Bäst just nu enligt Mattias Bergqvist

Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet
Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet

Goran Kajfes. Per ”Ruskträsk” Johansson. Och på sång: Magnus Carlsson från Weeping Willows. Och en massa covers, från Paul Weller till The Doors, i Kajfes versioner oemotståndliga låtar som sockras och saltas och peppras till vackra inrättningar.

Maxwell
BLACKsummer´snight

På dyra kuddar och med de största av uppstoppade djuriska drifter gungar Maxwell i ett väl inövat höfttempo som få av dagens soulsångare behärskar.


Charles Mingus
Ah um

»Ah um« från 1959 finns nu i en »legacy edition« som smakar betong, skitiga gator och urban cigarettrök på valfri källarklubb. Så välkommen till galenskapernas melankoliska trädgård där rötter växer och frodas i svettens välbehag.

R. Kelly feat. Keri Hilson
Number one

Typisk Kelly-låt. Men en lovande första singel till det album som enligt de flesta rapporter ska finnas tillgängligt i mitten av oktober. R-förväntningar i början av hösten är alltid lika underbart.

Whitney Houston
I look to you

Bra, inte utomordentligt och inte heller magiskt, fast ändå en värdig comeback. Och det räcker för stunden.

The Dead Weather
Horehound

Jack White!

George Pelecanos
The Way Home

Pelecanos blir bättre. Och han var redan mästaren. »The Way Home« är årets hittills bästa läsning.

Dark Blue

Tv-serie som mellanmjölk, som varken berör eller blir tråkig, men som jag inte kan få nog av. Bättre än mycket, men likt »Burn Notice« en serie man ser utan att reflektera därtill.

The Pepper Pots
Now!

Låtar som är förankrade i sextiotalets mest renrakade soul. Under stunder Funk Brothers-fint och välgjort, men utan den riktiga Smokey-skärpan i texterna. Å andra sidan: vem har det i dag?

Harlan Coben
Long Lost

De sista sidorna är så pass knasiga att det nästan blir löjligt, även om Cobens fantasi skapar en verklighetshypotes som inte känns helt omöjlig. Likafullt: Myron Bolitar är tillbaka. Och i hans fortspår spänning.


Mad Men

Snygg och välskriven tv-serie och med en tredje säsong som kan bli bättre än de båda första.

Golden Silvers
True Romance

Brittisk hajp som är hopskruvad på rätt sätt, med en lekfullhet som känns igen, den som gjorde Ray Davies berömd, sådant som Blur och Damon Albarn la i mixen. Framförallt »Please Venus« höjer humöret de sista behövande stegen.