Låt det vara sagt med en gång: Jill Johnson har gjort en suverän coverskiva. Hon väljer sånger med omsorg och god smak. Sedan har hon spelat in i Nashville omgiven av ett gäng förstklassiga musiker, naturligtvis inte de dyraste, men likväl högkalibriga namn som gitarristerna Puss Pahl, Pat Buchanan och Tom Bukovac, Mike Brignardello och Greg Morrow i rytmsektionen och Rebecca Lynn Howard och Lisa Briggs, bland andra, på andrastämman. Dessutom gör Jill Johnson duetter med Lisa Miskowsky, Kim Carnes och Nina Persson.

Utgångspunkten är den countryfierade västkustrocken à la Linda Ronstadt. Det är också talande att Linda Ronstadt direkt eller indirekt finns med i fem av Jill Johnsons låtval. Tillsammans med Lisa Miskowsky anknyter hon till Trio-versionen av »To Know Him Is to Love Him«. Hon lånar »You’re No Good« och Stones »Tumbling Dice« via Ronstadt. Bland de övriga sångerna märks »Angel from Montgomery« och »Angel of the Morning«, via Bonnie Raitt och Juice Newton. »You Don’t Have to Say You Love Me«, Eagles »Living in the Fast Lane«, Emmylou Harris »Rhythm Guitar«, The Judds »Why Not Me« och en tung version av »Jolene« understryker det countryrockiga mönstret, i låtvalet eller i framförandet.

Alltså, i låtvalet eller i framförandet. Ofta sker något i korsningen. Jill Johnson kan utgå från Linda Ronstadt, men hon landar betydligt närmare Stones i »Tumbling Dice«. »Why Not Me«, ett av skivans starkaste spår, får lätt funktouch, samtidigt som gitarrspelet kan påminna om Danny Kortchmars arbete med Jackson Browne. I »Living in the Fast Lane« får vi en fin orgie av tunga gitarrlicks och fräckt slidespel. »Angel from Montgomery« är lyriskt nertonad; varje ton och ord får en chans att andas, att fördjupas till en mjuk och följsam expressivitet. Och stråkarrangemanget i »Angel of the Morning« understryker känsligt det änglalika i sången.

Även duettpartnerna är valda med musikalisk omsorg. Lisa Miskowsky fungerar naturligtvis perfekt med Jill Johnson, kanske mer överraskande att det klaffar så fint med Nina Persson i »Why’d You Come In Here Looking Like That« som utvecklas tiil en läcker kampsång à la Gretchen Wilson. Bukovacs och Buchanans gitarrer understryker det vilda.

Valet av Kim Carnes (i »Tumbling Dice«) kan annars verka nattståndet, men precis som med Nina Persson bildar de olikartade rösterna en uttrycksfull och helt övertygande helhet.

Puristen må invända att Jill Johnsons tolkningar av flera sånger speglar en sekundär reception, men det vore rejält orättvist. Hon är en sångerska, en mycket bra sådan, i en lång traditionskedja. Hon anknyter till sin närmaste länk. De föregående leden kommer in i hennes musik indirekt. Det är väl för övrigt så en levande tradition fortplantas till nya led. Och Jill Johnson skapar något självständigt, ett personligt uttryck men också ett tydligt förhållande till countryns moderna traditioner.

Jill Johnson har gjort en mycket bra skiva. På »Music Row« finns inte ett svagt spår, som kunde kompromettera hennes senaste besök där.