Daniel Romanos unisont hyllade fjolårsalbum »If I’ve only one time askin’« är en av de där närmast kliniskt felfria plattorna som vi högst sannolikt kommer kunna se tillbaka på om några år och säga: »Ja, just det, där var en av brytpunkterna där countryn gick från dåtidsmusik till nutid.«

Daniel Romano nya album »Mosey« markerar en dylik brytpunkt, där han återigen omdefinierar sig själv. Vi kan konstatera att Daniel Romano redan är på väg någon helt annanstans. Här har vi att göra med en stor visionär, som bara vänder på klacken och gör något helt annat än vi förväntar oss. Oberäkneligt, men oerhört beundransvärt, och han bevisar genom detta att han är en låtskrivare och artist med något som väldigt många andra i genren saknar - progressivitet. Man skulle nog kunna kalla det för en vilja att utvecklas, men ett bättre ord i sammanhanget är nog tvång att utvecklas. Som brukar vara fallet för alla kreativa genier.

Albumet producerades av Daniel Romano själv, inspelad till och från under hela 2015 i hans egen studio The Navy som ligger i Fenwick i kanadensiska delstaten Ontario. Bortsett från piano, stråkar och blåsinstrument spelar han varenda ton och trumslag själv, och orkestreringen har han också arrangerat på egen hand. Inspelningsteknikern Kenneth Roy Meehan berättar följande vilket kanske ytterligare understryker vilken kreativ kraft som finns hos Daniel Romano: »He had all the songs in his head. He set up the drums, we mic’d them and then I rolled the tape. He played through the entire first pass of the record, which included something like 20 songs, without any music to reference in basically the amount of time it would take to listen to it. I’ve never seen anything like it.«

Ifall föregångaren var influerad av countrypolitan-soundet från 60-talet så är »Mosey« snarare en flirt med artister som Lee Hazlewood, Serge Gainsbourg, Bob Dylan, Leonard Cohen, Randy Newman och Ennio Morricone. När dessa alla inspirationskällor blandas blir det en nervkittlande och bred mix av 60-talets popmusik från Frankrike och England, psykedelisk blues, spaghetti-western, sjuttiotalsfunk, tårdrypande honky-tonk, country soul, stillsamma stunder vid pianot samt bredbent rock’n’roll.

Även om inspirationen kommer från dåtiden - inget snack om den saken - är »Mosey« en skiva som i allra högsta grad är här och nu, men naturligtvis vore den ingenting utan en fantastisk låtskrivartalang i botten, med mästerlig prosa, timing och ordvrängande.

I låten »I had to hide your poem in a song« sjunger han exempelvis: »You are the tide never touching the shore/receded of earth as day’s birth be it long/beneath you the mountains and piles of whales/and I had to hide your poem in a song.«

Eller ta »(Gone in) All but a quarry of stone«, ett stycke musik som kanske tydligast understryker skivans karaktär. Där sjunger Daniel Romano om hur människan av idag verkar negligera kvalitet, substans och allt som är vackert, och där han sjunger följande gastkramande rader över ledset orgelspel: »No detail or time on the throw-away line/now brawn is the victor the loser the mind/if not for the ruins of what was once done/no beauty for anyone.« Skivan avslutas med »Dead medium« i en rå liveinspelning där Romano självsäkert sjunger: »Pass it down secretly over the years/erode it’s engravings with dead ancient tears and move not your hips for we simply can’t use it/there’s no need to dance if there isn’t a music.«