Ingmar Glanzelius (sida 1 av 1)

Peter Hackman: 2017-09-30 14:20		Emellanåt förs diskussioner om musikkritiken och dess roll, inte sällan av kritikerna själva. Då får jag svårt att hänga med, eftersom jag aldrig ser en koppling till deras praktik. Det talas högtidligt om ett “kritiskt uppdrag” - räcker det inte med läsvärdet, vad som helst, bara det blir bra. Inom jazzen är det i mina ögon Ingmar Glanzelius den kritiker som mer än någon annan lyckats odla den linjen, åtminstone på 60- och 70-talet. Och som därmed gjort kritiken till en konst och blivit läst för sin egen skull. Mycket bl a för förmågan att genom träffande enskilda iakttagelser belysa större sammanhang. Många kritiker motiverar sig som konsumentupplysare, i själva verket smakdomare och betygssättare, som ska “hjälpa lyssnarna att välja”. En god musikkritiker hjälper läsarna att höra bättre och att bättre förstå sina egna upplevelser. Till det var han väl skickad, därför att han kände jazzen inifrån, som altsaxofonist. Kanske den som på allvar förde in både bop och Tristano i svensk jazz, även om han och den fem år yngre Bengt Hallberg tävlat i ödmjukhet på den punkten. Det han själv uppfattat som ett misslyckande (inte alla delar den uppfattningen) — trots absolut gehör, gedigen erfarenhet (bl a turnéer med Stan Getz och Lee Konitz) och tekniskt kunnande — har snarast varit en tillgång i hans kritikergärning. När jag i slutet av 60-talet växlade tillbaka på det jazzspår jag slirat omkring i som tonåring läste jag all jazzlitteratur jag kom över. Mycket var historiska översikter, vem som spelat med vem och påverkat vem och instiftat vilka spelsätt. Men bland all litteratur stod klippsamlingen “Jazz bland annat” (Bonniers 1968) ut, därför att den genom väl valda exempel, både i essäer och dagsrecensioner (om bl a Eje Thelin, Charles Lloyd, Charlie Parker eller “fyra spelare och varför”), tog på sig uppgiften att förklara jazzens egentliga värden, vad som gör den bästa jazzen till en mänsklig angelägenhet. Det viktigaste — för mig — gruppspelet, “var för sig, men tillsammans” som han ungefär uttryckte det. Det slags spel där musikerna tillåter sig att förändras, spelar roller snarare än stämmor, lyssnar, och låter det höras. Jag verkade själv som musikskribent under några år på 70-talet och Glanzelius var den förste utanför min bekantskapskrets som uppmuntrade mig, trots (eller tack vare?) stora olikheter i förhållandet till musik (och, för den delen, politik). Men vi torde ha hyst samma misstro mot allt slags betygssättning. Han var verksam i säkert 50 år i en genre där många spyr åt sig själva efter fem och fler borde. Idag, den 30 september 2017, fyller han 90 år.
Bengt Eriksson: 2017-09-30 17:19		Skrev du nåt till födelsedagsboken? Betyg liksom längd för recensioner är ett nödvändigt ont. Man kan sluta skriva - eller fortsätta.
Peter Hackman: 2017-10-02 19:06		Ja, jag bidrog. Om betyg: jag är bara främmande för hela idén att musik är något man bedömer, att upplevelen skulle vara resultatet av ett resonemang. Något som Glanzelius betonade, i brev och i senare samtal var värdet av skribenter som vågade förändras av musik och vågade visa det. Och för egen del har jag alltid bejakat det tillfälliga, nyckfulla och irrationella i umgänget med musik.
Bengt Eriksson: 2017-10-03 16:00		Som sagt, sluta eller fortsätt, det är dom val som finns. Att en recension skulle vara lika med »resultatet av ett resonemang« har jag aldrig ens tänkt. För mig är recensionen en redovisning av den upplevese jag hade och har.
Peter Hackman: 2017-10-06 17:58		Det sista har jag aldrig tvivlat på — jag behöver bara hänvisa till ett par bidrag i senaste Lira. Men betyg väcker förväntan att “underbyggas”, att “kriterier” ska redovisas, man kan rentav avkrävas “konsekvens”, vilket är omöjligt. Jag har sett recensioner där anmälaren pedantiskt utreder om det skulle varit en halv stjärna mer eller mindre och varför. För ett par år sen var det en förvirrad debatt, startad på Expressen Kultur, där Nils Hansson i DN långrandigt förklarade att han minsann grubblat en hel del om det skulle vara 4. eller 5. till First Aid Kit. Att man grubblar över en formulering, eller själva greppet, är en sak, men om man grubblar över betyget kan det knappast spegla en spontan upplevelse. Betyg behöver inte bestå av siffror. I HiFI&Musik satte vi på den tiden inga betyg och jag fick ofta frågan vad jag “egentligen” tyckte — mitt svar var ungefär att det jag hade att säga stod i artikeln. (rätt ofta läste också folk in värdeomdömen sm aldrig uttalats …) Glanzelius bör ha fått frågan otaliga gånger och jag vet att att en del var misslynta när en recension inte utmynnade i ett tvärsäkert värdeomdöme. T ex Börje Räftegård (litteraturvetare och jazzkännare) och Jan W Morthenson ansåg det snarast som ett svek mot uppgiften. Betyg nödvändigt ont? De kanske finns därför att medarbetarna går med på det? Lisa Irenius försökte införa betyg på alla recensioner på sin kultursida i UNT, ett försök som sprack efter någon månad (att det fanns medarbetare som ogillade det hela framgick rätt snart). När Lars Westin tog över OJ efter Nicolaussons död försvann betygen efter ett kort tag; med ledning av lite skvaller gissar jag att det var ett allmänt önskemål bland medarbetarna. Lira och rootsy.nu har vad jag vet aldrig haft betyg. Opus har rätt nyligen avskaffat dem (tyvärr har ungefär samtidigt Ladislaus Horatius försvunnit, av helt andra skäl får man förmoda).
Bengt Eriksson: 2017-10-06 20:50		Visst, betygen finns bland annat kvar för att en majoritet av recensenterna godtar dem. Men också för att ingen säger ingen är outbytbar i dag. Så egentligen kan man nog säga: betygen finns för att de flesta redaktörer vill ha dom. Och Lira t ex har ju också ett slags betyg.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg