40 års låtskrivande har gjort John Hiatt till en absolut mästare. Stabila låtkonstruktioner med personliga men allmängiltiga ordvändningar och så den där omisskännliga rösten på toppen.

Förra årets »The Open Road« och »Same Old Man« från 2008 tycker jag funkar oerhört bra i bilstereon och »Master of Disaster« (2005) med Dickinson-klanen gillade jag starkt när den kom.

Förväntningarna är alltså höga på ett nytt album med en artist som lirar i rotrockens Champions League både vad gäller lyckade avslut och trogna fans. »Dirty Jeans and Mudslide Hymns« gör inget Hiatt-fan besviken. Det är den vanliga mixen av finurliga mellantemporockare och känslosamma ballader och dessutom får vi en fullständigt sprudlande kärlekslåt med en oemotståndlig, simpel melodislinga i »I Love That Girl«.

Skivan inleds med stabila »Damn This Town« där texten hade platsat på vilken bluesplatta som helst. Så här börjar den:

"They killed my brother in a poker game
Damn this town, I'm leavin'
Daddy stayed drunk and he died insane
Damn this town, I'm leavin'"

Annars går det bra att dra paralleller till höjdpunktsåren 1987-88 och albumen »Bring the Family« och »Slow Turning«. »'Til I Get My Lovin' Back« påminner om »Lipstick Sunset«. »Hold On For Your Love« får mig att tänka på » Have a Little Faith In Me« och »Detroit Made« skulle kunna vara skriven dagen efter »Tennessee Plates«. Det är inte upprepning, det handlar om att hålla en konsekvent linje.

Apropå Detroit och Tennessee. Mer geografiska referenser får vi i »Train To Birmingham« (i Alabama alltså) och de avslutande låtarna »Adios To California« (där han slår till med följande rim: »Pasadena in the rain, Eatin' donuts and readin' Twain«) och »When New York Had Her Heart Broke« där Hiatt uttrycker sina känslor angående det aktuella ämne som amerikanarna kallar för 9/11.