Timmarna innan konserten släcks hela ön ned i ett massivt strömavbrott. Körkarlen har landat. Ett högspänningsmättat moln i ledigt sittande kavaj får ledningen från fastlandet att skälva till.

En timme efter utsatt tid kliver han på vid färjeläget som skiljer huvudön från Bergmanland; »Körkarlen kommer« och den semesterpittoreska marinan skakar av sig halmhattar och kaki-shorts och träder fram som det vibrerande, inre industrilandskap Thåström förvaltar.

Skuren i ett stycke och med nervtrådar lindade kring en tid som har svårt att bringa reda i sina disparata strömningar fortsätter han med »Bluesen i Malmö« för att landa i »Var e’ vargen«. Det tunga, rutinerade femmanna-bandet med trumslagare Anders Hernestam och basisten Ulf Ivarsson som härförare dirigerar strömmande lava. Det är chockerande bra och ska bli ännu bättre.

»Kom med mig« och »Beväpna dig med vingar« frammanas i total närvaro. »Old Point Bar« från förra årets »Centralmassivet« som ett memento och en besvärjelse. »St. Ana Katedra«l som den existentiella kampsång vilken kan lyfta oss ur förnedringen av en samtid som lämnat över sina drömmar till en historielös kraft vilken tömmer det andliga ur människan. »Vi är vanliga, vi är nån i mängden, Åh vi är stjärnor.« Sjunger Thåström i »Centralmassivet« och lyfter heligheten in i nuet.

Det här kan han på ett sätt som ingen av gårdfarihandlarna i andlighet lyckas med. I sin egen rätt delar Thåström nod med Bruno K Öijer, Dylan och Patti Smith. Unik med ett öppet hjärta och hemligheten bevarad. »Skaka spegeln sakta vänd den upp å ner« avslutar Thåström och skickar ut oss i den gotländska natten med förhöjd beredskap mot vargen omkring oss och vargen inom oss.