Lost in the Blåst
Beer, Mark
Dust on the road
(My China Records)

Det är tidigt åttio-tal och den första engelska punkvågen har lagt sig. Rough Trade records i London fortsätter dock att ge ut massor av spännande och sprudlande musik.

Den lokala skivboden »Riff Raff« har fått en ny sändning LP´s och 7-tums singlar från nämnda bolag och där hittar jag ett ganska gräsligt, men färgglatt, omslag som drar till sig min uppmärksamhet för sin direkta blinkning till Warhols pop-porträtt: det är Mark Beer´s singel »Pretty«. Stefan, eller om det var Walle, spelar upp skivan på hög volym i skivaffären och jag blir fullständigt paralyserad: den vinyltunga luften där jag nyss mest kände dofter av begagnade skivomslag (detta var innan CD´n fanns i vår värld) överbefolkas nu av den mest naiva, vackra och melodiösa dub-pop jag ditills hört. En basdriven popdänga kryddad med fantastisk melodi, snygg manlig sångröst och en drömskt vacker kvinnlig dito i refrängen. Basgången ljuder enträget och melodin etsar sig in i min hjärna och jag hör textrader som »... the songs that David Bowie sang...« blandas med ljudliga pussar! Ja, riktiga smackande kyssar. Jag är i sjunde himlen och hinner tänka att detta måste vara den perfekta popmusiken.

Idag, 25 år senare, tycker jag ännu att musiken håller hög klass och är i samma känslomässiga division som tex »I am the Cosmos« med Chris Bell men med, om möjligt, ännu bättre melodier. Levande pop med tydliga släktdrag från Syd Barret´s melodier och Lee Perry´s tidigaste dub-produktioner. (Baksidan på »Pretty« är helt följdriktigt en dub-version av samma låt, kallad: »Per - Version«.)

Jag kände mig nu tvingad att söka vidare efter mera plattor av Mark Beer och hittar, efter mycket letande, några månader senare i en »Record and tape-exchange«-butik, i London, den (hitills) enda LP´n med Mark Beer: »Dust on the road«.

Skivan har ett spartanskt omslag med ett svartvitt foto på Mark Beer på baksidan där han mest ser ut som en ung Syd Barret. Jag noterar att trummor och percussion spelas fortfarande av Arnold Lane... Musiken på plattan är än mer spartansk, speciellt när man jämför med singeln »Pretty«. Glädjen och humorn från 7-tummaren är ersatt med eftertänksammma texter och luftig dub-pop av sköraste märke. Lite zen for pop-people med släktdrag från Velvet Underground´s »Sunday Morning«.

Skivan inleds med en melodiös men samtidigt lite melankolisk a´capellaröst: låten »Road to somewhere« har sett dagens ljus och den handlar om det eviga sökandet efter »Vägen till någonstans«. Pretentiöst? Det beror på vem du frågar och för min del kan jag inte svara annat än att känsligare pop-musik är svår att hitta. Musiken låter lite som att Syd Barret aldrig fick i sig de där drogerna och istället tillfrisknade efter sina två soloplattor för att här ge oss en naivistiskt målad musik-tavla som både ger oss vackra melodier och texter med eftertanke. Låt två är reverbfylld och sinnlig melankoli kallad »Song for a Public man«. Ekande gitarrer tar med oss på en resa in i någons inre värld.

Singer-songwriter-kostymen blir alltmer påtaglig i »Always«. Innan den psykiska avskalade djupdykningen »Laughing« hinner avsluta sidan ett (vi snackar vinyl här) dyker det upp en mera »glad« avslutningslåt ,»Precious Ones«.

Sidan två öppnar upp formidabelt med »Simple Pleasures« som visar upp Mark Beer från den mer lekfulla och melodiösa sidan som jag känner igen från singeln »Pretty«. Låten är inget annat än ett mästerverk. Efter två vackra och luftiga zenpop-låtar, »Merciful Heavens« och »Peaceful near Silent« avslutar Beer plattan med den sagolika »Litany«. En godnattvisa med rymder och färger som målas lågmält, men stolt, över ett dub-ekande baskaggespel som för tankarna till när änglarna gör ett soundcheck långt bort i den ekande rymden. Alltså en magnifik avslutning på ett sorgligt bortglömt och svårhittat album.

Jag tror inte albumet finns på CD. »Pretty« lär finnas på en annan samlingsplatta från Rough Trade.

Efter sin solokarriär var Mark Beer medlem i bandet »Sneezes in China... Deaths in Paris«. De spelade enligt uppgift en mera experimenterande musik, var bla förband till Bow Wow Wow(!) i Paris och Belgien. De gav aldrig ut några skivor. Vad Mark Beer gör idag har jag ingen aning om. Är det nån som vet så hör av er till Rootsy!

Vill ni läsa mer om Mark Beer så kolla in den här adressen perso.wanadoo.fr/vivonzeureux/Pages/pidgrecollections.html/

/Ulf Akermo

Skriv en egen Lost in the Blåst!