Lost in the Blåst
Hunter, Ian
You´re Never Alone with a Schizophrenic
(Chrysalis)

Revansch är en stark drivkraft menade Ian Hunter när han skulle förklara varför hans fjärde soloplatta – »You’re Never Alone with a Schizophrenic« – blev hans starkaste album. Inte för att det sålde särskilt bra, endast 49 på listorna i England och 39 i USA. I och för sig sålde det bättre än hans andra och tredje album, trean blev inte ens utgiven i USA av hans dåvarande skivbolag CBS. Vilket sved såklart. Så revansch var det som gällde när inspelningarna startade i januari 1979.

Plattan spelades in på The Power Station i New York och har det som är allra viktigast för en artist som vill behålla sitt cred. Bra låtar, jävlaranamma, en avskalad produktion – signerad Hunter och Mick Ronson – och bra spel av studiobandet bidrar. Tre man från Springsteens E-Street band bidrog till kraften. Max Weinberg på trummor, Roy Bittan piano o orgel, Gary Tallent på bas, samt Ronson på gitarr spelar kraftfullt, lekfullt enkelt och avskalat. Mick Ronson hade ju varit med på slutet i Mott the Hoople och spelade även på Hunters första soloplatta, men släppte samarbetet 1975 för att prova på annat. Men Ian behövde stöd av sin gamla parhäst och Mick hörsammade hans nödrop och kom återigen till hans hjälp.

Själv köpte jag plattan när den kom ut på vinyl men hade glömt den, trots att den ofta gick varm på våra fester och att jag redan då tyckte den var jättebra. När jag 25 år senare hittade en remastrad CD-version för 49 kronor så lade jag med glädje upp pengarna. Att Hunter kan skriva bra låtar bevisas av det faktum att Hunters ballad »Ships«, där han beskriver sina och faderns känslor av att vara avskurna från varandra, blev en USA-hit med Barry Manilow. Vilket roade Hunter ganska mycket.

Soundet är naket, stort och samtidigt lite ödsligt i vissa stycken. Något som väl speglar Hunters känslor vid tillfället. Dumpad av skivbolaget, dåliga listplaceringar och en känsla av att stå utanför det amerikanska samhället – han är ju trots allt engelsman med allt vad det innebär – gjorde att han ibland kände sig som den outsider han sjunger om i plattans sista men ändå mest centrala spår. En låt som på ytan handlar om en revolverman på flykt mot Mexico efter att ha skjutit en man i en revolverduell. Men som i alla fall jag tolkar som en bild av Hunters känsla av ensamhet och utanförskap, jagad av både skivbolag, sitt revanschbegär och sina ambitioner att ligga på topp.

För på toppen hade han ju varit under tiden med Mott the Hoople, sju hitsinglar under åren 1972-1974 talar sitt tydliga språk. För att inte tala om en hel vecka av utsålda konserter på Broadway. Trots råd om motsatsen lämnade han succébandet för att satsa solo. Tre plattor senare och en dalande karriär var det dags för albumet som skulle rädda hans karriär och rykte. Med ett nytt skivbolag i ryggen var det läge.

Och med nio egna låtar, den ena skriven tillsammans med Mick Ronson, står han på toppen av sin förmåga. Det är tuff rock och ballader med tänkvärda och fyndiga texter. Redan albumtiteln, som man hittade på en vägg i New York, är ett prov på den lekfulla känsla som gör att plattan i mina ögon är hans bästa, och en bra representant för det rocksound som skulle komma från New York under 80-talets första hälft.

/Ulf Österlind

Skriv en egen Lost in the Blåst!