Andreas Rydman har jag främst förknippat med Vivien Searcy. På hennes skivor spelar han glimrande slide och lap steel. Men han har även gjort två skivor i eget namn, där han rör sig i gränslandet mellan jazz och americana. Andreas Rydmans gitarr bär upp musiken, med eller utan slide, med eller utan wah wah-pedal. Och, vilket gläder en gammal Mac Gayden-beundrare, också med en dos wah wah-slide.

Förutom Rydmans gitarrer ger Jonas Öijvalls Fender Rhodes och B3 ljudbilden extra tyngd och täthet. Musiken drar åt olika håll, även om de amerikanska impulserna ger en övergripande riktning. I en låt som »Get it? Got it. Good!« hör vi först ett melodispel i Ry Cooders anda, men så får den en touch av Memphissoul av Öijvall. Och i några låtar ger blåsare (bland annat Ruskträsk och Goran Kajfeš) New Orleans- eller souljazzkontur åt musiken.

Men det är närmevärden. Musiken är ett statement för Andreas Rydmans idéer och rikt nyanserade gitarrspel.