Lost in the Blåst
Erickson, Roky
Don´t Knock the Rok!
(Norton Records)

Med anledning av det välförtjänta erkännande Roky Erickson har fått på senare år, så vill jag påminna om den av Norton Records utgivna cd:n “Don´t Knock the Rok” från 2003. Inspelningarna är gjorda 1978 under repetitioner inför inspelningen av Lp:n “The Evil One”.

Roky är på strålande humör och verkar tillfälligt befriad från besök av Lucifer, andar och demoner. Med värme, humor och en stor portion förståelse för enkelheten i materialet tar han sig igenom ett tjugotal amerikanska skoldanssånger.

Ja, inte bara tar sig igenom. Utan att vara det minsta nyskapande har han och bandet spelat in en av de mest passionerade liveskivor jag hört efter Sam Cookes “Live At the Harlem Square Club 1963”. Och då sitter verkligen Cookes medley “It´s All Right / For Sentimental Reason / Twistin´ the Night Away” på piedestal i mina öron!

Vid sidan av Bobby Fuller måste Roky Erickson vara den absolut bäste Buddy Holly-tolkaren någonsin. Inte bara i förebildens “You´re the One”, “True Love Ways” och “What To Do” utan även i originallåtar som “You Drive Me Crazy” och den doo wop-färgade “Heartstrings” kommer Roky så nära den där unika Buddy Holly-känslan som det bara är möjligt att göra.

Ur Broadwaymusikalen “Bye Bye Birdie” har han hämtat bagatellen “One Last Kiss”, som både Billy “Crash” Craddock och Bobby Vee spelade in tidigt sextiotal. Från den senare lånar Roky även - och gör ytterligare en leende Holly-pastisch - “Bashful Bob”.

Vi får inblick i hur Roky tänker fram låtarna. Med barnsliga - ja ni vet hur man lät som barn när man härmade en elgitarr - ljud sjunger han gitarr-riffen och utropar entusiastiskt “That´s a far out one, isn´t it? Man, I love that melody!”. Han sjuder och sprudlar av ren glädje som det är omöjlig att stå emot. Man ler igenkännande och tänker att karl´n har ju lyssnat på samma saker som en själv under uppväxten.

Den som vill förstå Roky Ericksons utveckling som musiker, kan inte komma förbi det han serverar oss på den här skivan. Den oförställda kärleken till ungdomens Elvis, Dion & The Belmonts, The Drifters, Mickey & Sylvia, Bobby Vee, Ben E King och den som verkar störst av alla, Buddy Holly.

Inte många klarar av att göra hela låtar med bara en mening eller t o m bara ett ord. Roky gör det, och i “Heartstrings” med bravur dessutom. Nästan barnsligt rörande får han den enklaste mening att kännas väsentlig. En begåvning han skulle få användning av några år senare, då han spelade in de fina balladerna “You Don´t Love Me Yet” och “Clear Night For Love” som släpptes av franska New Rose 1985.

I en charmig version av Rosie & The Originals klassiker “Angel Baby” påminner Roky Erickson & The Aliens inte så lite om stallbröderna King Uszneiwicz & The Uszniewicztones. Hela ljudbilden, med arpeggiogitarren i centrum, gör att man - mot bättre vetande - kan tro att det är samma musiker som ligger bakom de senares ”Little Dead Surfer Girl”.

Med ”Bumble Bee Zombie”, ”Things That Go Bump In The Night”, ”Can´t Be Brought Down” och framför allt ”Wake Up To Rock And Roll” tar Roky bandet in i framtiden. Det är inga morsgrisar han har samlat omkring sig. Musikerna brinner för sin uppgift och en hårt arbetande rytmsektion, med bas och trummor i perfekt harmoni, får det att svänga enormt. Roky Ericksons och Duane Aslaksens gitarrer är inte att leka med och tillsammans rustar man sig för det som komma skall!

Det finns inget mer missbrukat ord än rock & roll, men som i fallet Gene Vincent är Roky en person som verkligen inte ser ut att ha några andra alternativ och likt Vincent blir allt han tar i guld! Här finns inga Sha Na Na-poser, Grease- eller Boppersnostalgi, bara ett jätteleende!

/Per Magnusson

Skriv en egen Lost in the Blåst!