Lost in the Blåst
Skäggmanslaget
Snus, mus och brännvin
(Sonet)

Thore Härdelin, Wilhelm Grindsäter och Petter Logård kom från Delsbo och kallade sig Skäggmanslaget. De hade långt hår, skägg och ring i örat redan då (åtminstone Thore). De såg ut som rockmusiker. De spelade också på ungdomsgårdar, diskotek och klubbar.

Som Thore Härdelin sa i en intervju våren 1970:

– När vi spelar på ungdomsgårdar frågar ungarna: Va är ni för band då? Vi spelar folkmusik, säger vi. Aha, Bob Dylan och dom. Nä, svensk folkmusik. Då ser ungdomarna ut som om det inte finns.

– Det är viktigt att publiken kan indentifiera sig med oss. Vi ser ut som dom. Skulle en gammal spelman komma i folkdräkt skulle dom aldrig lyssna. Men på oss lyssnar dom.

Måns Rossander, producent på ungdomsradion, föste ihop Skäggmanslagets unga spelmän med popbandet Contact i bl a ”Gråtlåten”, en polska efter Hjort Anders. Vilket inspirerade Ted Ström att skriva ”Hon kom över mon”, som Contact med bistånd av Skäggmanslaget gjorde till en svensk folkmusikrörelseklassiker. (Fast jag har aldrig begripit om låten ska tas på allvar eller är en pastisch.)

”Gråtlåten” finns på Skäggmanslagets debut-LP, ”Pjål, gnäll & ämmel” (Sonet, 1970). Då var det en sensation att höra svensk folkmusik med komp av trummor, elbas osv.

Det lät tufft! Men så kan jag inte tycka idag. Tre spelmän plus kompband. Exakt så: plus komp. De spelar inte ihop utan var för sig, skapar ingen ny, gemensam musik.

Skäggmanslagets andra LP, ”Snus, mus och brännvin” (1971, också utgiven på CD ), är mycket mer experimentell och nyskapande – inte bara för den utan fortfarande. Kan det ha berott på amerikanen Sam Charters, då bosatt i Sverige, som producerade? Att han inte hade några förutfattande meningar om den svenska folkmusiktraditionen utan ville att inspelningen skulle bli så bra, spännande och varierad som möjligt.

Det både låter och spelas bättre än på debuten. Direkt i förstaspåret, en annan polska efter Hjort Anders, klingar Skäggmansfiolerna samspelt, melodiskt och rytmiskt, grovt och grant. Thore har ett solospår och gör en duett med Petter. Dessutom medverkar ett par inbjudna spelkamrater – Ceylon Wallin, nyckelharpa, och Vifast Björklund, gitarr och jojk – vilka fått flera egna spår.

Ett par gånger spelar Vifast också gitarr med Skäggmanslaget. Då börjar någonting att hända. Idag har akustisk gitarr, bousouki och mandola blivit självklara instrument inom svensk folkmusik. I början av 70-talet var det ovanligt och högst otraditionellt.

I de bägge LP-sidornas avslutningsspår samspelar Skäggmanslaget med Kjell Westling, gitarr och klarinett, Urban Yman, bas, och Beche Berger, trummor. Då händer ännu mer! De tre lyhörda musikerna tar sig först in i den svenska folkmusiken och lockar sen med fiolerna på resor bortåt Balkan och Indien. Svensk folkmusik blir världsmusik långt innan ordet fanns!
/ Bengt Eriksson

(Texten har hämtats ur en blivande bok.)

/Bengt Eriksson

Skriv en egen Lost in the Blåst!