Lost in the Blåst
Thompson, Linda
Fashionably late
(Rounder/Playground)

Det här är plattan som ingen hade vågat hoppas på. I svallvågorna av ett sällsynt snaskigt skilsmässosvek förlorade Linda Thompson rösten. En förlamande prestationsångest, diagnostiserad som ett hysteriskt tillstånd, gjorde efter hand allt sjungande omöjligt. Ingenting kom ur henne när hon öppnade munnen. För drygt femton år sedan tvingades man avbryta hennes senaste inspelningsförsök. Hennes karriär borde varit över.

Men med den här plattan var hon tillbaka, för fem år sedan, hjälpt av sonen Teddy till ett fantastiskt album. Minst lika bra som de klassiker hon en gång lämnade ifrån sig när hon fortfarande älskade mannen som svek henne; den uppburne sångaren, gitarristen och låtskrivaren Richard Thompson. Det här bör alltså inte missas av alla er som älskar Richard & Linda-album som »I Want To See The Bright Lights Tonight« och »Pour Down Like Silver«.

Richard gästar också överraskande albumet, med karakteristiskt gitarrspel redan i öppningsspåret. Kanske för att hans ex-fru velat visa att det finns ett slut på tårarna. Att vi alla gör så gott vi kan, att livet trots allt går vidare. Sonen Teddy, som tillsammans med mamma skrivit drygt hälften av låtarna, medverkar som gitarrist och sångare. Precis som kompisen Rufus Wainwright. I det ömsinta, sparsmakade kompet finns också Richards gamle vapendragare, basisten Danny Thompson, och två gamla Fairport Convention-medlemmar. Inte en ton spelas i onödan, ingen känsla förfuskas.

Rösten är lite skrovligare, lite mörkare. Men det är ändå en röst som till exempel Marianne Faithfull hade gett miljoner för att äga. Eller bara låna för ett ögonblick. Med en känslomässig skärpa som gör att varje ord når ditt hjärta med stor, kvinnlig kraft. I en avslutande låt till Richard sjunger hon försonande att »many a heart has proved untrue/here’s to me and here’s to you/dear old man of mine« och det hugger åtminstone till i mitt. Man har ju varit där.

/Lennart Persson

Skriv en egen Lost in the Blåst!