Apropå Down Beats kritikeromröstning. (sida 1 av 1)

Peter Hackman: 2015-11-09 11:15		Jag brukar kolla Down Beats omröstningar, och åtföljande porträtt av några av vinnarna. Jag är nyfiken på namn, vad som händer idag och vad som uppmärksammas. Och märker förstås att jag vid 71 års ålder inte är i takt med tiden så som på 70-talet, när jag köpte två LP i veckan, skrev i tidningar och arbetade i jazzklubb. T ex av listade jazzgrupper är det exakt en jag har på skiva, SF Jazz Collective. Största överraskningen är Chris Thiles namn på diverseinstrument, en bit ner på listan. Antagligen beroende på samarbetet med Brad Mehldau, eller kanske Julian Lage. Bela Fleck, banjo, har vunnit den kategorin flera gånger, mest, antar jag, för samarbetet med Chick Corea (samt Marcus Roberts och Julian Lage). Flecktones är kanske inte fullt så synliga, eftersom Jeff Coffin, en av mina favoriter, inte placerar sig på vare sig alt eller tenor. Men han är Rising Star på tenor - vid 50 års ålder. Ännu en förvånande Rising Star är Peter Evans, trumpet. Och en så flitig och mångsidig saxofonist som Jon Irabagon (som bl a spelar med Evans i Mostly Other People Do the Killing) syns inte alls. Violinen brukar jag kolla extra, det är jämte tenorsaxofonen det mest uttrycksfulla instrument jag vet. Regina Carter vinner i stor stil, vilket förvånar mig. Jag tycker om att höra henne spela swing- och boplåtar, men har svårt för hennes konceptalbum och de vokalister som förekommer på hennes plattor. Mark O'Connor placerar sig som vanligt trots att det är längesen han gjorde något med sin jazz-trio. En del av trions alster är verkligen av tvivelaktigt jazzvärde, rytmiskt (kolla Cherokee) - hans storhet ligger någon annanstans (kolla 30 Year Retrospective på eget märke, c:a 2002). Till mina absoluta favoriter hör Darol Anger och Tommy Gauthier, som även de trotsar allt vad etiketter heter. Ett namn som återkommer årligen är Andy Stein, som jag på skiva bara hört spela Western Swing med Asleep at the Wheel. Räcker det för att synas? (Jag lägger märke till namnet enbart därför att jag träffat och spelat med honom, på ett party i Detroit 1969, men då spelade han bas). Vad säger det om violinens ställning i jazz när Svend Asmussen, 99, placerar sig? Och vad säger det om vibrafonens ställning att Gary Burton, 72, vinner och Bobby Hutcherson, 74, kommer trea? Mest kanske att de håller sig väl synliga, med kvartett, resp. SF Jazz Collective. När det gäller gitarr lyssnar jag mest på Julian Lage, Martin Taylor, Frank Vignola och John Jorgenson, på akustisk. Bara Lage placerar sig. Kanske Taylor är för mycket boppare, eller från fel land. Vignola för boppig elller tvärtom för mångsidig? - hans underbart roliga platta Gypsy Grass är också en genretrotsare. Jag dras tydligen till sånt. Jorgenson med sin »world manouche«- för speciell, eller för långt vid sidan om trenderna? Samma isåfall för hans klarinettspel. Piano - vinnare Kenny Barron, som jag mest hört på duo med Regina Carter och Stan Getz. En man som verkligen kan spela på *hela* pianot. 60-talets stora förnyare, Corea, Jarrett, Hancock, hänger fortfarande med. Nyligen upptäckte jag Rudresh Mahanthappa genom CD:n Bird Calls. Visste inte alls att han var så pass etablerad; han vinner på altsax. Det är inte ofta annars jag tänder på dagens jazz. Det mesta av intresse verkar ligga vid sidan om. Min senaste skivbeställning är med Hamilton de Holanda (10-strängad mandolin, eller bandolim som det heter på portugisiska), det ligger väl åt choro-hållet. Hans soloframträdande på Väsens festival i Uppsala 2009 hör till det mest minnesvärda jag hört live.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg