Lost in the Blåst
The Brimstone Howl
Magic Hour
(Certified PR Records )

Vem kunde ana att bandet som gett ut ett av senare års bästa garagerockalbum härstammar från Nebraska?

Gruppen, Brimstone Howl, ska ha all ära men Jim Diamond som har spelat in ”Magic Hour” har som vanligt stor del i att det låter som det ska. Därmed talar vi också om – det för inspelningsändamål numera nerlagda – Ghetto Recordings studio i Detroit. Där har Jim Diamond övervakat många andra bra analoga inspelningar gjorda under vad som vissa skulle ansett för primitiva förhållanden i denna lokal som innan bland annat var ett kycklingslakteri. Jim Diamond har ju här producerat: The White Stripes, The Fleshtones, Paul Collins och många andra. Nyligen, 2015, gjorde han underverk med The Sonics (”This is The Sonics”); en grupp, som i alla fall jag trodde hade passerat sitt bäst-före-datum.

Brimstone Howls fjärde album ”We Came in Peace” (2008) är deras första Jim Diamond-producerade och gavs ut året innan ”Magic Hour” spelades in. Det har varit svårt att hitta information om omständigheterna kring ”Magic Hour” men enligt Jim Diamond splittrades Brimstone Howl precis efter inspelningen och sångaren/gitarristen John Ziegler, återkom ensam till studion och gjorde själv vissa ändringar och sångpålägg. Men Alive Records, som gav ut ”We Came in Peace”, ville inte släppa ”Magic Hour” eftersom det inte fanns något band som kunde backa upp utgivningen med live-framträdanden. Det skulle därför dröja tills 2013 innan albumet till sist gavs ut av Florida-baserade Certified PR Records. Steve Ziarnik, Certified PR Records grundare, berättade att detaljerna kring utgivningen var helt utan krumbukter; John Ziegler frågade helt enkelt honom om han kunde ge ut albumet. Och Ziarnik sa ja och pressade sen upp 500 LP-skivor (som i skrivande stund ännu inte är slutsålda). (Rainy Road Records gjorde också 100 kassetter av ”Magic Hour” 2014 – om man nu är lagd på det hållet.)

Första gången som jag hörde ett spår från den då ännu outgivna ”Magic Hour” var energipillret ”Green Machine” [https://youtu.be/KGc7Ll6_FDc/] på samlingen ”The Original Sailor Jerry Spiced Rum Vol. 3” (2010). ”Green Machine”, med sin lättillgängliga mix av pop, garage och snutig sång, lovade gott och borde genast kompletterat Brimstone Howls andra singlar, men det skulle alltså dröja drygt tre år innan den också kunde höras som inledningsspår på ”Magic Hour”.

På många sätt har ”Magic Hour” alla ingredienser som bygger upp ett bra garagealbum. Framför allt bandets oförskräckta attityd bidrar. Gitarrdominans à la Crazy Horse kopplad till överstyrd sång, men där också trummor och bas ligger långt framme i ljudbilden – tack vare en bra mixning – räcker ju långt i många fall. Närheten som lyssnaren får till alla instrument är ju ett av Jim Diamonds signum.

Brimstone Howl täcker in en stor yta för sin genre här, alltifrån next-to-pop i ”Sweet Nothings” till nästan psykedika i ”Houndog”. Brimstone Howl har rötterna i 60-talets garagerock men låtarna är väl utvecklade och ljudbilden påträngande modern. Dessutom är låtarna distinkta och har olika karaktär samt innehåller en eller flera finurligheter – vilket inte alla garageplattor kan skryta med. Sen klockar albumets elva låtar in på 33 minuter vilket ytterligare bekräftar garage-formatet.

Kverulanten får anstränga sig. Enda föremålet för kritik är att omslagets tecknade framsida alltför mycket understryker ”do it yourself”-konceptet och ger en falsk fingervisning om att ”Magic Hour” skulle vara en snabbt inspelad lågbudgetaffär. Vilket det på sätt och vis är – men låter ändå inte som om det vore det. Vinjettbilden överst visar därför istället albumomslagets baksida där tre av fyra bandmedlemmar märkligt nog tränar på att spela spegelvänt på sina gitarrer vid en bäck.

Tack till: Steve Ziarnik och Jim Diamond.

/Peter Jönsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!