Lost in the Blåst
James, Etta
Seven Year Itch
(Island)

Hon har inte haft det lätt, Etta James. Svart i det vita USA, kvinna i en mansdominerad värld, född av en knappt 17-årig mamma, avlad av en vit hallick och spelare, bortlämnad som fosterbarn, indragen i kriminalitet och satt på ungdomsvårdsskola. Inte konstigt att hon tog droger i nästan 25 år för att fylla det enorma hål som måste ha funnits i hennes sargade själ.

Etta James har en bluesig, mäktig, inlevelsefull och kraftig röst som återger hennes personliga helvete i varje frasering. Påverkad av Billie Holiday och med påverkan på både Janis Joplin och Christina Aquilera är hon tveklöst en av de största amerikanska r&b-sångerskorna. Men det är inte bara det som gör henne stor, hennes kroppshydda bidrar också. Med vad som ser ut som 125 tunga kilo har hon ett imponerande omfång, både i rösten och runt midjan.

Sin första hit fick hon med »Roll with me Henry« redan 1954, hennes andra kom på 60-talet med låten »I'd rather go blind«, en sång om rädslan att förlora sin älskade till någon annan. Och hon kan verkligen förmedla den känslan. I jämförelse med Etta James är Aretha Franklin en lättviktig popsångerska avseende svärta, smärta och sargat hjärta.

Första gången jag såg och hörde henne var i Hail, hail Rock’n’Roll. Filmen som hyllade Chuck Berry när han fyllde 60 år. Hon är en av gästartisterna och kommer in för att sjunga Roll over Beethoven tillsammans med chucken. In på scenen går, nej förlåt, rullar en kvinna som är för stor för sin klänning, har smaklösa spetshandskar på armarna ned över händerna och pråliga ringar på sina korvfingrar. Men det är glömt så fort hon öppnar munnen – vilken röst. Till och med chucken glömmer att han är 60 år och börjar gå ner i spagat och juckar med gitarren som en kåt tonåring mot Etta, som svarar med att jucka med sitt enorma underliv mot Chuck, en fantastisk syn.

Andra gången var när första låten på hennes bästa platta – »Seven Year Itch« - dånade ur min radio. Otis Reddings låt – »I got the will« – slog emot mig med samma kraft som när jag för första gången hörde riktig rock i min barndom. Det var helt överväldigande. Sen dess har jag varit fast.

Plattan gjordes 1989 i legendariska Muscle shoals studio och det är demonproducenten framför alla andra – Barry Beckett – som styrt inspelningarna. Kompet består av idel ädel studiorävsadel, Roger Hawkins och Ricky Fataar på trummor, Willie Weeks och James Hutchinson på bas, Reggie Young och Steven Cropper på gitarr och Beckett själv på orgel och piano. Till det kommer ett fantastiskt blås,men sångerskan… oj, oj, oj.

På »Seven Year Itch« är hon tillbaks efter rehabilitering på Betty Ford-kliniken, hon har bra låtar, »I got the will« är nämnd men även »Come to mama« och »Damn your eyes« är fantastiska. Här finns ett bra band och en producent som får henne till stordåd. Ovanpå det har hon hjälp av gud, som hon också mycket riktigt tackar i baksidestexterna, och en jävla vilja att visa att hon fortfarande kan. Det kan hon, hon sjunger bakdelarna av alla andra sångerskor, Aretha Franklin inräknad, på ett sätt som visar vem som verkligen är drottningen av r&b.

/Ulf Österlind

Skriv en egen Lost in the Blåst!