Det görs kolossalt mycket musik som trots uppenbar kvalitet dessvärre drunknar i mängden. Men då och då dyker det upp något som verkligen sticker ut. Som fångar uppmärksamheten direkt. Som Brent Dennen.

Det behövs inte många sekunder av öppningsspåret »Ain't No Reason« för att Brent Dennen ska ha presenterat sig. Musiken är melodiös, behaglig och varm men det är Rösten som gör Brett Dennen...ja man måste nog använda det missbrukade ordet unik.

»I'm really into this kid Brett Dennen, who I heard at the Hotel Cafe in Hollywood. He may get lumped in with the Jack Johnson feel-good/barefoot thing, but he's so much different than that. He's timeless-he's probably twenty-five, but he seems like he's twenty-five in 1972. He paints these gorgeous pictures, musically, where you think, 'I want to hear his voice, I want to hear that guitar, and I want to hear those melodies.' I put him on as a head clearer.«
- John Mayer, Rolling Stone magazine