The shop is disabled. Please visit https://rootsymusic.bandcamp.com/ instead.

Album
Fernebring, Lars
Ödets nyckfullhet - Bob Dylan på svenska
(Rootsy.nu)

Pris: 89 SEK

»Ödets Nyckfullhet – Bob Dylan på svenska« heter Lars ”Ferne” Fernebrings nya skiva med tretton tolkningar av Bob Dylans sånger.

Den andra i ordningen. Den förra – »Inte ens ett farväl / Dylan på svenska« - utkom för exakt tio år sedan.

År 1963 - för 50 år sedan – kom Bob Dylans egentliga debutskiva – The Freewheelin Bob Dylan.

Och för 40 år sedan, år 1973 – kom Fernes debutskiva med Risken Finns. Då skrev han satirer. Idag tolkar han Bob Dylan till svenska. Ett textförfattande han tar på allvar. Med benäget tillstånd från Dylans amerikanska förlag och Sony ATV.

Kanske är det ödets nyckfullhet att tre jämna årtal löper samman just i år?

Akustiskt och lågmält tar Lars Fernebring med oss in i Dylans värld av skuggor och dagrar. Hans personliga tolkningar ger nya dimensioner av Bob Dylan bakom sångerna.



Att tolka en text någon annan skrivit är svårt.

Att översätta ord som någon annan skrivit är mycket svårt.

Att översätta ord Bob Dylan skrivit är näst intill omöjligt.

Och att sjunga dem utan att originalet ekar i hjärnans synapser är utan tvivel helt omöjligt.

Ända lyckas Lars Fernebring med det omöjliga i flera av låtarna på »Ödets nyckfullhet«, hans andra CD med Dylan-tolkningar.

Låtar som »Jag försvinner«, »Mannen i svart« och »Har inget att ge dig« blir Fernes egna. Gitarrerna knypplar intrikata vävar medan Fernes röst raspar allt ihåligare ju längre in i Dylans skymningslandskap han tränger. Det är ett landskap där allt är i upplösning. Värderingar och normer förfaller eller omvärderas totalt och konturerna blir allt suddigare innan de helt försvinner.

Musikaliskt handlar det om akustisk kammarmusik med Thomas Wiehes akustiska gitarr, Ulf »Proffis« Oldeheds National steel gitarr och bottleneck och Mac Robertsons bas i botten och väl avvägda färgklickar som Martin Landgrens tivoli-dragspel i »När dagen vaknar« (Mr Tambourine Man), Fernes isigt genomträngande square-neck resonator-gitarr i »Skuggorna växer« (It´s Not Dark Yet), Oldeheds gitarr i »Men det var då« (Things Have Changed) och i »Kommer du i morgon« (Meet Me In the Morning) visar de att de behärskar den intima bluesens formspråk till fulländning.

I Dylans tidiga sånger som »Men va fan, det får gå« (Don´t Think Twice It´s Alright) och »När dagen sakta vaknar« lever hoppet om både kärleken och ett liv i extatisk frihet. Trots snaror och felsteg. I »Hon väljer själv i alla fall« (Love Minus Zero/No Limit) har han hittat en kvinna som är både enkel och rak och ett mysterium. Men redan i »Från världen utanför« (Shelter From the Storm) har världen blivit farlig, obegriplig och hotfull och i »Men det var då« är den enda snaran den som dras åt kring din hals. »Har inget att ge dig« (Mississippi) förvandlar Ferne till ett existentiellt slagfält med en smärta och sorg som bara antyds av Dylan – »jag stannade längs vägen / allt är för sent«.

Det är ett ödesbestämt landskap där kärleken blivit bräcklig och svag. Men också det enda att hålla fast vid. Hotbilden i »Mannen i svart« (Man in the Long Black Coat) blir både tydligare och starkare på svenska. I »Skuggorna växer« är mörkret oåterkalleligen på väg och i »Jag försvinner«, en nytolkning av Dylans skilsmässolåt Going Going Gone, som får mina nerver att isas, försvinner Berättaren helt.

»Jag försvinner, jag försvinner – jag försvann.«

Fernes klagande förvåning när mörkret slukar honom ekar i mitt huvud långt efter att sången är slut.

Christer Olsson, Musikjournalist

1. Vägen utan spår
2. Jag försvinner
3. Allt är försent
4. Kommer du imorgon
5. Mannen i svart
6. När dagen sakta vaknar
7. Skuggorna växer
8. Det var då
9. Ödets nyckfullhet
10. Hon finns alltid kvar
11. Men va fan det får gå
12. Hon väljer själv i alla fall
13. Världen utanför

Andra album av Fernebring, Lars: