En till John Hiatt-skiva? Fjärde på fyra år, 21 sammanlagt. Tröttnar han aldrig? Har han något att säga? Kokar han soppa på en spik? När blir vi av med honom?

Ja, nej, ja, nej, aldrig. John Hiatt förfinar hela tiden sitt uttryck och på »Mystic Pinball« tar han ut svängarna lite till. Blueslåtarna är ännu råare och hårdare och de melodiösa poppärlorna och balladerna är ännu mer...melodiösa.

Radiospelade typiskt mellantemporockiga »We're Alright Now« inleder och sätter an tonen:

So won't you stay with me tonight
We'll cry some tears and sing some songs
Honey it's alright now
All those bad old days are gone

»Bite Marks« följer och är lika rå musikaliskt som textmässigt. Kan man därpå göra en oemotståndlig popdänga av en låt som berör spöken från det förflutna och sorgligt ouppfyllda drömmar? Jepp, det stämmer precis in på »It All Comes Back Someday«.

Så där fortsätter det fram och tillbaka. Ruffiga, morbida »Wood Chipper« och känslokalla »My Business« följs av ljuvligt sorgsna balladerna »I Just Don't Know What To Say« och »I Know How To Lose You«.

John Hiatt kan dessutom sin blueshistoria och leker lite med klichéerna i »One of Them Damn Days«.

It was Monday or Tuesday
Or one of them damn days
They keep comin' ever after
Nothing changes, nothing stays

Mer av den varan får vi i »Blues Can't Even Find Me« där John känner sig helt osynlig, fullständigt ignorerad av sin fru.

Skivan håller stilen hela vägen in i kaklet exemplifierat av balladen »No Wicked Grin« och ytterligare en oemotståndlig melodi i »Give It Up«.

»Mystic Pinball« påminner en hel del i upplägget om fjolårets »Dirty Jeans and Mudslide Hymns«. Samma mix av låtar, samma anpassning av rösten till vad låtarna kräver, samma producent (Kevin Shirley) och musiker: Doug Lancio (gitarr), Patrick O'Hearn (bas) och Kenneth Blevins (trummor).

Vi blir helt enkelt inte av med honom och han har säkert redan börjat förbereda sig för moment, förlåt album 22.