Lost in the Blåst
Wilson, Bill
Ever Changing Minstrel
(Tompkins Square)

Om det är någon platta som är ”Lost In The Blåst” så är det denna. Den uppfyller alla förutsättningar för att platsa i detta gäng.

I februari 1973 knackade Bill Wilson på hemma hos den välkände producenten Bob Johnstons dörr. Bob hade ju producerat Bob Dylan, Johnny Cash och Leonard Cohen vid det laget. Öppnade dörren och där stod Bill och sa att han ville göra en platta. Bob förklarade att inte gick till riktigt så här, men lovade att lyssna på en låt i alla fall. Han lyssnade på tolv och bestämde sig för att göra en inspelning efter vad han fick höra.

Några snabba telefonsamtal och Mac Gayden slidegitarr, Charlie Daniels gitarr, Bob Wilson piano, Charlie McCoy munspel med mera, Kenny Buttrey trummor, Jerry Reed gitarr, Pete Drake steelgitarr och Cissy Housten plus två till som bakgrundssångare dök till natten. Inget dåligt gäng.

Plattan skeppades till butikerna i november, och försvann. Varför? Ingen promotion, ingen distribution och personalbyte i ledningen för Columbia. Tror man.

Efter denna stora besvikelse fortsatte Bill att spela in och uppträda i Indiana fram till sin död i en hjärtattack 46 år gammal 1993. Han var född i Lebanon, Indiana 1947 och började spela gitarr på Junior High. Krigade i Vietnamn mellan 1966 och 1969 och fortsatte sitt musicerande efter hemkomsten. 1973 stod han alltså på Bob Johnstons trappa med det han hade åstadkommit. Vilket inte var så illa.

Nej, tvärt om. Det var lysande bra. Elva starka sånger, de bästa kompmusiker som gick att uppbringa och en professionell producent. Ett gynnsamt utgångsläge för den blandning av sånger Bill hade med sig. Trots att de höll till i Nashville var det mindre country och mer Texas. Bob Dylans ande svävar över sångerna men det är mer av Guy Clark och Townes Van Zandt. Det är americana stöpt av ballader, swampblues, countrygospel, visor, Allman Brotherslika utstick och 60-talsärvda sånger med ett socialt budskap framförde med en stor och varm sångröst. Ett drag av dunkelt mörker ligger som en svag hinna över sångerna och ger dem en alldeles personlig lyster.

Bill Wilsons ”Ever Changing Minstrel” finns nu återutgiven och tillgänglig igen. Det tackar vi för.

/Staffan Solding

Skriv en egen Lost in the Blåst!