Lost in the Blåst
Blandade Artister
A Tribute to Woody Guthrie
(Warner Bros)

Det var i pojkrummet som jag första gången på allvar sögs in i Woody Guthries värld. Han hade dött ett par år tidigare, och i något av de folk- och countryinriktade radioprogrammen erbjöds ett generöst urval från minneskonserterna i Carnegie Hall 1968 och Hollywood Bowl två år senare. Jag bandade och lyssnade på programmet någon miljon gånger. Så skapades min bild av Woody Guthrie, en bild som förstärktes några år senare då jag fick råda att köpa RCA Vintage-utgåvan av »Dust Bowl Ballads«.

Men den där gången på radio. Först fångades jag av den alltid så undervärderade Judy Collins version av »So Long It’s Been Good to Know You« och Arlo Guthries tolkningar av sin fars sånger, flera av dem utsökt nersmetade av Ry Cooders slide.

När jag sedan köpte de båda skivorna från minneskonserterna förstod jag också att »This Land is Your Land« hade mer att erbjuda än den version jag tidigare hade hört, den med göteborgska sånggruppen MAK Les Soeurs. Ty »A Tribute to Woody Guthrie« del 2 avslutades med den förmodligen definitiva kollektivversionen av sången. Odetta inleder med refrängen och första versen. I andra refrängen stämmer alla artisterna in. Sedan läser Will Geer den klassiska passagen från Woody Guthries självbiografi »Bound for Glory« med den militanta, musikaliska programförklaringen. Så sjunger Arlo Guthrie en av de »försvunna« verserna:

As I went walking I saw a sign there.
And on the sign it said ’No Trespassning”.
But on the other side, it did say nothing.
That sign was made for you and me.

Då bryter jublet lös, ty den strofen fanns då inte utgiven på skiva med Woody Guthrie. Pete Seeger mindes den, och både han och Arlo brukade sjunga den.

Så kulminerar konserterna i en triumfatorisk och trotsig stämning. Men även vägen dit är fantastisk. Arlo Guthrie, Seeger, Dylan, Judy Collins, Joan Baez, Tom Paxton, Odetta, Richie Havens, Earl Robinson och Country Joe McDonald sjunger, Will Geer, Peter Fonda och Robert Ryan läser texter av Woody Guthrie.

Bandet bestod av bland andra Cooder, Chris Ethridge, Gib Guilbeau, The Band och dobroisten John Beland. Tyvärr var även, av pietetsskäl förmodar jag, Ramblin’ Jack Elliot med.

Men bortsett från honom är allt lysande. Tom Paxtons a cappella-inledning av »Pastures of Plenty« är svindlande vacker, hans version av den ironiska »Biggest Thing Man Has Ever Done (The Historical Bum)« lika bra. Joan Baez gör en gripande version av »Hobo’s Lullaby«. Judy Collins gör den bästa versionen av »Deportee (Plane Wreck at Los Gatos)« vid sidan av David Rodriguez och Lucinda Williams duett och Nanci Griffiths hootenanny-version mer än tjugo år senare.

Arlo Guthrie och Bob Dylan bekräftar också sin kedja av interna relationer; Arlos väg till fadern gick över dennes betydelse för Dylans tidiga musik. Inte ett svagt spår, förutom då den gamle luffarkompisen Jack Elliotts bidrag.

De båda lp-skivorna från dessa konserter finns på en cd, vad jag vet dock aldrig utgiven i Sverige. Men den är lätt att få tag på. Dock: den stipulerade cd-tiden räckte inte till. Judy Collins version av »So Long It’s Been Good to Know You« finns sorgligt nog inte med på cd:n, inte heller »Why Ow Why« med Odetta och Richie Havens fina version av »Vigilante Man«.

/Magnus Eriksson

Skriv en egen Lost in the Blåst!