Jill´s Veranda (sida 1 av 2) | Nästa sida

Tom Skjeklesæther: 2017-12-13 21:52		Har sett 3-4 av programmene i den nye sesongen av Jill´s Veranda. Har denne serien utviklet seg til noe vesentlig annet enn det var i den første sesongen? Med artistgjester som kan virke som veldig merkelige valg. Der temaer, som i programmet med Ana Diaz, psykisk sykdom, blir veldig forsert. Hvorfor man må trille rundt i Nashville for å snakke om psykisk sykdom er ikke lett å forstå. Noen som ser på serien og som kan enlighten me? Er det bare meg som synes at dette er corny?
Magnus Eriksson: 2017-12-14 09:19		Jag tycker att serien blivit mycket bättre. Jag har ännu inte sett förra veckans avsnitt, men de fyra jag sett i åt tycker jag har varit mycket bra. Fortfarande förvånas jag över Jill Johnssons spelade okunnighet med googling på centrala namn o dyl. En manuskonstruktion, antar jag. Att avsnittet med Ana Diaz fokuserade på attityder till psykisk ohälsa hänger samman med hennes egna depressioner plus hennes långvariga vistelser i bl a USA, totalt femton år, och se erfarenheter och intryck hon samlat. Programmet har blivit seriösare och mindre yrvaket. Årets gäster har också varit öppna och inte styrda av förutfattade meningar. De sämsta avsnitten är fortfarande de med Karin Hermansson och Annika Norlin. Båda visste precis vad country är, eller trodde sig veta och resultaten var pinsamma.
Magnus Eriksson: 2017-12-14 09:20		Alltså: 15 år utomlands, däribland några år i USA.
Tom Skjeklesæther: 2017-12-14 21:20		Men hovedtemaet i gårsdagens avsnitt med Ana Diaz var altså psykisk helse. Jeg oppfatter det som en longstretch at det har noe spesifikt med Nashville eller country å gjøre som sådan. Er det slik at Diaz lange opphold i USA gav henne depresjoner? Det er mulig det ble nevnt at hun hadde bodd lenge i USA, men det var definitivt ikke noe viktig poeng. Men OK Magnus, ser at du at synes programmet har blitt bedre. Men så er vel mitt grunnsyn at jeg er ufattelig lei av kjendiser som skal skrifte på TV.. Come to think of it, så er jeg lei TV generelt. Tror at oppfatningen om at den slags »stå-frem«-kultur skal gjøre livet lettere for vanlige mennesker som sliter, ikke stemmer i det hele tatt.
Tom Skjeklesæther: 2017-12-14 21:23		Du mener at fakta-feilene som kommer til utrykk, både i info-tekstene og innimellom direkte fra Johnson er plantet, tilsiktet? At Jill Johnson bringer disse mot bedre vitende?
Magnus Eriksson: 2017-12-15 23:47		Det är vad jag hoppas ...
Tom Skjeklesæther: 2017-12-18 17:11		...og hvorfor skulle Jill Johnson gjøre det, bringe informasjon hun vet er feil?
Magnus Eriksson: 2017-12-19 10:41		Jag tänkte inte på felaktiga uppgifter utan okunnighet. Har det förekommit felaktiga uppgifter i programmet?
Tom Skjeklesæther: 2017-12-19 11:24		»Fortfarande förvånas jag över Jill Johnssons spelade okunnighet med googling på centrala namn o dyl. En manuskonstruktion, antar jag«. OK. Antar at jeg misforsto hva du mente med »spelar okunnighet«. Men ja, serien har hatt ganske mange faktafeil i infoboksene, samt at Johnson innimellom synes å ikke vite hva hun snakker om. Jeg må eventuelt se meg gjennom seriene på nytt for å liste faktiske feil og merkelig »okunnighet«. Men tilbake til hovedpoenget mitt: tematikken har blitt mer søkt / merkelig, opp mot hva idéen Johnson/ Nashville/ veranda/ countryhistorien/ kjendiser kan tåle.
Bengt Eriksson: 2017-12-19 12:39		Ska man döma av Facebook så haaaatas den senaste omgången av coutrynördar medan en mer allmän publik tycker serien blivit allt bättre. Det är väl tydligt att serien gått från att vara program om country till att bli samhällsreportage.
Magnus Eriksson: 2017-12-19 13:10		Med den spelade okunnigheten menar jag t ex att Jill Johnson i det allra första programmet inte kände till några afrikansk-amerikanska countryartister när Titiyo Jah kom med Linda Martells skiva, eller när hon googlat på artister som andra gäster tagit med sig skivor av. Jag vägrar tro att Jill Johnson inte känner till Charley Pride, Townes Van Zandt eller Billy Joe Shaver, för att ta de värsta exemplen. Min allmänna uppfattning är att de bästa programmen är de där gästerna velat se de ruffigare sidorna av Nashville och när de dessutom varit musikaliskt öppna. Hiphoparna har varit mycket bra som gäster, öppna och mottagliga för nya intryck. Att bygga upp ett program kring frågan om psykisk ohälsa tycker jag var en mycket bra idé.
Tom Skjeklesæther: 2017-12-19 14:36		Men hvorfor skulle Jill Johnson gå ed på å fremstå som at hun ikke kjenner til Pride, Van Zandt eller Shaver? Det fremstiller jo bare Johnson som en »turist« i countryverdenen/ historien. Jeg har selvfølgelig ikke noe i mot at man lager tv-program om psykiske sykdommer. Poenget er at det blir rart når man gjør de en countrymusikk-kontekst. Hvilket inntrykk skal seerne da sitte igjen med? At dette er spesifikt problem som gjør seg ekstra gjeldende i countrymusikkverdenen? Blir ikke veldig overrasket over at et større publikum fatter interesse i takt med at fokuset fjerner seg fra musikken og musikkhistorien. Folk flest gir beng i kunst og kunstens bakgrunn og vilkår. TV gir til slutt publikum det publikum vil ha. Dvs. mindre kultur/kunsthistorie og mer personlig drama og kjendisavsløringer. Tipper at i sesong 7 av »Jills veranda« så kommer ingen til å huske hvorfor man er i Nashville i det hele tatt.
Tom Skjeklesæther: 2017-12-20 21:46		Kunstnerisk høydepunkt i ukas utgave Jills Veranda: Rascall Flats »I won't let go«. It's like a storm That cuts a path It's breaks your will It feels like that You think you're lost But your not lost on your own You're not alone I will stand by you I will help you through When you've done all you can do If you can't cope I will dry your eyes I will fight your fight I will hold you tight And I won't let go It hurts my heart To see you cry I know it's dark This part of life Oh it finds us all (finds us all) And we're too small To stop the rain Oh but when it rains I will stand by you I will help you through When you've done all you can do And you can't cope I will dry your eyes I will fight your fight I will hold you tight And I won't let you fall Don't be afraid to fall I'm right here to catch you I won't let you down It won't get you down You're gonna make it Yeah I know you can make it 'Cause I will stand by you I will help you through When you've done all you can do And you can't cope And I will dry your eyes I will fight your fight I will hold you tight And I won't let go Oh I'm gonna hold you And I won't let go Won't let you go No I won't
Magnus Eriksson: 2018-01-01 13:34		Jag kunde välja den billiga vägen och säga att du avslöjar dig själv genom att utnämna Rascal Flatts-låten till en konstnärliga höjdpunkten i ett program där sånger av Phil Ochs och Billy Joe Shaver spelade en viktig roll. Men jag avstår de retoriska taskspelartricken och noterar i stället att vad vi än tycker om Rascal Flatts, jag gissar att du är något mer positivt inställd till gruppen än vad jag är, så ansluter sångtexten nära till attityder i den känslosammare grenen av protestantisk kongregationalism i USA liksom till inställningen i det amerikanska civilsamhället. Idag har jag tittat på de två program jag missat under hösten. Det ena var mycket bra, det andra alls icke bra. För enkelhets skull klipper jag in mina statusar från Facebook. Du finns ju inte där, Tom, och Bengt har blockat mig flera gånger om så han kan inte läsa dem. »Jag tittar på de avsnitt av Jills veranda som jag missat under hösten. Några av höstens avsnitt hör till de bästa i serien, men inte alla. Lisa Nilsson och Jill Johnson borde till exempel få en grundkurs om countrymusikens kvinnliga och feministiska traditioner.« »Nu har jag även sett avsnittet där Erik Lundin gästar Jill Johnson. Det understryker mina tidigare intryck. Hiphop-artisterna har ofta varit de bästa gästerna. De har varit musikaliskt och socialt öppna och ödmjuka. De har samlat intryck och velat lära sig saker, där andra gäster kommit med prefabricerade uppfattningar om vad country är och dessutom visat den gamla vanliga svenskåkomman, alltså att tala om hur vi gör och tycker i Sverige. Även höstens avsnitt med Lisa Nilsson kvalar in i den senare ligan. I stället för att lyssna, förstå och förkasta visste Lisa Nilsson från början hur allt förhöll sig. Dessutom var hennes barnsliga markeringar mot Tammy Wynette olustiga och ohistoriska. Hennes och Jill Johnsons version av Stand by Your Man var inte heller särskilt bra, om än inte på långt när så usel som Annika Norlins och Jill Johnsons version av Waitin' Around to Die häromåret. Med sådant i bakhuvudet var det en lisa att höra Erik Lundin begå sångdebut i Billy Joe Shavers Live Forever.«
Tom Skjeklesæther: 2018-01-02 12:22		Du oppfatter det ikke slik, Magnus, at jeg liker Rascal Flatts? Jeg mener teksten er en lagerstabling av floskler. Hvordan den kan finnes verdig å trekkes frem, er, pent sagt, merkverdig. Bare for å understreke, jeg har fortsatt sans for en del mainstream country. Rascal Flatts er ikke på den lista.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg