank, missförstådd och oupptäckt. Han tyckte rejält synd om sig själv och hade snart hamnat i ett tungt drogmissbruk.

Tillbaka i New York försökte han ta hand om sin sjuka mamma och sköta ett dagjobb som lagerarbetare. Det gick sådär...

Han spelade lite i New York och var dessutom på Sverigeturné av alla ställen. Drogerna tog över mer och mer. Woodruffs »hem« blev kompisars soffor blandat med rehabkliniker. Han tog överdoser flera gånger och det var ren tur att han överlevde.

Till slut blev han omhändertagen av organisationen »Musicians Assistance Program« som förflyttade honom till Los Angeles där han blev fri från sitt missbruk och bor idag.

Woodruff slutade aldrig skriva nya låtar, men med struktur i tillvaron igen har han tagit upp musik-karriären genom demoinspelningar och lite livekonserter. En ny CD 2011 hade varit en fin present både till Bob och hans fåtaliga, men trogna fans.



Inspiration till denna artikel: »Bob Woodruff is the best country singer you never heard« (Andrew Dansby, Houston Chronicle 5/2-10)

/Urban Henriksson

Skriv en egen Lost in the Blåst!