Morlix, Gurf - Blaze Foley´s 113th Wet Dream
Gurf Morlix kom till Texas 1975 och snart kompade han galna, egensinniga kultartisten Blaze Foley, också känd som »silvertejpskungen«. Han var också hangaround till Townes Van Zandt och Guy Clark-gänget.
Flyttade i början av 80-talet till Los Angeles där han mötte Lucinda Williams. Deras samarbete varade i 11 år (1985-1996), men han var tillbaka i Austin redan 1991.
Gurf är singer songwritern som gärna spelar alla instrument själv i bästa Dave Edmunds / John Fogerty-stil. För många är han dock mest känd som den kanske främsta skivproducenten inom americana-genren. Meritlistan klår det mesta: Lucinda, Mary Gauthier, Robert Earl Keen, Ray Wylie Hubbard, Butch Hancock, Tom Russell, Slaid Cleaves, Ian McLagan och underskattade Troy Campbell.
I Skandinavien släpps nu aktuella hyllningsskivan »Blaze Foley's 113th Wet Dream« som är Gurf Morlix sjätte soloalbum, alla utgivna på 2000-talet. Samtliga skivor kännetecknas av ett väldigt enkelt, avskalat sound där Morlix jobbar med små nyanser och färgläggningar av grunderna. Ingenting får stå i vägen för Låtarna och Morlix är nästan plågsamt uppriktig i sin egenproduktion. Därför är de små extra detaljerna speciellt välkomna, som när Kimmie Rhodes dyker upp på harmony vocals i favoritlåten »If I Could Only Fly«.
Innan dess inleds skivan med en mycket stark trio låtar. Countrystompiga »Baby Can I Crawl Back To You« och »Big Cheeseburgers and Good French Fries« följs av Lucinda Williams-aktiga »Clay Pigeons«.
Annars funkar de melodiösa, känslosamma countryballaderna bäst och då tänker jag på »For Anything Less«, »Oooh Love« och »Rainbows and Ridges«.
Titellåten »Blaze Foley's 113th Wet Dream« är också underhållande, en humoristisk våt dröm-bagatell.
Gurf Morlix kommer till Skandinavien i slutet av oktober / början av november med sitt Blaze Foley-program. Förutom själva hyllningskonserten får vi se Blaze Foleys minst sagt spektakulära öde skildras i »Duct Tape Messiah«, en dokumentärfilm som tagit 15 år att färdigställa. Filmregissören medföljer paketet och berättar om dess bakgrund.
Flyttade i början av 80-talet till Los Angeles där han mötte Lucinda Williams. Deras samarbete varade i 11 år (1985-1996), men han var tillbaka i Austin redan 1991.
Gurf är singer songwritern som gärna spelar alla instrument själv i bästa Dave Edmunds / John Fogerty-stil. För många är han dock mest känd som den kanske främsta skivproducenten inom americana-genren. Meritlistan klår det mesta: Lucinda, Mary Gauthier, Robert Earl Keen, Ray Wylie Hubbard, Butch Hancock, Tom Russell, Slaid Cleaves, Ian McLagan och underskattade Troy Campbell.
I Skandinavien släpps nu aktuella hyllningsskivan »Blaze Foley's 113th Wet Dream« som är Gurf Morlix sjätte soloalbum, alla utgivna på 2000-talet. Samtliga skivor kännetecknas av ett väldigt enkelt, avskalat sound där Morlix jobbar med små nyanser och färgläggningar av grunderna. Ingenting får stå i vägen för Låtarna och Morlix är nästan plågsamt uppriktig i sin egenproduktion. Därför är de små extra detaljerna speciellt välkomna, som när Kimmie Rhodes dyker upp på harmony vocals i favoritlåten »If I Could Only Fly«.
Innan dess inleds skivan med en mycket stark trio låtar. Countrystompiga »Baby Can I Crawl Back To You« och »Big Cheeseburgers and Good French Fries« följs av Lucinda Williams-aktiga »Clay Pigeons«.
Annars funkar de melodiösa, känslosamma countryballaderna bäst och då tänker jag på »For Anything Less«, »Oooh Love« och »Rainbows and Ridges«.
Titellåten »Blaze Foley's 113th Wet Dream« är också underhållande, en humoristisk våt dröm-bagatell.
Gurf Morlix kommer till Skandinavien i slutet av oktober / början av november med sitt Blaze Foley-program. Förutom själva hyllningskonserten får vi se Blaze Foleys minst sagt spektakulära öde skildras i »Duct Tape Messiah«, en dokumentärfilm som tagit 15 år att färdigställa. Filmregissören medföljer paketet och berättar om dess bakgrund.
Skrivet av Urban Henriksson
