Lost in the Blåst
Göran Persson
Blir jag sen spelkarl
(MNW)

Göran Persson är förstås inte den Persson utan en annan Göran som hörde och fortfarande hör hemma i Dalarna.

1973 stoppade han gitarren i fodralet och åkte ner till MNW:s studio i Waxholm där han sjöng in debut-LPn ”Blir jag sen spelkarl”. Året därpå upprepades resan för att göra LPn ”Hundliv”. Sen åkte han hem till Dalarna igen och det var inte så mycket mer med det.

”Jag hade spelat mina låtar för högst tio personer innan jag kontaktade MNW”, skriver Göran Persson på omslaget till debuten. Okänd som artist när han gjorde plattorna och nästan lika okänd efter att ha gjort dem.

Det här var ett av musikrörelsens mest sympatiska drag. En okänd person – en så kallad vanlig människa – kunde få chansen att spela in en platta. Också idag kan okända namn få göra plattor. Fast nu handlar det om okända men potentiella artister med sikte på karriär – då var det just vanliga människor.

Hade Göran Persson ens en tanke på att bli artist? Han skrev av sig, förmedlade sina upplevelser och erfarenheter (av byggen, militärtjänst och arbetslöshet). Varken mer eller mindre. Tänkte MNW att här har vi en blivande Artist? Eller tyckte man bara att Göran hade någonting intressant att berätta. Och då var det bolagets skyldighet att se till att det kom på skiva så andra kunde få chansen att höra det.

Med kommersiellt dödsförakt inleds debut-LPn med en låt, ”Englunds bygge”, där Göran endast sjunger ett kort omkväde. Resten är mer en dikt som han deklamerar i lätt otakt. Det är en bra text, naiv men medveten, liksom nymornad (om förhållandet mellan byggarbetare och chefen). Samma naiva medvetenhet kännetecknar ”Pansarbåt” (om Gustav V:s borggårdstal 1914), ”Snälle arbetsförmedlare” (scen från arbetsförmedlingen), ”Präst och general” (goda vänner) och ”Blir jag sen spelkarl” (om att sjunga i skogen och i stan).

Produktionen är spontan. Göran, akustisk gitarr, brorsan Håkan Persson, elbas, Sam Ellison, trummor och gitarrer, Hans Wiktorsson, rytminstrument, och Tore Berger, klarinett, verkar bara ha spelat på tills kompet passat. Göran sjunger och pratar med samma röst. Också en skillnad mellan 70-talet och idag: Göran Persson kom ur studion i samma skick som han gick in. Man får känslan att han är exakt densamme på och utanför skivan.

Till uppföljaren ”Hundliv” kallades fler och kanske skickligare musiker in (bl a Roffe Wikström, elgitarr, och Lasse Englund, akustisk dito). Det spelas bättre – men det behöver ju inte betyda att det låter bättre.

Varken ”Blir jag sen spelkarl” eller ”Hundliv” finns på CD. Däremot har ”Blir jag sen spelkarl” nyligen lagts ut på Spotify.

Eftet inspelningarna fortsatte Göran Persson att arbeta inom vården och är numera gymnasielärare, bl a på vårdlinjen. Men han har också också att skriva. Det har blivit två diktsamlingar, ”Matiné” (1991) och ”Tillbaka till idyllen” (1998), samt två romaner, ”Ut i livet” (1993) och ”Allt har sin början” (2002). I samarbete med Ove Karlsson (Arbete & Fritid) gjorde han 1996 dessutom ett nytt album, ”Från Siljan”, med egna låtar. Göran Persson har också återbildat sitt och brorsan Håkans popband från 60-talet, The Greenhorns. En CD, ”XXL”, kom 2004. Allt utgivet på eget förlag/skivmärke.

Nu håller Göran Persson på att spela in ett nytt soloalbum som anknyter och går tillbaka till de sånger och inspelningar han gjorde på 70-talet – fast de nya sångerna utsplear sig på 2000-talet. T ex handlar en av de nya låtarna om ”en arronant man från Östermalm.”. Ja, säger Göran, ”det är nog egentligen Carl Bildt som jag sjunger om”.

Allra sist skulle jag vilja lägga till att »Blir jag sen spelkarl« kan mäta sig med de flesta skivor i genren singer/songwriter som spelas in och ges ut idag.

/Bengt Eriksson

Skriv en egen Lost in the Blåst!