Lost in the Blåst
Lewis, Jerry Lee
She Even Woke Me Up To Say Goodbye
(Smash)

1970 var året då The Beatles upplöstes.

Det var också året då Jerry Lee Lewis, som vanligt, kämpade för att överleva.

På mer än ett sätt, kanske. Men låt oss hålla oss till hans karriär.

Alla känner till den. Alla vet hur han slog igenom som den värste rebellen av alla 50-talets rockslynglar. Han kom från en liten håla i Södern och befann sig plötsligt i ett alldeles för starkt rampljus.
Rock´n´rollmusiken var farlig, det fanns många i USA som ville bekämpa den av religiösa skäl och hittade de något som kunde täppa igen truten på någon av dessa Satan utsända rockpågar, så slog de till.

Alla vet hur de lyckades tysta Jerry Lee.

Det var ju det där med hans 14-åriga kusin.
Han skulle inte ha gift sig med henne.

I alla fall borde han inte ha nämnt det och under alla omständigheter borde han ha skilt sig först från sin första fru. Men jisses, han var ju bara 20-21 år och inte så juridiskt erfaren. Skandalen följde med honom på en turné till England och han tvingades åka hem igen utan att ha spelat färdigt. Och hemma i USA var det slut med radiospelningar, skivförsäljningen dalade, ingen arrangör ville ta i honom.

Alla vet det detta.

Alla vet hur Jerry Lee Lewis trycktes ned till botten och att han var borta från skivlistorna i åratal.

Han var borta från allting, men spelade ändå på små syltor runt om i USA. Han fann sig i detta, för det var roligare än att sälja biblar via hembesök, något som han tvingades göra en gång i tiden utan att lyckas. Vem skulle vilja köpa en Bibel av Jerry Lee Lewis?

Men han gjorde ändå plattor och musiken handlade mer och mer om country.

1965, när alla lyssnade på pop, släppte han albumet »Country Songs for City Folks«, med bl a »Green Green Grass of Home«. Den kunde ha varit en ingång till den stora countrypubliken världen över. Men Tom Jones tyckte låten var så bra att han snodde den, lyckades att få ut den innan någon hade upptäckt Jerry Lees version och nu blev det Tom Jones som sålde miljoner.

1968, när alla fortfarande lyssnade på pop, fick Jerry Lee kontrakt med Smash, som tydligen trodde att det fanns en väg för honom in i countryns egen värld.

Och »Another Place Another Time«, en titel som kanske medvetet var ämnad att placera honom någonstans på solsidan i den bistra verkligheten, blev äntligen en framgång. Producenten Jerry Kennedy hade lyckats hitta en ljudbild där den forne rebellen kom till sin rätt med sitt säregna pianospel och låtarna var skrivna av bl a Glenn Sutton och Jerry Chestnut, och skrivna för att ge Jerry Lee en ny trovärdighet. Han var ju inte den unge rebellen längre, utan en vuxen karl med otur i kärlek och med flaskan som tröst. Titlarna talade ett tydligt språk: »Before The Next Teardrop Falls«, »Play Me A Song I Can Cry To« och den om ölindustrin, »What´s Made Milwaukee Famous (Has Made A Loser Out Of Me)«.

Nu hade Jerry Lee en ny karriär.

Och 1970, året då The Beatles upplöstes, kom plattan som fortfarande håller att spelas nästan från början till slut.

»She Even Woke Me Up To Say Goodbye«.

Smash, ett underbolag till Mercury, lade aldrig ner så många dollar på att lämna information på LP-konvoluten. Inte ens årtalet finns, däremot en mening som lyder Playable on Modern Monaural Equipment. Vi får veta att det är Jerry Kennedy som var producent igen, och det här var fortfarande bara i början av ett samarbete som gav oss några countryplattor som jag tycker borde rendera Jerry Lee ett mycket större anseende, när man pratar country. Han nämns aldrig idag, trots att han under mer än 10 år spelade in flera makalösa låtar.

»She Even Woke Me Up To Say Goodbye« är en sådan. Vi hör en uppgiven Jerry Lee som försöker förstå vad som har hänt. Det är morgon, solen tittar tyst in genom dörrspringan, hans hjärta är på väg att brista och hans tårar droppar sakta ner på golvet... ännu en gång kommer hela stan att snacka om det här och han har sett det förut, hur medlidandet märks i ögonen på dem han möter, men de förstår inte att hon inte har en annan, det är ingen annan man inblandad, det är något annat som gnager i henne, och hon vill inte att jag ska gråta... hon packade ner sina saker och gick utan att vara taskig... hon till och med väckte ju mig för att säga adjö... och Gud, vad är det som tynger henne? Hon till och med väckte mig för att säga adjö!

Han avslutar storyn med att säga, inte sjunga, ”Goodbye, baby”.

Jerry Lee funderar inte en sekund över att det kan vara hans fel att hon sticker. Naturligtvis inte. Så har aldrig Jerry Lee tänkt.

Jag fryser när jag skriver detta. Jag lider med honom när jag hör honom sjunga låten. Det är en enkel sak, men den känns äkta och få, nej ingen, skulle göra den bättre. Jerry Lee sitter här med en låt som känns som om det var hans egen, ett kapitel ur hans eget innehållsrika liv, fullt med skandaler och damer som sticker. Den här damen är det extra svårt att mista, man tror på vartenda ord och Mike Newberry och David Gilmore måste ha varit lyckliga när de fick höra inspelningen.

I bandet på LP:n finns bl a Chip Young på gitarr, Bob Moore på bas och Buddy Harman på trummor. Och här finns några klassiska låtar, som Jimmy Rodgers »Waiting For A Train«, Ivory Joe Hunters »Since I Met You Baby« och några som var nya då, 1970, t ex Kris Kristoffersons »Once More With Feeling« och Merle Haggards »Workin´ Man Blues«.

Den här plattan blev den första i raden under 1970-talet, då Jerry Lee släpptes ut på nya LP-plattor årligen, ibland oftare. Och här hade man hittat en stil åt honom, som borde, en gång för alla, ha gett honom en plats bland de riktigt stora countrystjärnorna.

Men han kunde naturligtvis inte släppa sina egna rötter. Istället för att fortsätta på den inslagna vägen, kastade han sig över gamla rocklåtar och gjorde nyinspelningar av t ex »Don´t Be Cruel«, »C C Rider« och »I´m Walkin´«på ett album som hette »The Killer Rocks On« (1972). Vad skulle countrypubliken tro nu? Lämnade han dem i sticket?

1973 gjorde han en annan oväntad platta, producerad av Huey Meaux, med enbart sydstatsmusik och låtar som »When A Man Loves A Woman« och »Born To Be A Loser«. En mycket bra platta, men långt ifrån countrypubliken.

Den återvände han till redan samma år med »Sometimes A Memory Ain´t Enough«, där Stan Kesler hade tagit över producentstolen och han fortsatte i samma stil året efter med »I–40 Country«. Två hyfsade countryplattor, men inte mer.

Det blev bättre när Jerry Kennedy var tillbaka 1975 på »Boogie Woogie Country Man«, som bl a innehåller en fin T T Hall-låt, »I Can Still Hear The Music In The Restroom«. Här är vi tillbaka på rätt spår igen och samma år kom »Odd Man In«, också med trovärdiga låtar och den rätta omgivningen i studion. »A Damn Good Country Song« är verkligen vad titeln anger. »Country Class« från 1976 håller klassen och ännu bättre blir det 1977 när vi får »Country Memories« med bl a en låt som måste vara skriven direkt för Jerry Lee, Sonny Throckmortons »Middle Age Crazy«. Den verkar vara en slags sammanfattning av Jerry Lees liv fram tills dess och är i klass med »She Even Woke Me Up«. Men här någonstans verkar Jerry Lee tappa det riktiga intresset för att prestera country på hög nivå. 1978, som är sista året på Mercury, heter plattan »Keeps Rockin´« och nu vet inte countrypubliken var de har honom igen. Nu är den beredd att lämna honom för gott. Men finns det någon rock´n´roll-publik i slutet av 1970-talet? Som vill höra en medelålders man leka rebell?

Det blir ännu mer rock´n roll första året på Elektra, som släpper en LP utan titel 1979 producerad av »Bones Howe« med en helt ny ljudbild. Låtar som »Rita May« och gamla Lloyd Price-låten »Personality« varvas med »I Wish I Was 18 Again« och »Every Day I Have To Cry«. En splittrad bild av en splittrad artist? Verkligen.

När Elektra begriper att det är country en medelålders man i kostym ska sjunga, inte rock´n roll, släpper man 1980 »Killer Country«, producerad av Eddie Kilroy, inspelad i Nashville och med studion full av countrymusiker. Det är framför allt »Over The Rainbow« som visar att Jerry Lee hör hemma här, det är en helt igenom gripande version. Men det är inte många andra låtar på plattan som kommer upp i den klassen, faktiskt ingen.

Och tror någon att han får stanna där? Eller vill? Nejdå, samma år kommer »When Two Worlds Collide« med låtar som »Rockin´ Jerry Lee« och den helt omöjliga »Toot, Toot, Tootsie Goodbye«. Det finns inte längre ett rätt fack att ställa Jerry Lee-plattorna i skivbutikerna.

När 1980-talet börjar, slutar definitivt skivkarriären för Jerry Lee. Det kommer ett par hyfsade plattor, »My Fingers Do The Talkin´« (1982) och »I Am What I Am«, (1985), och det är nog så att den sistnämnda titeln ger förklaringen till varför inte Jerry Lee kunde, fick eller ville hålla sig till den stil som skapades med »She Even Woke Me Up To Say Goodbye«, Där hade han en egen nisch. Där var han trovärdig och där fick han en ny publik, som var beredd att följa honom så länge han höll sig på sin nya väg i vuxenvärlden.

Men ingen har någonsin lyckats tygla Jerry Lee.

Och han kommer aldrig att fatta varför damen lämnade honom.

/Rune Häger

Skriv en egen Lost in the Blåst!