Lost in the Blåst
Andrew Matheson & The Brats
Grown Up Wrong
(Mercury)

Om något album förtjänar titeln Lost in the blåst så ligger förstautgåvan av Andrew Mathesons & The Brats Grown up Wrong bra till. Albumet släpptes 1975 enbart i Skandinavien av storbolaget Mercury Records och sålde inte ens i 600 exemplar på den tiden. Genom återutgivning (Cherry Red, 1980) i det korrekta namnet Hollywood Brats fann albumet, även benämnt Hollywood Brats, långt senare kritiker-rosor och en bredare publik.

Vi talar glam-rock och proto-punk. New York Dolls engelska tvillingsjälar. Albumet och dess sammanhang ger ledtrådar som visar vad motrörelsen till det trista musikklimatet åren före Nya vågen går för. Det var då T Rex var en av få ljuspunkter när de andra tråkmånsarna till dinosaurier (ni vet själv vilka) dominerade. Glam-rockens musiker och fans satte piff på tillvaron och vinglade som androgyna glitterbeströdda anorektiker omkring i platåboots och retade gallfeber på anständigt folk. På ett sätt är därför Grown Up Wrong den felande länken mellan Marc Bolan och The Sex Pistols och visar var ifrån den engelska punken hämtade en stor del av sin inspiration. Det är inte helt fel att påstå att Hollywood Brats ledarfigurer, Andrew Matheson och Casino Steel, förberedde London-punkens mentala förberedelse.

Bandet startade 1971 som Queen, men bytte året efter till The Hollywood Brats eftersom ett annat Londonband hade samma namn (som till skillnad från de seriösa musiker denna artikel handlar om, med tiden skulle bli ganska berömda). Man vill gärna tro på historien om att Freddy Mercury fick på käften av Andrew Matheson (anarki mot monarki) i samband med namnbytet eftersom Bratsen verkar ha varit helt odrägliga och levde enligt devisen: The whole point of the Brats was to annoy and disturb så till den milda grad att Keith Moon kallade dem Greatest band I’ve ever seen.

Deras väg kantades av umbäranden och problem: stundtals obefintligt matintag, ovärdiga bostäder, tredje klassens musikutrustning och svårigheter att få tag i medlemmar som passade in i deras dekadenta profil. Bratsen hade mycket på plats, en tuff och kompromisslös attityd med tillhörande uppseendeväckande scenutstyrsel, i en tid då band som Middle of The Road regerade på försäljningslistorna. Att det ändå inte gick vägen för dem går att skylla på ungdomlig godtrogenhet men framför allt på att personerna i deras omgivning som skulle utgöra ingångar till musikvärlden var så pass korrupta att det var svårt för dem att landa ett vettigt skivkontrakt, trots att albumet i stort sett var färdigmixat 1974. När misslyckandet stod klart – efter att 20 skivbolag tackat nej – snodde Andrew Matheson tejperna påskyndad av det överhängande hotet att de annars skulle raderas. Casino Steels (Stein Groven) kontakter i hemlandet Norge ledde till att albumet prånglades ut till slut, men avsaknaden av uppbackning från Mercury ledde till att albumet aldrig uppmärksammades på bred basis. Och The Hollywood Brats var i vilket fall som helst upplösta och kunde därför inte utan nyrekryteringar lansera albumet genom någon turné.

Albumets tolv låtar är förvånansvärt jämna, gapiga och flera år före sin tid. Too much too soon, kan man gott säga. En väldigt oengelsk och framfusig produktion dessutom. Alla spåren är självkomponerade utom den tänkta b-sidan till Zürich 17 (som aldrig gavs ut på singel då), covern av The Crystals Then He Kissed Me. Att inte ändra ”He” till ”She” ansågs säkert provocerande på den tiden. På konvolutets framsida poserar Andrew Matheson för en gångs skull utan fjäderboa i sin hemmamiljö på en bakgata i det numera gentrifierade Soho.

Men The Hollywood Brats karriär skulle kunnat ta en annan väg än rakt ut i intet för bandet rörde sig bland annat i samma London-krets som sina parallella artfränder New York Dolls, vilket medförde att Malcolm McLaren föreslog dem att fronta hans nya projekt men fick, inte helt oväntat, till svar: That’s the most ridiculous suggestion I’ve ever heard. Fuck off! . McLarens idé skulle senare förstås utvecklas till The Sex Pistols.

Även om The Hollywood Brats var kortlivade, influerade deras attityd många andra London-band, inte bara The Boys, som Casino Steel var med att bilda efter splittringen, utan även till exempel deras största fan Mick Jones som också arrangerade en provspelning för Steel och Matheson tillsammans med andra kommande kändisar (Matt Dangerfield, Geir Waade och Tony James) men utan att Andrew Matheson gick med London SS för den skull. Han var vid den tiden så pass trött på musiklivet att han inte brydde sig längre. Den transatlantiska parallellen bestod sjuttiotalet ut. The Boys var Londons The Heartbreakers och Mathesons soloalbum Monterey Shoes (1979) är lika polerat som David Johansens In Style från samma år.

Mer detaljer finns i Andrew Mathesons läsvärda Sick On You – The Disastrous Story of Britain’s Great Lost Punk Band (2015) i vilken åren 1971–1975 beskrivs på ett dråpligt och självdistanserat sätt. The Hollywood Brats koncept kan bäst sammanfattas av låten med samma titel som boken. Och enligt låttexten ska titeln tolkas bokstavligt: [https://youtu.be/3O_0wyXvTTU/]

/Peter Jönsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!