Folksångerskan Malin Foxdal debuterar i eget namn med skivan »Jag längtade«. Hon sjunger med en folksångsteknik med suggestiva tonglidningar, men Malin Foxdal bevarar också traditionen genom att föra den ett steg vidare, genom att integrera stilelement från andra musikaliska miljöer. När hon sjunger »Jag längtade«, en visa från Dalarna, låter hon dess svävande känsloläge understrykas av en Weissenborn och bluesigt munspel. Men det sker diskret. Vi hör en visa från Dalarna sjungen på traditionellt vis, men lätt och känsligt interpunkterad av ekon från andra håll, som för att markera att inga traditioner är givna eller kan mogna i ett isolat.

Något liknande sker i den finlandssvenska sången »Den bortsålda«, där Malin Foxdals sång så vackert bryts mot en lätt spöklik bakgrund dominerad av Esbjörn Hazelius cittern och Göran Wennerbrandts National. Wennerbrandts resofoniska gitarrer skapar en laddad stämning i flera sånger, bland annat i den säregna dubbelprojektionen av inre och yttre landskap i »Morgonsol«, och de visar hur fruktbart mötet mellan den nordiska melankolin och den amerikanska söderns musikkulturer kan vara; i alla fall när mötet hanteras med sådan elegans och smakfullhet som hos Malin Foxdal.

Men de integrerade stilelemanten tar aldrig över. De ger en klangbotten, en skarpare kontur. Malin Foxdal framför också några sånger i helt traditionell inramning eller a cappella.

Förutom folksångerna rymmer skivan två Dan Andersson-tolkningar. Sofia Karlsson, Ingmari Dalin, nu Malin Foxdal; att Dan Anderssons tonsatta dikter, som traditionellt varit själva inbegreppet av manlig vildmarksmelankoli, nu får en kvinnlig tolkningstradition är något av det roligaste som hänt i svensk musik på senare år.

Malin Foxdal gör också en underbar version av »En spelmans jordafärd«. Esbjörn Hazelius inleder med förstrött plockande på sin cittern, som för att ge resonans åt det höga vemod som uttrycks i Dan Anderssons tonsatta dikt (en av de få dikter som han själv skrev musik till). Sedan sjunger Malin Foxdal med kristallin klarhet, men sången interpunkteras på ett ytterst suggestivt sätt av Emma Reids och Lisa Rydbergs fioler, nästan spöklika i sin ödesmättade dramatik. Jag trodde att Thorstein Bergmans första inspelning av »En spelmans jordafärd« var omöjlig att överträffa, men Malin Foxdal skapar ett maximalt laddat uttryck och en svindlande skönhet som placerar hennes version i nivå med de främsta Dan Andersson-tolkningarna.

Och samma upphöjda skönhet präglar den korta dikten »Vilda gässen flytta«, tonsatt av Ture Rangström, där kompet är diskretare, brytningarna mindre tvära, men uttrycket lika fulländat i sin stramt avklarnade skönhet.

Malin Foxdals skiva är utsökt. Genom sin öppenhet och sitt breda tilltal, dock stadigt förankrat i en osviklig stil- och traditionskänsla, är det också en skiva för fler än de mer renläriga folkmusikentusiasterna.