Att bedöma digniteter som Tony Joe White är alltid tricky. De har sådan hög lägstanivå så även om deras skivor är bättre än det mesta andra som ges ut så har de skämt bort lyssnaren genom åren

Herregud, vilken coverplatta! Lou Reeds »Dirty Boulevard« förvandlas till tuff storstadsgospel med mandoliner och änglakörer, Blind Willie McTells utfall mot moonshine »God Don´t Like« är helt briljant med tuffa, spretiga akustiska instrument och handklapp och »Endless Sleep«låter som en hänsynslöst ärlig borttappad kusin till »Heartbreak Hotel« medan Skip James »Hard Time Killing Floor« blir brutal soul och Mississippi Fred MacDowells »61 Highway« låter som rostig Tom Waits-blues

Alabama-sonen Will Kimbrough presenteras bäst från svensk horisont som gitarrist i Emmylou Harris Red Dirt Boys och som producent av Doug Seegers första skivor »Going Down To The River« och »Walking on the Edge of the world« och inte minst för sin producentinsats på Kiruna-sönerna Willy Clay Bands debutskiva »Rebecca Drive«

er uden tvivl det mest imødesete album i reggae branchen i år. Og det er der flere årsager til

Jag blir lika förvånad varje gång det kommer en ny samling med outgivna inspelningar och demos med George Jackson. Varför fick han inte den egna solokarriär som han så väl förtjänar? Han var en lysande låtskrivare, arrangör och sångare då på slutet av 60-talet

Orups första skiva på sex år och allt känns som om det var 1990-tal igen. Mannen som gett oss svenska klassiker på rad och som satte fart på Lena Phs karriär igen är onekligen en skicklig låtskrivare. En av de bästa i modern tid i sina stunder

Först en tillkännagivelse: jag tycker att det blir problematiskt när jag ska recensera skivor här på Rootsy antingen ger ut eller distribuerar

Johnny Dowd er født i Texas, men har Ithaca, New York som base. Det var der han drev flyttebyrå, sammen med folk han hadde band sammen med på fritida. Flyttebyrået var fortsatt i full aktivitet, da Dowd dukket opp i alt-country-miljøet i 1998, med »Wrong Side of Memphis«

Ruby Lovett debuterade 1998 med den självbetitlade »Ruby Lovett«, så det får väl betraktas som en återkomst när uppföljaren nu kommer efter drygt 20 år. Ruby Lovett kommer från Mississippi och bildade sitt första band vid tretton års ålder

»Still woman enough« är en given titel när Loretta Lynn, en av countrymusikens ledande proletära feminister, vid 89 års ålder ger ut en skiva där hon både blickar bakåt och förankrar några av sina egna personaskapande sånger i samtiden

»A Hero of the Game« är ännu en arkivutgåva ur Phil Ochs kvarlåtenskap. Förra året kom ju utmärkta »On My Way« med ett antal demoinspelningar från 1963

Ibland finns de där. De häpnadsväckande debutskivorna. Det räcker med ett par takter in på Frankie Lees »American Dreamer« så inser jag att den här plattan kommer att bli ett av höstens ledmotiv

Kjell Gustavsson är väl inte det sexigaste en Rhythm & Blues Orchestra kan heta, men det låter väldigt bra om musiken och det är ju det viktigaste. »In the Barn« är uppföljaren till »The Boogie Boys« (2010) och »Many Million Miles« (2008)

Louise Hoffsten bedriver ett framgångsrikt språkligt växelbruk mellan svenska och engelska. Två lysande album – »Så speciell« och »På andra sidan Vättern« följdes bland annat av en skiva med inte så självklart övertygande Elvis-tolkningar (»Bringing out the Elvis«)

Andi Almqvist är en rastlös själ. Något som också färgar hans musik. På nya plattan »Glimmer« känns det som om han har hittat hem. Men då ska vi komma ihåg att hem för Andi inte betyder det trygga och välbekanta

Jag vill dölja mina ord. Nästan som när Moses dolde sitt ansikte när han ställdes inför den brinnande busken och Guds tilltal. Det var inte farbror blekfet Gud på ett moln. Det var Gud som himlarnas himmel inte rymmer men som ändå är oss närmare än vårt eget hjärta