Nick Lowe. Bara namnet räcker långt i min värld. Från tidiga Brinsley Schwarzklassiker till senare soloplattor - det är fyra år sedan den förra, »At My Age«, kom - har Lowe nästan alltid levererat med klass

Malmö har fått en rockklubb som också är en glassbar, ett lunchställe, en skivbutik och säkert ännu mer än så. Här spelar världsberömda namn. Flera stycken har redan varit här, fler kommer. Rune Häger försöker reda ut begreppen.

Söndag. KB. Malmö. Det var på våren för sex år sedan och jag var bakis efter en kväll i Köpenhamn men tuggade i mig en macka någon gång på eftermiddagen och vandrade sedan iväg till Bergsgatan för att se Beth Orton

För att använda ett i akademiska kretsar formellt uttryckssätt, först ett tillkännagivande. Den här CD:n har tidigare funnits i en version för den svenska marknaden. Den här versionen är helt engelskspråkig, dessutom kryddad med två nya spår plus en remix av titelspåret

Vi begynner å bli vant med fenomenet, yngre produsenter tar tak i musikken til en ordentlig veteran (Johnny Cash, Loretta Lynn, Neil Diamond) og, du verden, ordentlig musikk oppstår

Dolly Parton gör en coverskiva och öppnar med ett pålitligt plågoris, »Those Were The Days« som också givit skivan dess namn. Mary Hopkin, idag ihågkommen blott för att hon i unga år spelade in sången med engelsk text av Paul McCartney och John Lennon, sjunger andrastämman

Det vilar en vacker trygghet över Alan Jacksons musik. Men det handlar inte om en förutsägbarhet som blir trist, utan om en trygg förankring i tradition och erfarenhet, om en uttryckets och tolkningens självklarhet som gör att allt motstånd viker

Reggaeveteranen Don Carlos släpper sitt 34:e album sedan debuten 1981. 13 nya starka låtar med gästspel av bl a Chaka Demus.

Darrell Scott är Guy Clarks gitarrist, men han övertygar också i eget namn. Debuten »Aloha from Nashville« från 1997 är utsökt, och även Scotts progressiva bluegrassalbum är hörvärda. För några år sedan producerade han dessutom sin far Wayne Scotts sentida debut

Det ska bli ett sant nöje att inom kort än en gång få se Willie Nelson på scenen. Lika spännande som det skulle vara att få vara med när han bestämmer sig för vilka låtar han ska spela under sin turné. Han har ju hundratals att välja mellan

Den spesielle stemmen fra Halden er endelig tilbake! Noen vil si at det fortelles alt for få spøkelseshistorier i norsk populærmusikk. Selvsagt måtte det en Halden-låtskriver til for å rette opp dette påfallende misforholdet

Willie Nelson och Merle Haggard har gjort flera skivor tillsammans. Den första, »Pancho & Lefty«, kom 1983, och nu är det dags för »Django and Jimmie«. »It might not have been a Merle or a Willie / If not for Django and Jimmie«, lyder programförklaringen

Sjunde plattan från den schweiziske sångaren och låtskrivare är ett definitivt bevis på att högpotent americana inte nödvändigtvis behöver göras i USA. På »Lucky Charm« visar Burrell upp ett starkt låtskriveri, oavsett om det handlar om folkballader eller rockdängor.

Efter soloutflykten »Devils & Dust« 2005 och »We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions« 2006 har nu Bruce Springsteen parkerat Chevan på mammas gata igen och spelat in »Magic« tillsammans med sitt E Street Band

Willy Clay Band har eksistert i ett år, og debuterer med »Rebecca Drive.« Dette låter så kompetent og modent at jeg antar samtlige bandmedlemmer har lang fartstid både som musikere og innen genren countryrock. Jeg vet intet om fortiden her, annet enn at bandet kommer fra Kiruna