Lost in the Blåst
Amon Düül II
Made in Germany
(Nova)

Amon Düül II´s försök att slå på den amerikanska marknaden slog inte så väl ut. Det visar sig att amerikanerna inte förstår sig på ironi (vilket inte är någon sensationell nyhet kan tyckas). Det dubbelalbum bandet ambitiöst satt ihop halverades till ett enkelt album. Hela första sidan från dubbelalbumet gick förlorad plus några låtar från sida tre och fyra (bland annat en sampling av Adolf Hitler). Vilket är synd då sidan ett är höjdpunkten. Det ska ha resulterat i att det var endast i Tyskland skivan gavs ut som dubbel, resten av världen fick den i enkel variant. Lost in the blåst på ett väldigt tidigt stadium.

Bilden på originalskivans albumframsida var det första legendaren Ahmet Ertegun på Atlantic reagerade på. Bandet är uppklädda i tyska schabloner som Brünhilde från Vagner, Röde Baronen, preussiska officerare etc. Kasabian ska ha originalet som förebild för West Ryder Pauper
Lunatic Asylums albumomslag. Ertegun fann det smaklöst och förstod inte ironin. Han tyckte dessutom att skivan var för lång och skar ner den till en enkel LP med en framsida där Renate Knaup (enligt uppgift) sitter som en bedagad Marlene Dietrich på en cabaretscen. Vilket i sig också är en ironi, men en som var acceptabel. Ryktet säger också att bandet tänkt sig resa i en zeppelinare över atlanten till den förväntande turnén. Det satte nog Ertegun också stopp för, men det är troligtvis en skröna.

Det är ett mer renodlat popalbum. Inte lika experimentellt som de tidigare utgivningarna. Utvecklingen sågs redan på föregångaren Hi Jack. Den har ett mer ambient sound och är ytterst välpolerad i sin produktion. Mirror är nog det närmaste bandet haft som hit och spelades kontinuerligt på den ungdomsgård undertecknad tillbringade sina tidiga tonår. Made in Germany har inte ett lika polerat sound. Första sidan har en ouvertyr i Vagners anda som sömlöst går över i en gitarrdriven pop av mycket hög kvalité. Missförstå mig rätt. Det är inte pop stöpt i den anglosaxiska modellen, det är pop som nog bara Amon Düül II kunde kreera. I mellanspelen ekar det av den tidigare Hi Jack, det hitintills bäst sålda album de gjort.

De övriga tre sidorna är fortfarande kompetent och stundtals briljanta. Men det är den första sidan som gör albumet till ett mästerverk. Som sätter tonen för det ironiska konceptalbum över tysk historia det var menat att vara. Ertegun väljer alltså bort den och resten av världen får också lida av det. Endast tyskarna får lyssna på helheten och uppenbarligen några svenskar eftersom jag har den i min skivsamling. Inhandlad när den kom ut, innan den fortsatta importen övergick till förordade enkla LP.

Tidigare har det gått att hitta det kompletta dubbelalbumet på Youtube, tyvärr nu borttagen. Den finns också som CD utgiven i ett antal länder (Ryssland & Japan känner jag till) men de flesta CD-utgåvor är det enkla albumet.

Amon Düül II gjorde aldrig någon hemlighet av att de ville slå stort. De ville bli internationella stjärnor. De två skivor som följer efter Made in Germany (Pyragon X & Almost alive) är välpolerad anglosaxisk radiovänlig rock. Endast kärnan av bandet bestod och jag är osäker på hur väl de sålde och hur de mottogs av fansen. Jag vet åtminstone en som blev djupt besviken.

Tilläggas bör kanske att epitetet Krautrock uppfanns av en engelsk kritiker och är hjärtligt avskydd av de band som verkade under perioden (tidigt 70-tal). Krauts är ett uttryck som de allierade västmakterna använde för sin fiende under andra världskriget. Det är något som den här efterkrigsgenerationen ville fjärma sig från.

/Mats Pettersson

Skriv en egen Lost in the Blåst!