När Brittany Howard halvvägs in i konserten slängde sina glasögon tvärs över scenen på Way Out West i Göteborg föll jag handlöst. När intensitet och frenesi hade tvingat fram svetten över ansiktet och glasögonen inte villa sitta kvar fanns för Brittany bara ett alternativ. Av.

Alabama Shakes och Brittany Howard hade då skapat stora förväntningar med sin eldigt blues- och soulfyllda sydstatsrock. Debutalbumet »Boys & Girls« hade, inte utan anledning, fått upp ögonen hos många lyssnare och skribenter. Här fanns något alldeles speciellt.

Nu tre år senare och efter att ha spelat »Hold On« tusen gånger kommer uppföljaren »Sound & Color«. Och det är ett helt nytt Alabama Shakes och en annan Brittany Howard som träder fram. Denna oslipade diamant har nu blivit en glimrande skönhet.

Brittany Howard har en utstrålning som är förlamande. En intensitet som trollbinder. En röst som går på djupet och ett gitarrspel som är både kraftfullt och mjukt småplockigt. Men… det som gör Alabama Shakes till ett så fantastiskt band är de övriga bandmedlemmarna. Fyra udda figurer från Athens, Alabama som fann varandra och nu skapar underbar musik. Heath Fogg på gitarr, den lurvige Zac Cockrell som spelar bas som om han kom från Muscle Shoals, Steve Johnson trummor och den ständige icke-officielle medlemmen Ben Tanner på keyboards.

»Sound & Color« är en utmaning både för Alabama Shakes och för lyssnaren. De lämnar sitt så typiskt rockiga sydstatssound för en palett av psykodelisk rock, garagelik punk och gungande R & B. Inledningsspåret och tillika titelspåret lever med en elektrisk vibrafon och »Don´t Wanna Fight« skulle kunna vara hämtad från Prince katalog. Brittanys sång ligger betydligt högre än tidigare och närmar sig falsett. Loopar och lager ger också en annan känsla än det raka och lite enklare sound som fanns på »Boys & Girls«.

Alabama Shakes uppföljare ger definitiv ett både nytt ljus och en ny bild av bandet. Lite mer krävande och lite mer omtumlande än debuten, men onekligen en mycket spännande platta. Den är inte lika lättillgänglig som sin föregångare och kräver betydligt mer av sin lyssnare. Brittany Howard är ödmjukt påträngande och en totalt dominerande scenpersonlighet. Jag vill se glasögonen komma farande igen.