Lost in the Blåst
Spedding, Chris
Chris Spedding
(Rak Records)

Av de 50 skivor som fanns i jukeboxen på Centralhotellet i forna hemstaden Trelleborg hösten 1976 stack två ut: Eddie and the Hot Rods Live at The Marquee och Motor Bikin’ med Chris Spedding. Visserligen gav Hot Rods-EP:n mer speltid för pengarna men jag knappade in A21 med Chris Spedding betydligt oftare vilket blev början till en bekantskap med denne The Reluctant Guitar Hero som fortfarande varar. Men på den tiden hade jag inte reda på att han redan hade tre solosinglar och fyra album bakom sig, varit studiomusiker en masse sedan 1960-talet, med i småtråkiga The Sharks och i de bepälsade The Wombles (i komplett djurutstyrsel med sin vita Gibson Flying V). Därför visste jag inte då heller att Motor Bikin’ lät helt annorlunda än allt som han gett ut tidigare; för med denna singel hoppade han från prövande, lågmäld och lite jazzinfluerad musik till tuffare pop med en rejäl dos gammal hederlig rock’n’roll. Förvandlingen sanktionerades av Rak Records grundare och producent Mike Most som bland andra också hade Suzi Quatro, Smokie och Arrows i sitt stall. Då förstår ni i vilket glamoröst sällskap som han befann sig i och att det var hit-potential som gällde. Re-stylingen inkluderade som sig bör 50-talsmundering och massor av brylkräm.

Försäljningsframgångarna med Motor Bikin’ i England 1975 (# 14 som bäst) gav skäl för inspelningen av det självbetitlade albumet som det är frågan om här. Albumet hade andra medmusiker än dem som spelat på Motor Bikin’-singeln och kom ut i början av 1976 mitt i en hektisk period för Chris Spedding som då backade upp bland andra John Cale och Bryan Ferry. Under 1976 första månader utgavs ytterligare tre singlar från albumet, vilket gjorde att fem av elva spår finns i sjutumsformat. En av singelframsidorna var albumets enda cover – australiensarna Ted Mulry Gangs Jump in my Car (1974). Ingen av singlarna upprepade framgången med Motor Bikin’ – som inte heller lyckades lyfta albumets försäljningssiffror.

Chris Spedding är ett väl sammanhållet album som andas enkelhet och renhet. Ljudsnickarglädje i korta snärtiga låtar stiliserade som pastellfärgade serierutor med berättelser om en oskuldsfull tillvaro. Sockrad nostalgi utan bekymmersrynkor. Texterna ligger nära Chuck Berrys ungdomsromantik och musikaliskt verkar Eddie Cochran och Buddy Holly vara förebilder. Chris Spedding är inte sångare i första hand, men hans veka röst ramar ändå in stämningen på ett passande sätt. Även om Chris Spedding är en överdängare på gitarr håller han de få solona föredömligt korta. Istället fyller han ut ljudbilden med gitarrslingor på samma sätt som andra instrument än gitarr skulle ha gjort. Enda gången mönstret bryts är i den lite längre skrytaren Guitar Jamboree där en handfull berömda gitarrister härmas på löpande band, precis som Al Casey gjorde i Surfin’ Hootenanny (1963) och Spedding själv i Session Man (från Backwood Progression, 1970).

Samtidigt som Chris Spedding gavs ut började punk-vågen på allvar i England. Den 32-årige Spedding sög till sig de yngres uttryckssätt, men hade svårt att identifiera sig med punken. Inte desto mindre spelade han in en demo med The Sex Pistols och ett par spår med The Vibrators. Chris Thomas producerade dessutom Speddings nästa album (det utmärkta Hurt, 1977) som följaktligen hade ett ruffigare sound än föregångaren. Speddings 1970-tal avslutades med att Richard Gottehrer värvade honom till att bli Link Wrays efterträdare bakom Robert Gordon efter att Spedding gett ut Guitar Graffiti (1978); ett ojämnt album som han själv producerade.

Eftersom Chris Spedding är mångsidigheten själv, blir identiteten hos denne kameleont till musiker undflyende om hela hans karriär tas i beaktande. Men Chris Spedding var en ovanligt lyckosam korsning i tid och rum som lyfte fram en dynamisk och kreativ sida hos honom och som egentligen bara lämnar ett frågetecken: varför är Esso-skylten som speglas i fönstret på albumomslagets baksida rättvänd?

/Peter Jönsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!