Bäst just nu enligt Thomas Lundvall

SEX MÅNADER SENARE.

Ett första halvår har gått. Några tips:

HALVÅRETS ALBUM
NATALIE MERCHANT - Keep Your Courage (Nonesuch)
Har redan skrivit (se nedan) om detta formidabla album. Merchant turnerar i Europa i höst men ser inte Sverige på den kartan. Blir väl kanske tvungen att resa till Berlin, London, Dublin …

LIVESOMMAR
JESPER LINDELL BAND. Hittade till Ekermanska Gården och en ljuvligt bra konsert med JLB. Så tajt, musikaliskt och somrigt. Ser verkligen fram emot höstens ”countrysoul”-konserter med Magnus Carlsson. Som även hoppade in på en låt trots den trånga scenen.

SOMMARBOK TILL HÄNGMATTAN
HERNAN DIAZ – Egendom (Brombergs)
Att kliva in i Mildred Bevels liv utan att riktigt veta om det, är suggestivt med oväntade vändningar. En bladvändare och härligt litterär triumf som visar hur makt och pengar så enkelt korrumperar sanningen. Om man nu vet vad sanningen är.

(COVER)ALBUM
BILLY VALENTINE AND THE UNIVERSAL TRUTH (Acid Jazz)
Coveralbum är inte något jag brukar bry mig om i första taget. Men det här är något annat. En samling nya arrangemang av åtta välkända sånger som förenas av stark social relevans. Från den andliga »Wade in the Water« till Prince »Sign of the Times«. Däremellan kommer låtar skrivna av Curtis Mayfield, Stevie Wonder, Pharoah Sanders med flera. Arrangemangen är moderna och fantasifulla. Till stor del på grund av medverkan från saxofonisten Immanuel Wilkins, Claire Dalys kontrollerade barytonsaxofon, som predikar det andliga jazzbudskapet på Sanders »The Creator Has a Master Plan«, och Theo Crokers eleganta trumpet på »Sign of the Times«. På andra spår finns vibrafonisten Joel Ross, slagverkaren Alex Acuña och gitarristen Jeff Parker. Ett lysande album.

SOMMARFILM
TÁR, regi Todd Field
Cate Blanchett är fantastisk som Lydia Tár och hon har med rätta hyllats för rollen som den hyllade dirigenten Tar. Men lika viktig, om inte viktigare är Todd Fields djärva sätt att filmiskt berätta denna historia. Bör upplevas på en riktig biograf men finns nu även på streaming.

SVENSKNORSK JAZZ
JUPITER – The Wild East (Moserobie)
Jonas Kullhammar gör ju inget dåligt. Varken den egna musiken eller det han ger ut på sin jazzetikett Moserobie. Jupiter är förutom Kullhammar själv, Johan Holmegard på trummor och från Norge; Håvard Stubø på elegant gitarr samt Steinar Nickelsen på Hammond. Och det är just orgeln som ger en ny dimension på musiken – fantastiskt bra harmoniserad med Jonas sax.

TV
GIFTA (SvT Play)
En serie som hyllar ”långsamhetens lov”. Emma och Ian har varit gifta länge. De har förlorat ett barn, uppfostrat en adoptivdotter och tar hand om sina föräldrar. Det är vardagen. Serien är långsam och undviker det teatraliska och storslagna som streaming-tv gärna öser över oss nuförtiden. Mycket välskrivet och välspelat av Nicola Walker och Sean Bean. Perfekt när sommarregnet slår mot fönstret.

MER MUSIK
Utöver Merchant, Valentine och Jupiter ovan, har detta snurrat mest under första halvåret:

Carmell Jones – The Remarkable Carmell Jones (återutgivning på Pacific Jazz / Blue Note Tone Poet)
Califone – Villagers (Jealous Butcher)
Trapper Schoepp – Siren Songs (Rootsy)
Sunny War – Anarchist Gospel (New West)
M. Ward – Supernatural Thing (Anti-)
Jesper Lindell – Twilights (Brunnsvik Sounds)
Eilen Jewell – Get Behind The Wheel
Miles Davis Quintet – Workin´ With The Miles Davis Quintet (återutgivning på Craft)
Bacharach & Costello – The Songs Of Bacharach & Costello (återutgivning på Ume)
Madness – The Liberty Of Norton Folgate (återutgivning på Union Square)
Candi Staton - I'm Just A Prisoner (soulklassiker, producerad av Rick Hall, från 1969. Nu som fin vinylutgåva på Kent Soul Rec.)

11 juli 2023

---------------------------------------

KVINNORNAS VÅR
Kommer på mig själv med att de senaste fyra månaderna, nästan, bara lyssnat på kvinnliga röster, artister och låtskrivare. Kvinnor som har det gemensamma att inte vara det invanda, mest insäljande och likriktade. Det är kvinnornas vår i musikvärlden. Lyssna på det här:

SUNNY WAR - Anarchist Gospel (New West)
Sunny War (Sydney Lyndella Ward) tar klivet till ett mer expansivt sound jämfört med tidigare album. Hon blandar blues och folk med gospel, soul och en dos punk till en helt egen vass stil. Hennes känslor för omvärlden lyser igenom i hennes starka texter. ”Anarchist Gospel” är årets mest explosiva album. Hittar inga svenska recensioner trots att albumet kom i januari. Märkligt.

EILEN JEWELL - Get Behind The Wheel (Signature Sounds)
Pandemi, skilsmässa och ensamstående förälder har gjort att det tagit fyra år sedan Jewells förra album. Händelser som ger starka avtryck i hennes nya album. Eilens trollkarl till gitarrist, Jerry Miller, är kvar och stilsäkra Will Kimbrough är producent. Tillsammans lyfter de fram Jewells starka röst på ett sätt som borde ha gjorts tidigare. Hennes bästa sedan ”Sea Of Tears” från 2009.

IRIS DEMENT - Workin’ On A World (Flariella Records)
Hennes sjätte album på 31 år. Som vanligt hämtar Iris styrka från gospel- och folkmusiken. Historier om gemenskap i kombination med protester mot den splittring av världen som annars dominerar nyhetsflödet. Det är mer dynamiskt än tidigare, det svänger och kränger men det är hennes röst som bär genom hela albumet.

NATALIE MERCHANT - Keep Your Courage (Nonesuch)
Har alltid omfamnat Natalies röst. Redan med gruppen ”10 000 Maniacs” på 80-talet dominerade hennes vokala insatser och texter. Nu, sex år sedan hennes senaste album, kommer hennes starkaste album. Arrangemangen och orkestrering är mäktiga, på gränsen till klassisk komposition och instrumentering. Och det fungerar hela vägen - det passar Merchants sätt att sjunga och understryker albumets lyriska berättande. Barock popmusik som än så länge är årets album.

SUSANNE SUNDFØR – Blómi (Blómi/Warner)
Sundførs förra album (Music For People In Trouble) från 2017 var en av det årets allra bästa. Hennes visuella liveuppträdande på Cirkus var en superb uppvisning av hennes moderna experimentella folkmusik. Nu tar Sundfør nästa steg. ”Blómi” ger oss låttitlar på gammelnorska och musiken ger uttryck mer som jazzballader än folkmusik. Det tog en stund att förstå och ta till sig - men nu snurrar Sundfør mer än någonsin.

KARA JACKSON – Give Us People To Love (September)
Jacksons debutalbum som är tillägnat vännen Maya, som dog i cancer när de gick i skolan tillsammans. Tema för albumet verkar också vara sorg och ensamhet. Men också en fascination av hur sorg kan leva kvar inom oss på olika sätt. Musiken är sparsam men överraskar på många sätt. Både i sin variation, men också genom de tvära kasten inom de längre låtarna. Det råder någon slags dyster lekfullhet över hela albumet som är svår att motstå. Favoritlåten är givetvis ”Dickhead Blues”. Vårens mest spännande album.

ROBERTA FLACK – First Take (Atlantic)
Roberta Flacks allra första album från 1969. Hennes klassiskt skolade pianospel tog redan här hennes soul till nya möjligheter. Tillsammans med hennes röst och sång (som måste vara en av de främsta i modern tid) utforskar hon nya möjligheter för soulmusiken. Hon använder sig av musik från Leonard Cohen och Donny Hathaway till Ewan MacColl till Andrés Eloy Blanco Meaños ”Angelitos Negros” som framförs på spanska. Ron Carter på bas, Bucky Pizzarelli på gitarr och fantastiska blås- och stråkarrangemang ger ännu mer tyngd åt Robertas röst och piano - men tar aldrig överhand. Svårt att hitta ett vackrare album. Finns nu återutgivet, äntligen, på fint pressad vinyl.

11 Maj 2023.


ÄNTLIGEN!
Jon Brion – Meaningless (Jealous Butcher Records)
Vi var nog inte så många som köpte ”Ro Sham Bo”. The Grays enda album som gavs ut i början av 1994. Då när alla i musikvärlden pratade Nirvana, Kurt Cobain, Wu-Tang Clan och Oasis bildades The Grays med Jon Brions och Jason Falkner som låtskrivare. The Grays musik kan, ganska mycket förenklat, liknas med The Beatles när de som var mest experimentella (läs: The White Album). Det är ett mycket fint popalbum, värt att leta efter.

Men The Grays splittrades direkt. Som tur var fanns det filmregissörer som kände till Jon Brion redan då och han är idag mest känd för sina soundtracks till filmer som ”Magnolia” (arrangör och producent), ”Punch-Drunk Love” (kompositör) av Paul Thomas Anderson och framförallt skapade han hela soundtracket till filmklassikern ”Eternal Sunshine Of The Spotless Mind” av Michel Gondry.

Mellan dessa uppdrag med filmmusik gjorde han också sitt första och hittills enda soloalbum ”Meaningless” som länge låg på skivbolagets hatthylla utan att ges ut. Brion tröttnade och gav själv ut albumet 2001. Men då som en begränsad CD-upplaga.

Brion spelar alla instrument på albumet och har skrivit de flesta låtarna. Inspelningen gjordes i hans lägenhet. I intervjuer säger han »Det var faktiskt ganska underbart, gå upp, koka en kopp te, vandra ner i pyjamasen och spela trummor. Han producerade Meaningless tillsammans med Ethan Jones och den enda låten med andra musiker är «Trouble», där han fick hlälp av inga mindre än Jim Keltner på trummor, Benmont Tench på piano och Greg Leisz på pedal steel.

Gillar man popmusik med djup, lite aviga ackordsföljder, annorlunda val av instrumentering, eleganta arrangemang och en genomtänkt låtordning så måste man bara ta sig an ”Meaningless”. 11 poplåtar att lyssna på om och om igen.

Det är 21 år sedan albumet släpptes. Och nu har Jealous Butcher Records tagit på sig kulturgärningen att ge ut det på vinyl för första gången. Och är ni inte redan nu övertygade om Brions storhet så går det att tillägga att han också har producerat artister som Aimee Mann, Rufus Wainwright, Elliott Smith, Fiona Apple, jazzpianisten Brad Mehldau och till och med orosmakaren och ständigt närvarande Kanye West. Lyssna och köp!

ANNAT SOM GÖR ATT DU GLÖMMER MÖRKRET

Jason Falkner – Presents Author Unknown (Elektra)
Falkners första soloalbum efter brytningen med Brion, se ovan. Även detta ett album väl värt att lyssna in. Klassisk popmusik i samma anda som Brion även om detta är mer rakt på.

Drugdealer – Hiding In Plain Sight (Mexican Summer)
Skulle jag någon gång i framtiden växla upp på California State Route 1 så är nog det här soundtracket - tillsammans med något från tidiga Steely Dan, Boz Scaggs ”Silk Degrees” eller kanske ännu mer Hall & Oates ”Abandoned Luncheonette”.

Miko Marks And The Resurrectors – Feel Like Going Home (Redtone)
Gospel, blues och soul där varje låt förstärker Marks kraftfulla, passionerade röst. Texterna är tydligt sociopolitiska men blir, som tur är, aldrig predikande. Snarare gör hennes uttryck att man förstår allt underliggande. En av årets höjdpunkter.

Iris DeMent – Infamous Angel (YepRoc)
Återutgivning på vinyl av DeMent:s debutalbum från 1992. Ett album om att säga ”goodbye” på många olika sätt. Nashvilles bästa musiker som Jerry Douglas, Stuart Duncan och Mark Howard satt i studion och följde DeMents intagande röst, som bara dom kan.

Angel Olsen – Big Time (Jajjaguwar)
Hennes konsert på Berns häromveckan var lite pratig och trevande. Låtarna borde ha fått mer plats men albumet som kom i somras är ett av årets mest lyssnade. Hon närmar sig Karen Dalton-klass, om det tillåts sägas.

S.G. Goodman – Teeth Marks (Verve Forecast)
Kom tidigt i år men tyvärr lite bortglömd. Skarpa texter om religiöst hyckleri, ruinerad kärlek och en intensiv hängivenhet. Goodman hittar utrymme för allt det i dessa 10 spår, som glider mellan tung R&B, knotig rock och klagande ballader.

Caitlin Cary – While You Weren´t Looking (Yep Roc)
Cary var en del av Whiskeytown (med Ryan Adams) och det här är hennes första soloalbum från 2002. Nu återutgiven på vinyl. Hennes röst, och även musiken, är enklast att jämföra med Fairport Convention och Linda Thompson. Producerat av Chris Stamey.

Cass McCombs – Heartmind (Anti-)
Har alltid gillat McCombs men hans tidigare album har gett ett ojämnt intryck. Känslan har varit att de getts ut innan de har varit helt klara avseende låtval, produktion osv. Men med ”Heartmind” har han gjort ett album med åtta låtar som alla verkligen har olika ton och inriktning. Men ändå håller albumet ihop via hans vindlande melodier, smarta texter och fyndiga arrangemang. Med den avslutande titellåten tar han också ett steg in i jazzkvarteret. Och det fungerar alldeles utmärkt, det också. Cass gjorde en bejublad konsert för några veckor sedan i Slaktkyrkan i Stockholm. Vi var väl cirka 300 personer som applåderade som 3 000.

John Coltrane – Blue Train, the complete masters (Blue Note Tone Poet)
Blue Train spelades in 109 dagar efter att jag föddes. Man får vara tacksam för att vara årsbarn med ett sådant mästerverk. Nu återutgivet i Blue Notes serie Tone Poet som verkligen gör att det känns som man hänger med musikerna in i Rudy Van Gelders studio i Hackensack, New Jersey. Det finns otaliga recensioner att läsa om Coltranes, Lee Morgans (trumpet), Paul Chambers (bas), Curtis Fuller (trombone) Kenny Drew (piano) och ”Philly” Joe Jones (trummor) svindlande inspelning 15 september 1957. Men enklast är att gå till er vinylhandlare och köpa albumet. Och har ni ingen vinylspelare så är det detta album som gör att ni även ska köpa det.

/ 8 NOV 2022.


MAN FÖRSÖKER HÄNGA MED.

Förstås. Uppväxt, minnen, inspiration, reklam styr ju vilken musik som vi lyssnar på. Det finns där, i både kropp och själ. Men jag har alltid haft en ambition att leta på det nya, hänga med, inte fastna. Har aldrig förstått det där med ”att all musik var bättre förr”. Det bygger nog mest på lathet. Men vid 60+ så blir det allt svårare. Inte att hänga med – men att förstå det man hänger med på. Men när man förstår så är man tillbaka i den där känslan av att ha upptäckt något verkligen nytt. Precis som när vi hörde The Clash eller Townes Van Zandt för första gången. Då för ganska länge sen. Tre mycket goda exempel.

Floating Points with Pharoah Sanders and London Symphony Orchestra – Promises (Luaka Bop)
Det skrevs många spaltmillimeter om den här när den dök upp i våras. En DJ och artist inom elektronisk dansmusik (Sam ”Floating Points” Shepherd) som samlar en av världens bästa symfoniorkestrar och passar samtidigt på att även plocka in 81-åriga jazzlegenden Pharoah Sanders. Superhyllat. Överallt. Vilket får mig ofta, kanske lite för ofta, att värja mig. Kan det verkligen vara så bra som alla tycker samtidigt? Så den fick ligga, den krävde för mycket av mig. Men nu är jag fast. Att kombinera moderna elektroniska beats med vacker sökande frijazz, som nästan kan ses som albumets sånginsats, samt en viskande symfoniorkester i 1 lång låt, uppdelad i nio satser visar sig precis så genialiskt som alla beskrev på försommaren. Testa!

Jazmine Sullivan – Heux Tales (RCA)
Lyssnade på det här hastigt när den kom tidigare i år. Men tappade bort den i lyssningsdjungeln. Provade igen, nu när det blev extra hyllat hos amerikanska NPR. Och nu är jag fast. Åtta låtar, sammanvävda med sex ”spoken word” från kvinnorna i hennes liv. Och det känns i hela albumet, om man tar sig tiden att lyssna på texterna lite mer än vanligt, att hela albumet är en hyllning till systerskap och den dubbelmoral som ofta straffar kvinnor. Allt förpackat i Jazmines eleganta men tuffa röst och inlindat i den mest moderna R&B man kan hitta idag.

Adia Victoria – A Southern Gothic (Atlantic)
Jag tror den här dök upp på sensommaren i år. Ytterligare en amerikansk country/blues/jazz sångerska. Det finns många i den ”genren”, mycket är bra men lika mycket är ganska allmängiltigt. Men nu, med det svarta novembermörkret och den iskalla decemberstarten har jag lyssnat ifatt. Lyssnat ordentligt och «A Southern Gothic» är absolut ett av årets bättre i genren. Victoria berättar i sina sånger om södern ur svarta kvinnors perspektiv i en samling fascinerande låtar som man lätt kan härleda till Memphis countrysoul, folkblues och även med inslag av rap och jazz. Låtarna har en inbyggd brutal intimitet och en energi som berättar om Victorias egna amerikanska söder och de avsiktliga orättvisor och dolda skräck som kännetecknar dess historia. Och nutid.

Allt finns på Spotify, testa där och sen går ni och köper vinylerna hos er lokala skivbutik. Sullivan och Victoria är utlovat på vinyl i februari.

SOMMARKULTUR 3 AUG 2021

Arooj Aftab – Vulture Prince (Album/New Amsterdam)
Den pakistanskfödda, Brooklyn-baserade Arooj Aftab förenar på ”Vulture Prince” ghazal (mycket förenklat så kan man säga att det är södra Asiens musikform som ligger närmast bluesen) med minimala kompositioner som hämtar inspiration från jazz, folkmusik och - på en sång – reggae. Allt för att skapa musik om hennes resa från sorgen efter sin avlidna yngre bror och andra som hon har älskat och förlorat de senaste åren. Årets vackraste musik.

Amy Helm – What The Flood Leaves Behind (Album/Renew)
Hennes mest självbiografiska album hittills. Tio låtar där Amy har återvänt hem till Woodstocks ”Levon Helm Studios” och i American Songwriter säger hon: ”Jag ville återvända till den plats där jag lärde mig så mycket om hur man uttrycker musik, hur man förhåller sig till musik och hur man lyssnar på musik. Med det kunde jag tydligt se var jag kom ifrån och var jag är nu i mitt liv”. Josh Kaufman producerar och bidrar på piano, gitarr och mandolin och förstärker Helms kraftfulla, känslomässiga sång. Sommarens mest lyssnade.

Douglas Stuart – Shuggie Bain (Roman/Bonniers)
En skoningslös berättelse från Glasgow från 1980-talet och framåt. En berättelse om klass, missbruk och kärlek med Thatchers järnhårda styre som en evig bakgrund. Hjärtskärande - men en enastående roman och fantastiskt poetiskt berättad. Årets bok så långt för mig.

Jeb Loy Nichols – Jeb Loy (Album/Timmion)
Jeb Loy är född i Wyoming, uppväxt i Texas, bor i Wales och har nu spelat in nya albumet i Finland förstärkt med den finska jazzmannen Jukka Eskola. Nichols förra album ”Country Hustle” är väl värd att leta upp även om det var lite spretigt. Men på ”Jeb Loy” håller han ihop ett helt album med tio låtar med rötter i southern soul och americana. Att JL en gång i tiden satt ihop de enastående samlingarna ”Country Got Soul” gör ju inte musiken sämre. Det perfekta sommaralbumet från mannen som Rolling Stone kallar ”The High Priest Of Country Cool”. Han närmar sig Dan Penn-klass.

Christoffer Carlsson – Brinn Mig En Sol (Kriminalroman/Bonniers)
Christoffer Carlsson är en av de mest välskrivande svenska författarna idag. Alla kategorier. ”Brinn Mig En Sol” är egentligen mer ett psykologiskt drama än en kriminalroman. En bok som tar oss igenom sanningar och lögner i en tid när Sverige förändras från 1986 och framåt. Bokens starka och igenkänningsbara landsbygdsskildringar där skuld i olika skepnader skapar denna mörka historia - är bland det bästa jag läst från en svensk författare.

The White Lotus (TV-serie/HBO)
Vi får följa anställda och gäster på en lyxresort på Hawaii under en minst sagt omvälvande vecka. Skapad av Mike White som också gjorde den fantastiska ”Enlightened” med Laura Stern (finns kvar på HBO). Båda serierna är satiriska skrattfester där man sätter skrattet i halsen till och från. Vilket är nyttigt.

Bobby Gillespie and Jenny Beth – Utopian Ashes (Album/Third Man)
Har väntat på det där albumet där Gillespie från Primal Scream skulle sätta sig ned och göra ”mördarballader” i närheten av Nick Cave eller kanske ännu hellre tagit hand om arvet efter Jackie Leven. Här närmar han sig det tillsammans med Savages sångerska Jenny Beth. Ett sidoprojekt där deras vanliga kraftiga rockmuskler har ersatts med country- och soulduetter.

Queen Esther – Gild The Black Lily (Album/EL recordings)
Med kaxig stil blandar Queen Esther blues, rock, gospel och en bra dos med traditionell country. Hon gör fantastiska tolkningar av Blind Willie Johnsons ”John The Revelator” och Eagles ”Take It To The Limit” men hennes egna låtmaterial står ändå ut mest. Hennes texter bygger mycket på hennes erfarenheter som svart kvinna starkt framfört med en kraftfull och behärskad stämma. Inväntar en vinylutgåva.

Allison Russell – Outside Child (Album/Fantasy)
Det är hennes första soloalbum. Och det smärtar att lyssna på. I nästan tio år förgrep sig hennes styvfar på henne och det är bakgrunden till ”Outside Child”. “He was a white supremacist and a bigot, and it took me years to realize that his abuse of me was a form of enslavement”. Albumet spelades in under sex dagar i Nashville och det känns verkligen som hennes musik bygger och stärker empati. Inte helt lättlyssnat men när man börjar ta sig in i Allisons musikvärld så är man fast där. Länge.

Bosch (TV-Serie/HBO)
Sjunde säsongen - och alltid lika bra. Michael Connellys deckarserie om utredaren och jazzälskande Harry Bosch hos Los-Angelespolisen är ett av få exemplen där filmer/serien blir lika bra som böckerna – om inte bättre. Bättre skildring av det amerikanska polis- och rättssystemet finns nog inte och sidospåren är minst lika intressanta. Till exempel polischefen Billetts kamp mot kvinnoföraktande poliser i senaste säsongen och all den korruption som finns i systemet. Se om ni inte sett.

Rodney Crowell – Triage (Album/RC1-Thirty Tigers)
Han är 70 år numera. Men fortsätter med att skriva låtar och att göra album som alltid, ALLTID, berör. De här låtarna har Rodney skrivit under de stora politiska-, klimat- och ekonomiska omvälvningar som har präglat de senaste åren. Något strävare röst men starka låtar med texter som vill hitta och visa på lösningar mer än att kritisera. En av de bästa amerikanska låtskrivarna genom tiderna.

Chuck E Weiss – Extremely Cool (Album/Rykodisc)
Hans allra bästa album med Tom Waits, Eleni Mandell, John Herron m fl. R.I.P Chuck!

Éthiopiques (Heavenly Sweetness)
Éthiopiques är från början samlingar med etiopiska och eritreanska musiker. En samling av singlar och album som utgavs av skivbolagen Amha Records, Kaifa Records och Philips-Ethiopia under 1960- och 70-talen i Etiopien. Skivbolaget Buda Musique påbörjade utgivningen av Éthiopiques under 1997. Sammanlagt tror jag 29 cd-skivor har utgivits. Kan inte påstå att jag har lyssnat på alla men det räcker att lyssna igenom några ”best of” för att förstå vilken fantastisk kreativ smältdegel för musik och annan kultur som Etiopien och Addis Adeba var under den här tiden. Musiken kan liknas vid en egen variant av jazz, soul och blues – ofta framförd av stora orkestrar som livnärde sig på konserter på hotell och restauranger. Mest känd är kanske Mulatu Astatke (idag 78 år), instrumentalist, kompositör, producent och han brukar betraktas som Ethio-jazzens fader. Själv upptäckte jag denna fantastiska musik, som många andra, via Jim Jarmusch film ”Broken Flowers” där just Astatke bidrog med 3-4 låtar och där den mest kända kanske är ”Yèkèrmo Sèw”. Nu har kulturbärarna på det franska skivbolaget ”Heavenly Sweetness” börjat återutge valda delar av materialet på vinyl. Fina utgåvor med singelomslagen angivna och eleganta omslag. På något sätt är cirkeln sluten eftersom mycket av musiken gavs ut på vinyl i Etiopien – men endast i 500-1 500 exemplar, vilket gjorde att de ganska snabbt kopierades till kassettband – som sedan dominerade marknaden under 1970-talet. Har ni inte hört det förut så har ni mycket att ta igen. Läs mer här: http://www.heavenly-sweetness.com/artists/ethiopiques-series

En sak till: All musik ovan finns att streama på Spotify, men ni borde självklart köpa den i er lokala skivbutik.



11 april 2021

11 SKÖNA VÅRKÄNSLOR

Parker Millsap - Be Here Instead
Queen Esther - Gild The Black Lily
Daniel Lanois - Heavy Sun
Rhiannon Giddens (with Francesco Turrisi) - They´re Calling Me Home
Valerie June - The Moon And Stars: Prescriptions For Dreamers
Tami Neilson - CHICKABOOM!
Arlo Parks - Collapsed In Sunbeams
Tekla Waterfield & Jeff Fielder - Trouble In Time
Ani DiFranco - Revolutionary Love
Weather Station - Ignorance
Johan Lindström Septett - On the Asylum


28 aug 2020

SOMMARENS HÖJDPUNKTER

Bobbie Gentry - The Delta Sweete (Capitol)
Hennes andra album och hennes absoluta storverk (även om debutalbumet är nästan lika bra). Hennes sensuella röst, texterna om hennes rötter i Mississippideltat, melodierna och andra sidans mer abstrakta, mystiska och känsligare låtval gör att albumet, som utgavs 1968, har åldrats bättre än det mesta från den tiden. Dessutom snygg ny vinylutgåva med mycket bra ljud.

Kenny Roby - The Reservoir (Royal Potato Family)
Inte så kul kanske när större delen av albumet handlar om behovet av att bli nykter, skilsmässan och självmordet av sin nära vän och musikerkollega Neal Casal. Albumet är så ärligt att det gör ont – men utan att det blir banalt eller klichéfyllt. Trots allt detta, eller kanske tack vare, jag vet inte, så blir det absolut ett av årets starkaste album, alla kategorier.

Patrick Radden Keefe – Säg inget (Bonniers)
Samtidshistoria om ”The Troubles”, dvs konflikten på Nordirland. Keefe orkar vara riktig journalist som går till botten med allt och skapar en spännande bok som visar upp konfliktens olika aktörer och alla dess förvecklingar. Samtidigt binder han ihop det med en sann mordgåta som leder rakt in i IRA. Samhällslitteratur, skriven som en «deckare» och där man mellan raderna känner den starka sorg som tynger detta land och dess historia.

Lori McKenna – The Balladeer (CN records)
McKenna är utan tvivel en av Amerikas bästa låtskrivare och har skrivit låtar till säkert 50-60 andra artister och vunnit Grammys och många andra utmärkelser. Men de album som jag har lyssnat tidigare på har inte riktigt fastnat. Kanske lite enkelspåriga, lite för lågmälda och likadana i sin uppbyggnad. Men inte nu. Dave Cobb har producerat The Balladeer och spelar akustisk och elektrisk gitarr genom hela albumet. Lori uttrycker känslor utifrån sin ålder och erfarenhet. Hon skriver och sjunger om familj och olika generationers upplevelser som att bli äldre och se livet ur flera perspektiv. Ljust och mörkt. The Balladeer kommer att cementera hennes rykte som en av Amerikas finaste.

Ragnar Jónasson – Mörkret/Ön/Dimma (Modernista)
Tre böcker om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir i Reykjavik. Samtliga mycket bra och annorlunda jämfört med den svallvåg av författare som skriver deckare och krim nuförtiden. Jónasson skriver avskalat men med föredömlig prosa som driver handlingarna framåt hela tiden. Men kom ihåg, läs dem i rätt ordning.

Bob Dylan - Rough And Rowdy Ways (Columbia)
Finns hur många fantastiska recensioner som helst att läsa och allt känns sant.

Daniel Bingert – Berit In Space (Moserobie)
Bingert, Kullhammar, Texas med flera i högform. Svensk jazz med en skön känsla av soul i eleganta arrangemang som ekar Miles Davis och Chet Baker.

Phoebe Bridges – Punisher (Dead Oceans)
Det tar en stund innan man hittar in i hennes melodier, och ännu lite längre att drabbas av texterna. Men sen är man fast och hennes ”vardagsbetraktelser” är starka nog för att skapa en hel bok.

Ron Sexsmith – Hermitage (Cooking Vinyl)
Det här är förstås POP. Nu har han flyttat från sitt Toronto till lilla Stratford i Ontario och det märks. Lugnt och sansat men ändå med större variation än tidigare. Han kommer till och med undan med dansbandsorgeln i ”You Don´t Wanna Hear It”. Bara en sån sak. Bästa på väldigt länge från Sexsmith.

Ryan Truesdell - Concierto de Aranjuez från Miles Davis ”Sketches Of Spain”
I år är det 60 år sedan Miles Davis ”Sketches Of Spain” gavs ut. Ett av hans allra bästa album - och där hans samarbete med Gil Evans var på topp. Miles hade varit i Spanien och inspireras av spansk folkmusik och mixade nu detta med sin egen form av jazz. Den centrala delen på albumet är den 17 minuter långa ”Concierto de Aranjuez”. Nu finns den som konsert med de 21 musikerna i ”Gil Evans Project”, en ensemble som leds av dirigenten och arrangören Ryan Truesdell. Han har till detta tillfälle fått tillgång, via Miles och Evans familjer, till originalarrangemangen. Dessutom är klippningen av videon där de 21 musikerna spelar in sig själva på olika platser extremt välgjort och precist med musikarrangemangen. 17 minuters magi finns här: ryantruesdell.com


PÅSKGODIS

I väntan på RSD
18 april var det tänkt att årets Record Store Day skulle gå av stapeln. Nu är evenemanget flyttat till 20 juni, dvs midsommardagen. Blir väl troligen ett annat datum i Sverige. Synd, eftersom listan på utgåvor i år är bättre än någonsin. Några exempel: Blaze Foley – Live At The Austin Outhouse, The Kinks – Kink Kronikles, Neil Young – Homegrown, Peter Bruntnell – Normal For Bridgewater osv. Den som väntar på något gott … under tiden lyssnar jag på det här:

Will Sexton – Don´t Walk The Darkness (Big Legal Mess)
Bror till Charlie Sexton, gitarrist i Dylans band under många år. Will fick en stroke 2009 men nu är den Texas-uppfödda artisten tillbaka med ett strålande soloalbum. Ett hypnotiskt album som får mig att tänka på Doug Sahm, Dave Alvin och John Hiatt i en och samma person. Det album som snurrat mest detta märkliga år som vi kallar 2020.

Bob Dylan – Murder Most Foul (singel, digital)
Dylan etta på Billboard med en 17 minuter stillsam pratsång över en föränderligt komp av piano, stråkar och ibland slagverk. Hade han inte redan fått Nobelpriset så hade han givetvis fått det efter detta.

Maria McKee – La Vita Nuova (Afar/Border)
Det har gått 13 år sedan sist. Men McKee är som vanligt nervig och teatralisk på sitt alldeles egna sätt. Hennes röst har samma spännvidd som tidigare men lyfts nu ännu högre med hjälp av stråkar och kraftfulla arrangemang. Men, och det här är viktigt, det kombineras med känslosamma avskalade ballader. Det tar en stund att komma in i hennes intensiva produktion. Men den är svår att sluta lyssna på, när man väl är där, tillsammans med henne.

Charlie Parker – The Savoy 10-inch LP Collection (Craft)
Vilka fantastiska musiker Parker omgavs sig med, då när det begavs sig för 75 år sedan. En 19-årig Miles Davis, en 28-årig Dizzy Gillespie, Max Roach, Bud Powell och många fler. Och givetvis en Charlie Parker i högform. Allt inspelat under 4-5 år innan alla gick vidare i sina jazzhattar och skapade sina egna karriärer. Nu elegant utgivet av Craft på fyra 10 tums album med tidstypiska omslag. En skatt.

Waxahatchee - Saint Cloud (Merge/Playground)
Katie Crutchfield, som är Waxahatchee, har på hennes femte album, lämnat ”indiefacket” och tagit ett stort steg mot det vi gärna kallar ”americana” och det med stor bravur. Brad Cook (Bon Iver, Hiss Golden Messenger) har producerat och med Katies nya inspirerande texter närmar hon sig storheter som Lucinda Williams och Patty Griffin. Egentligen ser man det redan på omslaget. Den armlösa ljusblå klänningen och pickupen leder tankarna till hennes barndom med countrymusik från Birmingham, Alabama. Musiken är gjord i ganska enkla mönster och med ett band som bara arbetar för låten. En ljus orgelslinga, försiktigt plockande på en Telecaster, lugnt komp och en väl sammansatt låtordning.

The Henrys – Paydirt (Henrylicious Records)
Som vanligt har Don Rooke med sin dobro, lap steel, weissenborn och många andra strängar samlat sina kompisar i Toronto och satt ihop ett album (tror det är det sjätte på 25 år) som tar oss med på en ny instrumental resa som säkert både Ry Cooder och John Fahey gärna hade deltagit i. Elektriskt.

Blue Note Tone Poet Series
Legendariska Blue Note lanserade förra året “Tone Poet Audiophile Vinyl Reissue Series”. Vinylutgåvor som enligt dem själva har ambitionen “att fånga ljudet från masterbanden och låta lyssnarna få veta hur det skulle låta om man varit med i Rudy Van Gelders vardagsrum eller senare i Rudys studio i Englewood Cliffs, NJ.” Jag har köpt Tina Brooks ”Minor Move” och Grant Greens ”Born To Be Blue” och kan bara konstatera att deras ambition har uppnåtts med råge. Det är en fantastisk ljudupplevelse varje gång Brooks och Green börjar snurra på tallriken. Och snart släpps, i samma serie, ett av mina absoluta favoritalbum, Duke Ellingtons ”Money Jungle”.

Brian Fallon – Local Honey (Lesser Known Records)
Han är från New Jersey och låter ibland ganska lika den andra, lite mer kända, mannen från samma stad. Men bara ibland, han har absolut ett eget uttryck. Det här är Fallons tredje soloalbum efter perioden med The Gaslight Anthem. Det är åtta starka omedelbara jordnära låtar.

The Secret Sisters – Saturn Return (New West)
Fjärde och deras bästa album med superb produktion av Brandi Carlile. Är det inte ungefär här vi skulle vilja ha First Aid Kit?

Gill Landry – Skeleton At the Banquet (Loose)
Den rösten, och det ekot från deltabluesen är ganska svårslaget. Släck ner, ta en öl och bara lyssna.

KjellvanderTonbruket – Doom Country (Startracks)
Kjellvanders röst gifter sig fantastiskt bra med Tonbrukets eget sätt att spela jazz. I slutändan blir det, för mig, mörk och dunkel blues.

Khruangbin & Leon Bridges – Texas Sun (ep, Dead Oceans)
Ytterligare ett nytänkande i samarbete. Khruangbin-basisten Laura Lee, gitarristen Mark Speer och trummisen Donald Johnson får Bridges att koppla av, släppa loss från sina vanliga soularrangemang och allt svänger föredömligt med Speers eleganta gitarrslingor som ledstjärna. Titelspåret måste vara en av årets bästa låtar och övriga tre låtar ligger inte långt efter.

John Prine R.I.P
Allt men speciellt ”In Spite Of Yourself” och ”John Prine”

Bill Withers R.I.P
Allt men speciellt “Just As I Am” och “Live At Carnegie Hall”



BÄST I HÖST

POD – Broken Record
Många poddar finns det. Och det pratas väldigt mycket nuförtiden, men det sägs inte så mycket vettigt i dom där poddarna. Känns mest angeläget för de som pratar. Ett stort undantag är författaren Malcolm Gladwell som tillsammans med Rick Rubin pratar om livet i allmänhet och musik i synnerhet i poden «Broken Record». Dom bjuder in gäster och har samtal med allt från David Byrne som pratar protestsånger och Jack White som har en förnuftig utläggning om hur modern teknik inte fungerar ihop med modern rock´n´roll. I ett annat avsnitt är T-Bone Burnett på besök och berättar om att han har tre inspelade dubbelalbum klara att ge ut och ger lite smakprov. Nile Rodgers berättar om sin kaotiska barndom till hur fantastisk besatt Prince var av ”Let´s Dance”. Ett av de allra bästa är när Rick Rubin själv berättar om Tom Petty och inspelningen av albumet ”Wildflowers”. Rekommenderas varmt.

TV – England 79 (SvT Play)
Göran Hugo Olssons skildring av Storbritannien 1979, med anledning av fyrtioårsjubileet för The Clash album ”London Calling”. Om de politiska oroligheterna då och idag med Brexit som tema. Och framförallt om musiken som skapades i ett land i fritt fall. Med bl a Jon Savage, Pennie Smith, Don Letts, Tracey Thorn.

BOK – Cruel To Be Kind, The Life & Music Of Nick Lowe av Will Birch (Constable)
En bok om, vad jag tycker, Storbritanniens största levande låtskrivare och artist. Skriven av Will Birch (som spelade trummor i och skrev låtar till pubrockarna Kursaal Flyers och The Records). Jag har inte läst hela ännu men boken är skriven med en varm ton och Birch både berättar om Lowes bakgrund men gör också sina noga underbyggda analyser om Lowe:s låtskrivande utifrån hans bakgrund och berättelser. Årets julklappsbok.

MUSIK

Isabella Lundgren (Södra Teatern)
Hennes Bob Dylan-tolkningar på Södra Teatern tillsammans med hennes musiker, bl a Carl Bagge och Johan Lindström, var en fascinerande upplevelse. Att tolka låtarna på det sättet när Dylan själv är den som annars tolkar sitt material på sina egna sätt. Han hade gillat det där.

Michael Kiwanuka – KIWANUKA (Polydor)
Trodde kanske inte att han skulle toppa ”Love & Hate” från 2016 som var en av de bästa albumen det året. Men tre år senare så bygger han vidare sin musik på sitt alldeles egna sätt. KIWANUKA hämtar inspiration från Donny Hathaway, gospel, psykedelisk soul, Jimi Hendrix gitarrer och orkestreringar i nära släktskap med Burt Bacharach. Ett mångfacetterat album som tar en stund att ta sig in i – men sen är man fast.

Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen (Ghosteen Ltd)
Det har redan skrivits många spaltmillimeter om ”Ghosteen”. Jag håller bara med i hyllningskörerna och det är absolut ett av årets starkaste album.
”And I’m just waiting now for my time to come
And I’m just waiting now for peace to come
For peace to come”

Chris Knight – Almost Daylight (Thirty Tigers)
Hans första album på sju år och det låter precis som jag tror Neil Young och Steve Earle gärna hade velat låta idag. Men till skillnad mot Youngs och Earles ganska lama senaste album så är det här starkt, rakt på sak, rock och utan tvekan Knights bästa album. Det är berättelser om livet i Kentucky precis som tidigare men hans grusiga röst är bättre än någonsin, texterna vassare och med producenten Ray Kennedys hjälp blir det ännu «tuffare» än förut. Hoppas vi slipper vänta sju år på nästa.

Brandi Carlile – By the way, I forgive you (Elektra)
Jo, jag vet. Det här albumet är snart två år gammalt. Men först nu har jag upptäckt det. Brandi samarbetar med Shooter Jennings och Dave Cobb. Det är orkestrerad country/folk-musik och det känns verkligen att det är på allvar. Carlile sjunger fantastiskt bra och hon berättar historier som gör att man blir fast i varje låt.

Dave Alvin & Jimmie Dale Gilmore And The Guilty Ones på Fåfängan i Stockholm
En sen, mörk höstkväll i ett tält på en kulle ovanför Vikingterminalen vid Stockholm inlopp kan vara fantastiskt om man har sånt här sällskap.

Marcia Griffiths – Sweet & Nice (Be With Records)
Återutgåva på vinyl av hennes debutalbum som kom för 45 år sedan. Soulful reggae av allra bästa märke. Dubbelalbum med exemplariskt ljud där extraspåren nästan är lika bra som originalskivans låtar. Går att lyssna hur mycket som helst på. Glad musik när höstmörkret faller.

The Time For Peace Is Now, gospel music about us (Luaka Bop
Luaka Bop, skivbolaget som David Byrne var med och startade, har letat singlar på vindar och skjul över hela den amerikanska södern på jakt efter gospelmusik. Gospel som hoppar över det där med Jesus och istället handlar om oss själva, hur vi existerar med varandra. Ett jublande album att lyssna på innan, före och efter alla julbord.

Hiss Golden Messenger – Terms Of Surrender (Merge)
MC Taylor, sångaren och låtskrivaren som kallar sig Hiss Golden Messenger, ger oss tvivel, sorg, depression och han klär allt i en kombination av country och soul som är så vacker och lättåtkomlig. Varmt och sorgset. Ljust och mörkt. Sånt gillar man ju och det här är hans absolut bästa album.



BRA MUSIK EFTER ÅRETS FÖRSTA SJU MÅNADER

Purple Mountains - Purple Mountains (Drag City)
David Berman är tillbaka. Nu under namnet Purple Mountains och redan med andra spårets titel “All My Happiness Is Gone” sammanfattar han hela albumet. Det måste vara över 10 år sedan han splittrade Silver Jews (leta gärna reda på deras fina album American Water) och försvann någonstans omgärdad av en massa rykten. Ska man tro på dem så har han skiljt sig, hans mamma har gått bort och problemen med droger och ekonomi har inte direkt minskat. När han nu är tillbaka under namnet Purple Mountains samarbetar han med folk från The Woods både som musiker och producenter. Och med mycket lyckat resultat. Musiken är enkla melodier med stark instrumentering och eleganta arrangemang i kombination med Bermans poetiska röst och mörka – men också ibland väldigt roliga - texter. Svårt att motstå. För mig är det årets album hittills.

J J Cale – Stay Around (Because)
15 outgivna Cale-låtar, alla producerade av J. J. Cale själv och sammanställda av Cales änka Christine Lakeland. Lika bra som allt annat han gjort.

Aldous Harding – Designer (4AD)
Med hennes röst, albumets små fina utmejslade elektroniska ljud, känslosam produktion av John Parish och spänningsfyllda melodier överträffar hon sitt eget album “Party” som tokhyllades 2017. Det bästa som kommit från Nya Zeeland.

Bruce Springsteen – Western Stars (Columbia)
Ett stort positivt utropstecken. För mig är det hans bästa album sen “The Ghost Of Tom Joad”, 1995.

Buddy & Julie Miller – Breakdown On 20th Ave South (New West)
Ett album sprunget ur Julie Millers ohälsa. Framförs rättframt, trasigt och desperat och som alltid skarpt producerat tillsammans med Buddy. Inspelat till stor del i deras sovrum i huset i Nashville.

Honungsvägen – Honungsvägen (Hi-Hat)
Två år tog det för Henrik Oja och hans norrländska vänner att få ihop sin debutalbum. Väntan är väl värd. Bästa svenska albumet på mycket länge.

Jenny Lewis – On The Line (Warner)
Hennes bästa album hittills. Starka låtar, lite mer svärta jämfört med tidigare och hon får god hjälp av bland annat Don Was, Jim Keltner, Benmont Tench och till och med Ryan Adams.

Jake Xerxes Fussell – Out Of Sight (Paradise Of Bachelors)
Lyssnade ohälsosamt mycket på hans förra album “What In The Natural World” men det här är lika bra. Minst. Han är verkligen lite av den nya Ry Cooder som letar och letar efter det bästa i den amerikanska musikskatten och sen gör sina egna mycket fina tolkningar. Vore kul att se live!

The Delines – The Imperial (Decor) En av årets bästa och deras spelning på Nalen i våras var mycket imponerande.


Tio glädjeämnen som vi så väl behöver

The Delines
Nya «The Imperial» är lysande dov alldeles egen countrysoul där Amy Boones röst är den slutliga tolkaren av Willy Vlautins kompositioner. Passa också på att ta till er deras «Scenic Sessions». Inspelad 2015 men minst lika bra - nu på vinyl för första gången. Inte nog med det - Nalen, Stockholm, 12 maj står dom på scen.

David Grann - Killers Of The Flower Moon
New Yorker journalisten Grann gräver sig djupt ned i den amerikanska historian och lyfter fram Osagefolket i Oklahoma som på 1920-talet var rikast i världen tack vare sina oljefynd, innan oförklarliga självmord, trafikolyckor, förgiftningar mm höll på att radera hela folket - något som sammanfaller med att J. Edgar Hoover lägger grunden till FBI. Läs!

Yola - Walk Through Fire (Easy Eye Sound)
Ny levande countrysoul. Yola Quartey är från England och har varit bakgrundssångerska till bl a Massive Attack men den alltid närvarande Dan Auerbach tog med Yola till Nashville. Auerbach har producerat och arrangerat något som för mig är det mest vitala countrysoul jag har hört på mycket länge.

Roma
Varje filmruta är som ett konstverk. Varje scen känns uppritad och exakt. Regissören Alfonso Cuarón tar oss med till stadsdelen Roma i Mexico City och skildrar en familj i upplösning. Storslagen filmpoesi i underbara svartvita bilder. Nominerad till 10 Oscars i natt - hoppas Alfonso vinner allt.

Our Native Daughters - Songs of Our Native Daughters (Smithsonian Folkways)
Rhiannon Giddens, Leyla McCalla, Allison Russell och Amythyst Kiah har banjo som kännetecken. Men så viktigare med deras starka kamp mot rasism, sexuella övergrepp och överlevnad på detta album. De fyra kvinnliga rösterna rör sig mot varandra och skapar utrymme för varandra. På samma sätt deras banjo-spelstilar, skapar variation och nyans av ett instrument som man inte alltid får dominera på det här sättet. Plötsligt blev jag ett fan av banjo.

The Brother Brothers - Some People I Know (Compass)
Brooklyn-baserade och enäggstvillingar. Släppte en EP 2017 och i oktober kom debutalbumet «Some People I Know». Det är enkelt att hurra och jubla för att dom påminner om Garfunkel och Simon. Men dom har samtidigt en helt egen stil och kan också bjuda på Klezmer, Bluegrass, Old-time och swing. Lyssna och kom sen och försök tränga in er på Twang i Sthlm den 7 april.

Stockholm Skivaffärer & Skivbörsar, en 100-årig historia (Premium)
Torbjörn Sörhuus djupdykning i huvudstadens skivhandelshistoria. Nostalgi, javisst. Men rolig läsning och roliga minnen.

Confessin´ The Blues
Blues har jag alltid gillat. Men har alltid haft svårt att hitta rätt bland det stora utgåvorna med boxar hit och boxar dit. Dom blev lätt stående i hyllan och tittade på mig. Jag vill ha dom där rena albumen precis som de spelades in. I min enkla blueshjärna känns det renare och verkligare. Så bluessamlingar brukar inte finnas på mina inköpslistor längre. Men Confessin´ The Blues är något helt annat ändå. 42 låtar utvalda av gubbarna från Rolling Stones. Fantastiskt urval, fantastiskt ljud och 10 % av intäkterna doneras till Willie Dixon´s Blues Heaven Foundation. Ronnie Wood har gjort omslagets målning och deluxe-utgåvan är ursnygg med 10 tums vinyl i sköna «stenkakeomslag». Förra årets och alla kommande års julklapp!

Johan Lindström Septett
Han gjorde absolut en av förra årets bäst jazzalbum «Music For Empty Halls». Och han gjorde en rakt igenom fantastisk konsert med sin septett på Fasching i början av februari. Trollbindande filmmusikjazz.

The Flesh Eaters - I used to be pretty
Ibland är det bara så skönt med lite ROCK



5 som lyser upp ditt höstmörker.

Marc Ribot - Songs Of Resistance 1942 – 2018 (Anti)
Ribot, vars gitarrspel vi alla känner igen, bjuder in Tom Waits, Steve Earle, Fay Victor, Meshell Ndegeocello och några till och bjuder oss på nya och äldre protestsånger i en härlig blandning av gospel, country, jazz och så mycket mer. Tom Waits version av «Bella Ciao» (en italiensk anti-fascistisk protestsång mot Mussolini) är den första man fastnar för, såklart. Men allt är fantastiskt bra och borde vara obligatorisk lyssning i våra klassrum. Årets viktigaste album.

Richard Thompson – 13 rivers (Proper)
Efter femtio år och nästan tjugo soloalbum hittar Thompson nya sätt att förnya sina färdigheter som sångare, låtskrivare och gitarrist på vad som kan vara hans allra bästa album sedan “Mock Tudor”.

Amy Helm - This Too Shall Light (Yep Roc)
Inspelad på fyra dagar. Fantastiska versioner av Robbie Robertsons ”The Stone I Throw”, Stewarts ”Mandolin Wind”, Allen Toussaint “Freedom for the Stallion” samt egna kompositioner av hög klass. Pappa Levon ler från himlen. Finfint producerat av Joe Henry, se nedan.

Boz Scaggs: Out Of The Blues (Concord)
Vid 74 års ålder gör Scaggs ett album som slår det mesta i hans karriär. Han återupplivar sin kärlek till soul och blues som började för över 50 år sedan. Hans tre senaste album («Memphis» och «A Fool To Care» innan «Out Of The Blue») sammanfattar på ett mycket fint sätt hela hans musikliv.

Joe Henry – Shuffletown (Music On Vinyl)
Han har ju gjort så mycket. Soloalbum, producerat storheter och haft sina känsliga fingrar för finstämd soul, country och singer/songwriter-genren lite här och där. Nu har hans tredje album ”Shuffletown” från 1990 återutgetts på vinyl. Ett album som är ett av hans absolut bästa, men bortglömt, och som spelades in på 3-4 dagar. Tidlöst varm ton med ståbas, vibrafon och dragspel mm. Gästerna är bl a Don Cherry, Cecil McBee, David Mansfield, Michael Blair och T-Bone Burnett som också producerat. Passa på innan den försvinner igen.




SOMMARENS 10 VIKTIGASTE ACCESSOARER.

Ry Cooder – The Prodigal Son
Törs man påstå att det här är Cooders allra bästa album? Jag tror faktiskt det, trots hans fantastiska albumskatt. I 50 år har han sjungit om ojämlika villkor, kärlek och orättvisor utifrån den amerikanska musikhistoria som han alltid omfamnat och gjort till sin. Den här gången är det inte bara med ett historiskt perspektiv han sjunger, utan ett nutida perspektiv är tillagt. Det historiska kopplas ihop med nutida maktutspel och sönderfallande trygghet. Den mixade känslan av country och gospel i Blind Willie Johnsons ”Everybody Ought to Treat A Stranger Right” är kanske det bästa exemplet. Där en gospelkör och en slidegitarr lyfter denna klassiker till något som hör hemma i den amerikanska samtidsdebatten. Hans sångröst är bättre än på senare produktioner och hans gitarrspel blir bara vackrare och mer sanningssägande. I sin egen komposition ”Jesus and Woody” låter han Jesus ge Woody Guthrie råd: ”You good people better get together, or you ain’t got a chance anymore”, föreslår Jesus, och säger samtidigt något självrannsakande att ”you were a dreamer, Mr Guthrie, and I was a dreamer too”. Med Prodigal Son tar Cooder sin musikhistoriska vandring rakt in i nutiden. Hoppas tillräckligt många vill lyssna och förstå.
En trevlig promofilm:
www.youtube.com/watch?v=I5GtXp64NYE/visalogg.php

Paul Thorn – Don´t Let The Devil Ride
Hans tidiga album, till exempel Ain´t Love Strange” från 2000, spelade jag nästan oavbrutet –klassisk rock men alltid med en känsla av soul av blues i botten. Men sen tappade jag bort honom - kanske mest för att allt lät lite lika. Nu är han tillbaka med ett album som doftar gospel och Mississippi lång väg. Han har återvänt hem till sitt Tupelo och sen spelat in i Muscle Shoals, i New Orleans och Memphis med bland andra Blind Boys Of Alabama och McCrary Sisters. Mycket starkt album som Paul sammanfattar så här: «This is the culmination of my whole life in music, coming back to my gospel roots. My message on this record is 'let's get together' - I want to help lighten your load and make you smile.» Och det är nog den bästa sammanfattningen av ett allt igenom fantastiskt album.
Stark version av ”Love Train”: www.youtube.com/watch?v=Aqk4lznvD48/visalogg.php

Karine Polwart with Pippa Murphy – Pocket Of Wind Resistance
Naturen och dess historia har alltid gett inspiration till den skotska folkkonstnären Karine Polwart. Torvmossarna nära hennes hem i Fala, Midlothian gav upphov till hennes teaterföreställning ”Wind Resistance” som innehåller poesi, sång och ljuddesign från kompositören Pippa Murphy för att berätta lokala historier, fågelmigration och förlossningar. Albumet blandar historiska drama, spöken och filosofiska funderingar. Intimt, varmt och klokt och har man varit inom räckhåll för Skottlands natur är det lätt att identifiera sig även om man bor långt därifrån. ”Pocket Of Wind Resistance” var med på min årsbästalista 2017 men nu har den även släppts på mycket snygg vinylutgåva. Dessutom har BBC Radio utsett Polwart till ”Folk Singer Of The Year 2018”. Så den är väl värd att upptäcka igen och igen. Den är ovanlig men lätt att ta in och omfamna.
Här en version av ”I Burn but I Am Not Consumed” med BBC Scottish Symphony Orchestra. Play it LOUD:
www.youtube.com/watch?v=b8gn9dl2moE/visalogg.php

Fatoumata Diawara – Fenfo
”Fenfo” kan översättas till «något att säga». Och det är en ganska exakt titel. Diawara håller ingenting tillbaka när hon sjunger om kärlek, familj och tradition. Härliga melodier som förstärks av traditionella instrument som kora och ngoni och ett kompband som lyfter Fatoumatas röst. Rösten ligger alltid i framkant i produktionen, mjukt lyrisk och subtil i sin känsla. Diawaras debutalbum ”Fatou” från 2011 var mycket bra men lite för lugnt och riskerade, tycker jag, att bli ”cafémusik”. Men på
”Fenfo” smälter hennes musikalitet och självkänsla samman och hon är absolut en av de mest dynamiska artisterna i dagens musikvärld. Det känns som att hon velat prova något nytt på varje låt på albumet. Vilket hon lyckas med eftersom hon blandar sin historia och sin kreativitet med nya perspektiv.
Kanske den vackraste videon just nu:
www.youtube.com/watch?v=4gmGL5SqhaY/visalogg.php

Leon Bridges – Good Thing
Sam Cooke-kopia, försöker många förenkla. Visst, influenserna finns där, speciellt i hans förra album ”Coming Home” från 2015. Men han gör det alltid på sitt eget sätt och med ”Good Thing” får han vidare mot 70-talssoul och ibland lite funk/disco som elegant kan gå över till gitarrjazz. Men, som sagt, han gör det alltid på sitt eget sätt, han behåller alltid kontrollen för att det ska bli Leon Bridges 2018 och inget annat. Arrangemang och instrumentering är ypperliga rakt igenom. Det känns som tio extremt genomtänkta låtar och där låtordningen gör albumet till en stark helhet. Den tar lite tid att ta sig in i och förstå. Men för mig är det en framtida klassiker. Live på Nalen senast var fantastiskt bra och live på Cirkus i oktober blir säkert något alldeles extra.
Suverän video ”Bad Bad News” med suveränt jazzigt gitarrspel: www.youtube.com/watch?v=cztfyj1dVgk/visalogg.php

Kacey Musgraves – Golden Hour
Kacey kan sin country. Det vet vi och det har hon bevisat på två ypperliga album. Men hon är ingen slav under den tunga amerikanska countrytraditionen. Tvärtom, och det bevisar hon med “Golden Hour”. Det tog en stund för mig att gilla det här. Eller rättare sagt, att ta mig bort från det förutbestämda – att det skulle vara ett utvecklat
”Trailer Park” som jag gillade så mycket. Hon utmanar mig inifrån det stora countrylandet och smyger in allt från Stevie Nicks och Daft Punk-tempo till drömsk västkustpop. Samtidigt som det är hennes mest personliga och privata album. Stämningen är drömsk och lite mystisk i texterna och ju mer man lyssnar hamnar man nära Fleetwood Mac:s Rumuors-period. Det är ett album som håller en fast och man lyssnar mer och mer. Mer underligt är att Live Nation lagt hennes konsert i oktober på hemska och instängda Kägelbanan?
Sköna ”Butterflies”:
www.youtube.com/watch?v=bJ0vNIADXyo/visalogg.php

Tyler Childers – Purgatory
Ibland kan man känna att det traditionella Americana-formatet inte går att förnya så mycket mer. Och precis när man tänker så - dyker det alltid upp någon som visar hur fel man har. Som bevisar motsatsen genom att skapa musik med starka traditioner och rötter som det självklara men som tack vare en stark röst och mycket själ och hjärta uttrycker sig på ett alldeles eget sätt. Senaste exemplet är Tyler Childers som med hjälp av Sturgill Simpson, som har producerat albumet tillsammans med David Ferguson, har skapat sig en alldeles egen utmärkt skärseld.
Live från Nashville med låten ”Feathered Indians”: www.youtube.com/watch?v=_lsran_Slzc/visalogg.php

Laura Veirs – The Lookout
Känns som Veirs fick en kreativ kick av samarbetet 2016 med Neko Case och K D Lang och deras elegant sammansatta självbetitlade album. Tillsammans med producent Tucker Martine vågar hon nu också modernisera sin egen instrumentering. Albumet, som jag nog tycker är hennes bästa hittills, gästas av bland annat Karl Blau, Sufjan Stevens och Jim James. Veirs gör ”enkla” låtar på akustisk gitarr eller piano och här utsmyckas de av hennes band där synth och elektronik har fått tagit mer plats - men inte för mycket plats. Hennes texter handlar ofta om att försöka göra det mesta av motgångar. ”Margaret Sands” är om en nära vän som har dött. ”Heavy Petal” gissar jag är en hälsning till David Bowie och den utsökt vackra ”Seven Falls”, är Veirs barndomsminnen framlyfta av en av de vackraste pedalsteel-gitarrerna just nu.
En film där Laura och fågelsång framför ”Everybody needs you: www.youtube.com/watch?v=Myz0aA8lkbI/visalogg.php

Jonathan Wilson - Rare
Wilsons tidigare album har jag haft lite svårt att ta till mig. Och mer sett Wilson som en producent och inspiratör till Father John Misty, The Dawes, Conor Oberst med flera. Men på “Rare” fungerar det mesta av hans låtsnickeri. Det är ett enastående uppfriskande kollage med influenser från George Harrison, ELO, David Crosby och en hel del Elton John. Starka låtbyggen men bara på Wilsons alldeles egna sätt. Perfekt i hängmattan och för att drömma sig bort under lövverket.
”There´s A Light” i en psykedelisk svarvit liveversion som är svår att värja sig mot:
www.youtube.com/watch?v=bDy_h1ggYZA/visalogg.php

Sarah Klang – Love In The Milky Way
Med den rösten, de texterna och det alldeles egna uttrycket så slår hon det mesta på den svenska scenen just nu. Man har försökt placera Sarah i ett americanafack, eller kanske countryfack, eller kanske...? Vi behöver inte den där fackindelningen. Och absolut inte Sarah. Countryestetiken använder hon till viss del i utstrysel och uttryck på scen. Men respekt för traditioner tror jag inte ligger för Sarah Klang. Det är ingen risk att det blir en viktig del av det hon håller på med. Hon går sin egen väg, skapar sitt eget uttryck och det är därför det blir så starkt.
Som på www.youtube.com/watch?v=TBv1H11Z43k/visalogg.php





10 MEST LYSSNADE PÅ SEN VÄRMEN FÖRSVANN

Ulf Stureson – Alfta Förr Och Nu
Höst är lika med mörker och ibland är mörkret svartare än vanligt. Då är själva motgiftet en dos av årets upplaga av Sturesson. Hans nya album är en resa tillbaka i hans eget och många andras liv och strider. Personligt, vacker svensk rockmusik. Det bästa han har gjort.

Susanne Sundfør – Music For People In Trouble
Hennes melodier och texter tillsammans med hennes djupt harmoniska röstomfång tar andan ur mig varje gång jag lyssnar. Från inledande sparsmakade Mantra till den avslutande nedhyssjade duetten med John Grant. Vackert och dramatiskt.

Dion – Kickin´ Child, the lost album 1965
För 52 år sedan producerade Tom Wilson något som Norton Records kallar «blueswailin', folk-blazin', rock n' stormin' monster tracks». Nu upphittat och återutgett i en enormt snygg vinylutgåva. Årets kulturgärning.

Ray Wylie Hubbard – Tell The Devil I´m Getting´There As Fast I Can
Han fyller 71 år i höst och han har gjort sin karriärs starkaste album med hjälp av Lucinda Williams, Eric Church och Patty Griffin. Texasmannen tar hand om alla sina rötter från blues och country och skapar sin egen “soul” i klass med Johnny Cash.

Robert Plant – Carry Fire
En annan bluesman som närmar sig 70-strecket. Han är inte från Texas men väl West Bromwich i de brittiska Midlands. Inte så illa. Han låter melodi, musik och arrangemang vara helt gränslösa och blandar blues och folkmusik med det orientaliska och ibland på gränsen till det psykedeliska. Hans bästa sedan “Raising Sand”.

Dan Auerbach – Waiting On A Song
Kom i maj. Lade den åt sida. Förutfattade meningar. Hade sett fram emot något som “Keep It Hid” från 2009 eller något han brukar tillverka med The Black Keys. Men sen dök titellåten upp lite då och då. Lyssnade lite mer. Och mer. Sen blev det ett av de album jag lyssnat mest på under sommar och höst. Istället för kraftfull rock gick Auerbach vägen till ljust, lätt, poppigt och melodiöst och nu tillsammans med John Prine, Duane Eddy, Jerry Douglas och hela Nashvilleeliten av musiker.

The Weather Station – The Weather Station
Tamara Lindeman från Toronto är The Weather Station och det här är hennes fjärde album. Nu har det hänt något. Hennes tidiga album är bra men lite väl dämpade och försiktiga för min smak. Men nu har allt stadgats upp med passion, desperation och kraft i produktion och instrumentering. Det är lätt att tänka Joni Mitchell – men då gör man det lätt för sig. Lyssnar man lite mer så hittar man Tamaras eget uttryck. Hennes texter om allt från trasig ekonomi, till klimatförändringar och hennes egna relationer. Allt påklätt i starka låtar och snygga arrangemang.

Link Wray – Link Wray
Ytterligare en mästerlig vinylutgåva från Light In The Attic. Nu Link Wrays soloalbum från 1971 där han använder inte bara sitt spetsiga gitarrljud utan också sin vassa röst. Med bara en lunga sjunger han ändå med en röst som gör de flesta rocksångare avundsjuka. Ett album som både Nick Cave och The Neville Brothers har lånat låtar ifrån. Inspelad i en gammal kycklinglada på landsbygden i Maryland.

Brian Eno – Another Green World
Såg Brian Eno på Moderna Museet för något år sedan där han berättade om sin barndom, inspelningar och mycket annat. Han använde overhead (jo, faktiskt) och hade hela tiden problem med hur han skulle lägga plastfilmen för att det inte skulle bli upp och ned. En paradox till mannen som utvecklat och inspirerat så mycket av all ny musik de senaste 40 år. Det här är hans bästa soloalbum enligt mig. Nu återutgiven på vinyl med en fantastisk ljudbild. Sen tog han flyget till Berlin tillsammans med Bowie och skapade Low och Heroes med snarlika recept.

Peter Perrett – How The West Was Won
Efter år av tystnad släpper Perrett sin solodebut och den kan faktiskt mäta sig med The Only Ones bästa stunder. Hans karga men skarpa röst låter lika bra som tidigare och nu uppbackad av sina söner på gitarr och bas. Hade aldrig kunnat tro att han skulle åstadkomma något så bra – speciellt inte med det leverne han haft. Stor överraskning.



11 MEST LYSSNADE PÅ UNDER DEN SÅ KALLADE VÅREN


Jake Xerxes Fussell – What In The Natural World
Jake gräver i den amerikanska folk- och bluesmusiken och ger melodier och texter en ny egen fantastisk tolkning. Årets bästa album absolut. Leta också efter JXF:s egen spellista på Spotify med namnet ”Summer´s Hear: Songs & Tunes of Heat & Delight”. Den får dig att leta efter ännu mer ”ny” musik.

The Secret Sisters – You don´t own me anymore
Systrarna Laura och Lydia Rogers kommer från Muscle Shoals i Alabama och ger oss tidlös musik och stämsång som strålar samman med stadens klassiska musikstudios väggar, tak och historia. Lägg dig i hängmattan, titta upp i trädens lövverk och lyssna länge.

Daniel Romano – Modern pressure
Man hör Dylan. Man hör Wilco. Man hör The Band. Och kanske lite T.Rex. Men framförallt hör man Romano som nu har tagit ytterligare ett steg för att bli en av de främsta amerikanska låtskrivarna just nu. Dessutom spelar han de flesta instrument själv. Hans absolut bästa album hittills - som gjort för en biltur i, låt oss säga, en Mazda. POP!

GospelbeacH – Another summer of love
Brent Rademaker (Beachwood Sparks) nya grupp. Där debutplattan var lite lös i konturerna och blev lite långtråkig är nya albumet betydligt mer producerad och har melodier och harmonier som sitter direkt. Kommer att konkurrera med mina Teenage Fanclub-album och det är ett mycket högt betyg.

Kevin Morby – City Music
Det är lätt att avfärda ”City Music” som ytterligare en ”NewYorkish-Velvet Underground-Television”-imitation. Men tar man sig tid med albumet så växer det långsamt fram en egen version av denna slitna storstads-genre. Hans bästa och mest rockiga album hittills.

The Deslondes – Hurry Home
Stort steg framåt för Deslondes. Dom befinner sig någonstans mellan southern soul, rock´n´roll och honky tonk. Kan bli så när det är fem olika låtskrivare som också delar på sånginsatserna. Men på nya albumet har dom lyckats kombinera ihop det hela på ett smakfullt och spännande sätt. Saknar bara en bar i New Orleans för bästa lyssning av Deslondes.

Hurray For The Riff Raff - The Navigator
Tre av de fem i The Deslondes, se ovan, har mer eller mindre varit en del av Alynda Lee Segarra och hennes kollektiv HFTRR. New York, Puerto Rico och New Orleans i hennes egen fria tolkning. Kraftfullt album som kommer att växa sig in i alla som tar sig tid och lyssnar. Stark konkurrent till Fussell som första halvårets bästa.

Säkert – Däggdjur
Årets svenska album så här långt tillsammans med «Avantgardet». Säkerts konsert på Dramatens stora scen var dessutom minst lika bra med allt från Loney Dear till Dramatenskådespelare som hjälpte till med Annika Norlins långa och underfundiga texter.

Rodney Crowell: Close Ties
Hans bästa album sedan ”The Houston Kid” från 2001. Starka självbiografiska texter och mycket snygg produktion och eleganta arrangemang. Dessutom berättar omslagsbilden nästan lika mycket som musiken.

Lou Reed – Perfect Night: Live In London
Ett akustiskt livealbum från Meltdownfestivalen 1997. Nedtonat och strålande framförande av Lou Reed. Dessutom framför han elegant ”Ill Be Your Mirror” som Nico sjöng på Velvet Undergrounds bananalbum. Ett sällsynt live-inslag från honom. Tänk om han hade varit så här bra på Cirkus 2005 – som tyvärr är en av de sämsta konserter jag sett.

Ruben Gonzalez – Introducing
Albumet spelades in samtidigt som ”Buena Vista Social Club”. González var 77 år gammal när han gjorde albumet i Havana's Egrem Studios 1996. Men hans spel har inte förlorat någon av sin skarpa klara ton från de dagar han spelade med Arsenio Rodriguez på 1940-talet, René Álvarez på 50-talet och Enrique Jorrín på 60-talet. Sitt ned och lyssna och risken att man bokar en resa till Kuba är alldeles uppenbar.


MARS 2017

Jeb Loy Nichols – Country Hustle
Jag citerar Jeb rakt av: «It’s definitely a Country Soul record – the country music I grew up with in Missouri, mixed with the soul and hip-hop I loved in New York and London, filtered through the quiet spaces of Wales». Exakt så, fler borde flytta till Wales.

Valerie June – The Order Of Time
Omfamnade hennes förra album (Pushin´ Against A Stone) fullt ut. Hennes säregna röst och den starka blandningen av gospel, blues och country gjorde den till en av favoriterna 2013. Uppföljaren är mer av samma sort – men jag hade nog förväntat mig lite mer nytt, annan inriktning. Men vi får se – den kanske växer och jag får ändra mig.

Hurray For The Riff Raff – The Navigator
Apropå växa. Det här albumet växer för varje lyssning. Alynda Lee Segarra och hennes kollektiv HFTRR har som vanligt en stor blandning av stilar men denna gång samlat i något man kan kalla ”konceptalbum” även om man blir lite nervös av sånt. En röst någonstans mellan Fiona Apple och Patti Smith och hennes rötter i New York, Puerto Rico och New Orleans samlas här äntligen till ett album som hos mig är ”bäst just nu”.

Aaron Lee Tasjan – Silver Tears
I ett krypin under en pub på Södermalm såg jag Aaron. En fantastisk liten konsert trots syrebristen och som gjorde att jag återupptäckte detta album från förra året. Med lite komp och lite bättre lokal kommer han att vara i närheten av Jason och Sturgill inom kort. Hans mellansnack är redan bättre.

Elliott Smith – Either/Or
25 år tidigare i ett annat krypin i en källare vid St Eriksplan såg jag Elliott Smith. Han satt ned hela konserten, helt själv på scen och med en toppluva neddragen över huvudet trots värmen. Men vilken konsert, trots stående publik och en bar nära scenen så var det knäpptyst. Nu släpps hans i särklass bästa album som återutgåva på vinyl på Kill Rock Stars Records. Ett måste!

Bunny Wailer – Solomonic Singles vol 1 och 2
Svindyra men fantastiska singelsamlingar av Bunny Wailers inspelningar 1969-1986. För första gången utgivna utanför Jamaica. Lika bra och ibland bättre än hans i sig klassiska album. Snygg utgåva av japanska Dub Store Records.

Rolling Stones – Lonesome And Blue
Lyssnar fortfarande mycket på hur Jagger använder sin röst. Hoppades mycket på det här albumet men den slog alla förväntningar. Härligt med gubbrock.

Jazz In Italian Cinema (Spreading New Songs From The Big Screen 1958-1962)
Jazz On Film Records har specialiserat sig på att ge ut jazzmusik kopplat till olika filmgenrer, länder osv. Det här är deras första vinylutgåva. Mycket bra urval (bl a Chet Baker) och extremt bra kvalite från omslag, urval och vinylljud.






1 NOVEMBER 2016.

Nick Lowe
Nick Lowe är tillbaka på svensk mark och det ska självklart uppmärksammas. Nu med gitarrister i mexikanska brottarmasker, Los Straitjackets, och förhoppningsvis en knippe klassiska och egna julsånger. Troligen uppblandat med hans popklassiker. Vi firar självklart jul tillsammans på Nalen i Stockholm den 4 december.

William Bell
Vilket fantastiskt album han har gjort tillsammans med den lika fantastiska John Leventhal. Jag får samma känsla som när jag första gången hörde Solomon Burkes comebackalbum. Bell skriver det mesta texterna själv, som han alltid har gjort. Och de är fortfarande av alla högsta klass. ”This Is Where I Live” är absolut ett av årets bästa album.

Solange
”A Seat At The Table” är en hyllning till alla svarta kvinnors kamp och albumet blandar det bästa från soul- och jazzhistorien men med texter som bara kunnat författats idag. Raphael Saadiq arrangemang är löst och tight på en och samma gång som gör varje melodi attraktiv men Solange röst är alltid längst fram, som tur är. Den bästa moderna soulen.

Chelle Rose
Albumet ”Blue Ridge Blood” är berättelser om skilsmässa, sjukdom och livets allra kämpigaste delar. Chelle sjunger med taggtrådsröst och bl a Buddy Miller hjälper till. Hennes distinkta röst förmedlar självständighet och ibland vrånghet. Hon kallar det Applachian rock´n´roll och inget annat album har snurrat mer den senaste månaden.

Bob Weir
Grateful Dead-gitarristen gör sitt första studiooalbum sen 2000. På ”Blue mountain” låter han på något sätt både sorgsen och glad på samma gång. Kanske lite melankolisk. Han har samarbetat med Josh Ritter och Bryce and Aaron Dessner från The National och han har äntligen gjort något eget som han verkar fantastiskt nöjd med. Se dokumentären ”The Other One: The Long, Strange Trip of Bob Weir” också så blir albumet ännu bättre.

Fantastic Negrito
Xavier Dphrepaulezz heter han sägs det. Enligt intervjuer lämnade han hemmet vid 12, levde som en hustler i LA, låg i koma efter en nära dödlig bilolycka. Hans första album som Fantastic Negrito heter ”The Last Days of Oakland” – det är blues i botten men också rock, rhythm and blues, soulorgel och med texter om vad som pågår i hans hemland Amerika. Fullständigt nytt för mig men mycket starkt album. Och live verkar han vara lika stark, se inspelning från NPR här: https://www.youtube.com/watch?v=ymYjwsFz8iM

Ellen Sundberg
Det har skrivits och sagt mycket om Ellens album ”Cigarette Secrets” och för mig är det, kort och gott, ett av de bättre svenska albumen i år. Intervjun med Ellen i Gradvalls pod kan också rekommenderas varmt.

Terry Allen
”Lubbock (on everything)” är grundbulten i min ”rootsy”-samling. Det var delvis det albumet som startade mitt intresse för det vi idag försöker kalla americana, country, folkmusik eller vad det nu är. 37 år senare, har skivbolaget Paradise Of Bachelors återutgivit denna klassiker i en suverän vinylutgåva med utförlig booklet. Berättelser värda ett nobelpris.

Brent Cobb
Hans debutalbum ”Shine On Rainy Day” avfärdade jag i början. Det kändes för «vanligt» Men nu är det ett av de album jag lyssnar mest på. Växer hela tiden. Och det brukar ju bli så när hans bror, tillika superproducenten, Dave Cobb (Sturgill Simpson, Anderson East, Jason Isbell, Chris Stapleton) tar hand om mixning och produktion.


------------------------------------------------------------------------------------


18 juli 2016.

EN HALVÅRSRAPPORT

Av Rootsys utgivningar har jag lagt mest lyssnartid på «Lowbird Highbird – November Moving In» och «Northern Indians – No Shelter In Sight». Och det är mycket trevligt nu när americana och «svenskamericana» verkar lyftas lite mer. DN har lyft fram i fler artiklar och snart kommer Gradvalls pod om ett avsnitt med americana som tema. Äntligen, måste man väl tillägga.

Femton till som är svåra att vara utan.


Michael Kiwanuka - Love & Hate
(årets just nu, synd att man missar det här på Sthlm Music & Arts)

Robert Ellis - Robert Ellis
(mest lyssnad på i år)

Case/Lang/Veirs - case/lang/veirs
(mest positiva överraskning, inte en dålig låt)

David Bowie - Black Star

Sturgill Simpson - A Sailor´s Guide To Earth
(lite oinspirerad första del vid Berns-konserten men när han började med ”Sailor”, då …)

Margo Price - Midwest Farmer´s Daughter
(klassiskt debutalbum och efter hennes spelning hos Jimmy Fallon så väntar vi ännu mer på Sverigeturné)

Radiohead - A Moon Shaped Pool
(årets tillväxtalbumet - tar över mer och mer ju mer jag lyssnar)

Miranda Lee Richards - Echoes Of The Dreamtime
(folkcountrypsychedelica är aldrig fel)

Whitney – Light Upon The Lake
(sommarpop är aldrig fel)

Brandy Clark - Big Day In A Small Town
(musiken är utmärkt men texterna är helt fantastiska)

Sam Outlaw - Angeleno
(Ry Cooder hjälper till och albumet är lika bra som omslaget är patetiskt)

William Bell - This Is Where I Live
(77 år gammal kommer han tillbaka och påminner oss alla om det ”riktiga” Stax-soundet)

Sara Watkins - Young In All The Wrong Ways
(ytterligare ett starkt ”break-up album”, som väl snart borde vara en egen genre)

Laura Gibson-Empire Builder
(och ett till)

Anderson Paak - Malibu
(om man lyssnar några gånger på «Malibu» och sen på P3 Soul:s Mats Nileskärs pod och intervju med Paak och sen lyssnar på albumet igen så öppnar sig mycket nytt - vilket liv Paak har levt, endast 30 år gammal och som vanligt en fantastisk intervju av Nileskär)


26 juni 2016.

ELLIS VS SIMON
Paul Simon har kommit med nytt album. ”Stranger To Stranger”. Han samarbetar med den italienske electromusikern Clap! Clap! och kanske är det mest för att leva upp till bilden av hans egen nyfikenhet på ny musik. Gamle Simon & Garfunkel-producenten Roy Halee producerar och skapar ett sound där bland annat afrikanska instrument och trummor från Peru tvinnas ihop med digitala effekter. Som vanligt ett bra Simon-album men jag tappar intresset förvånansvärt ofta och jag tycker nog att han låter trött i rösten och albumet känns betydligt mer splittrat jämfört med mästerverket ”So Beautiful Or So What” från 2011.

Då lyssnar jag desto mer på Robert Ellis självbetitlade nya album. Hans förra ”The Lights From The Chemical Plant” var en av de stora överraskningarna för två år sedan och nu tar han steget vidare. Robert Ellis växte upp i Texas och lyssnade på just Paul Simon och säkert även Randy Newman i sin ungdom. Det är ytterligare ett i raden av så kallade skilsmässoalbum. Texterna är smärtsamma och säkert en del av hans egen separation. Hans sätt att sjunga med sin vackra röst har ett mer djup än tidigare och den ger albumet en melankoli som är svår att värja sig emot. Ellis är ytterligare ett exempel på en artist som tar sina country- och folkrötter och gör något helt nytt genom att blanda upp med barockpop, soul, lite jazz och några stänk av electronica.

En mästerlig korsning av känslor och musikalitet som gör Robert Ellis fjärde album till ett av 2016 finaste. Och hos mig vinner han med 11-3 över Simon i antalet lyssningar.


CASE/LANG/VEIRS SJUNGER CASE/LANG/VEIRS
Det här blev ju riktigt riktigt bra. Risken var ju annars att de tre, i positiv bemärkelse, säregna rösterna hos Neko Case, kd lang och Laura Veirs på något sätt skulle ta bort fokus från deras sätt att skriva låtar och deras distinkta röster. Tvärtom så lämnar albumets produktion stort utrymme till deras sätt att sjunga. Det är harmonier, krispiga arrangemang och ljuvlig orkestrering med country och folk som gemensam nämnare. Man hör hur Case/lang/Veirs har letat och hittat ett eget mjukt sound med stor resonans framtaget av tre oberoende karaktärer. Det tillsammans med Tucker Martines lyhörda och vackra studioarrangemang resulterade i att man, för en gångs skull, kan prata om ”supergrupp” i positiva ordalag. Vill man lyssna på dem en och en så rekommenderas ”Fox Confessor Brings The Flood” (Case), ”Watershed” (Lang) och ”Carbon Glacier” (Veirs).


LIVE FROM BUCKINGHAM PALACE
Om ni någon gång har undrat vad man får om man blandar en brittisk garage/goth-punkare med en kanadensisk operasopran/multiinstrumentalist och deras kärlek för 60-talets ”girl group”-estetik så vet vi nu att det blir ”Cat´s Eyes”. Faris Badwan, frontman för brittiska The Horrors och Rachel Zeffira har tidigare gjort två album under namnet Cat´s Eyes och på det tredje ”Treasure House” har dom flyttat fram sin estetik ytterligare. Tidigare har kanske respekten för föregångare som Phil Spector och Joe Meek varit lite för stor. Nu gör dom något helt eget och Badwan sjunger med betydligt större röst och bredd. Men givetvis är det Zeffiras sånginsatser som lyfter albumet.

Tillsammans blir det en oemotståndlig mix av hjärtesorg, handklapp, girl groups, orkesterarrangemang och några glimtar psykedelia. Deras första spelning gjorde de i Peterskyrkan i Vatikanen där de smög sig in i eftermiddagsmässas kör. När de nu lanserar nya albumet genomför dom ytterligare en gerillaspelning. I mars smög de in i Buckingham Palace i form av en renässans-ensemble, överraskar en privat fest/guidad visning i slottet och framför där ”Lang Awa Welcome Home My Dearie” – numera mer känd som ”We´ll Be Waiting” på det nya albumet. Rachel på dulcian och krumhorn och Faris på sång och coola solglasögon. Filmen finns såklart på You Tube.


MODERN COUNTRY
William Tyler (tidigare Lambchop och Silver Jews) solodebut, 2010 års ”Behold The Spirit” beskrev han själv som ett singer-songwriter album utan sång. En väldigt träffande beskrivning och något som han verkligen utvecklar på nya albumet ”Modern Country”. I aktuella intervjuer har han sagt att han försöker förena Waylon Jennings 70-tals country med samma 70-tals krautrock från tyska Neu!. ”Truckdriver songs med Autobahn music”, så att säga.

Oavsett hur han tänker så gör Tyler helt egna engagerade och storartade berättelser - helt instrumentalt. Denna gång tar han sin musikaliska idé ytterligare några steg och backas upp av bland annat Wilco:s Glenn Kotche. Dom skapar pastoral folkmusik och kosmisk amerikansk musik som förenas av Brad Cooks syntslingor och Luke Schneiders fantastiska pedal steel. Allt skapat i en liten stuga i Oxford, Mississippi. Albumets sju spår kan med fördel avnjutas i hängmattan tillsammans med en sval sommarbris, kalla drycker och några kapitel av Daniel Woodrell.


”MY MOTHER LOVED COUNTRY, MY DAD LOVED CLASSIC ROCK. I LOVED BOTH”
Citatet är från Margo Price. Margo som med hjälp av Jack Whites skivbolag ”Third Man Records” har gjort sitt debutalbum ”Midwest Farmer´s Daughter”. Hon jobbade några år som fängelsevakt innan hon tog vägen till Nashville med samma drömmar som alla andra som flyttar till den staden – att kunna leva på sin musik. Och som så många andra fick hon istället uppleva den andra sidan.
Sunkiga lägenheter, bo i bilar och locktoner från ”skivbolagsmän” som ville allt annat än att spela in hennes låtar. Inte nog med det. 2010 förlorade hon, och sin medmusiker/man Jeremy Ivey, sin nyfödde son Ezra som var född med hjärtfel. Vilket följdes av hårt drickande, fyllekörning och tillbaks till fängelset. Men nu på fel sida av gallret.

Efter det fanns inget att förlora och hon hade samlat på sig en fantastisk låtskatt som dom tog med sig till Sun Studios i Memphis och spelade in Midwest Farmer´s Daughter”. Ett album som nu funnits ute i 3-4 månader, som jag ryckte på axlarna åt till en början men som numera är det mest spelade av allt som kommit detta år. Med sin sanningssägande röst och med ett band som kan jämföras med Creedence och texter direkt från livet går den att lyssna på om och om igen.


ANNAN LOVANDE PÅGÅENDE LYSSNING

Elizabeth Cook – Exodus Of Venus
Mörk, tuff country om hur ett liv kan falla ihop av det pågående livet.

Whitney – Light Upon The Lake
Sommarmusik – lättflygande pop med Neil Young falsett och Al Green arrangemang och kanske lite inspiration från Jim Ford. ”No Woman” kan vara en av årets bästa låtar.

Brandy Clark – Big Day In A Small Town
Aggressivt, känslosamt, raka texter, sex, småstadsskvaller, vardagslivet och rena rama sanningar. Hennes debut ”12 stories” från 2013 är en av de bästa countryalbumen det här århundradet. Den här känns snart lika bra.

Michael Kiwanuka – Love & Hate
Det är fyra år sedan debuten (Home Again). Ett album som vann priser och Kiwanuka hyllades som den nya stora soulrösten från London. För mig innehöll det 3-4 fantastiska låtar men resten kändes inte riktigt färdigt. Nu kommer äntligen det nya albumet och den snabba förhandslyssning som jag har gjort så kan det här vara det verkligt stora soulalbumet från de brittiska öarna. Håll öronen öppna.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


20 april 2016.

FRAZEY FORD - live 11 juli
Ford är en av de grundarna till gruppen The Be Good Tanyas och vars andra album «Chinatown» från 2003 man ska leta upp direkt om man inte hört det. En blandning av folk, blues, country med de allra mest harmoniska rösterna. Mest harmonisk var nog Ford som sen gick vidare och släppte soloalbumet «Obadiah» 2010. Fortsatt stark känsla för folkmusik men nu lite mer rockigare och souligare - låt oss kalla det en blandning av Joni Mitchell och Ann Peebles. För 1,5 år sedan dök albumet «Indian Ocean" upp. Allt som Ford har gjort är mer än lyssningsvärt men detta är absolut höjdpunkten, hittills. Skivan är till stor del inspelad i klassiska Royal Studio i Memphis där Al Green spelade in sina klassiska Hi Records-album under tidigt 70-tal. Studion ligger i en ”rå” del av den klassiska musikstaden och är känd för att vara intakt med ett välbevarat typiskt ”Hi-sound” i rummet. För att verkligen fånga känslan från platsen använde Frazey Al Greens kompmusiker i Hi Rhythm Section vid inspelningen och de får till ett besjälat sound till Frazey:s originella och personliga sånger. Nu kommer Frazey Ford till Sverige - jag gissar på att hon inte har Al Greens band med sig på scen men det kommer att bli en härlig sommarkväll. Lite försmak - hon gör mycket bra musikvideos också. Speciellt ”Done” som finns här.

LEON BRIDGES OCH NIKKI LANE - live 11 maj
Bor man i huvudstaden och gillar rötter så är 11 maj en kväll med det där lilla extra. Nalen bjuder på Leon Bridges och hans medryckande retrosoul. Scandic Grand bjuder på Nikki Lane och hennes countryrebelliska rock. Bridges album ”Coming Home” kan bli lite för mycket ”retro” ibland kan jag tycka (men jag lyssnar på det extremt ofta). Hans liveuppträdanden verkar vara som att förflytta sig till en soulklubb i valfri större amerikansk stad. Följer man honom dessutom på Instagram och hans kavalkad av svartvita subtila bilder så är det lätt att falla pladask även om man förstår att han bygger ett varumärke (oj, vad tråkigt det blev). Hursomhelst, Nalen blir något annat den här kvällen har jag en känsla av. Sen får vi hoppas att konserttider hålls så att man hinner med Nikki också. Hennes ”All Or Nothing” är ett strålande debutalbum och jag ser fram emot det kommande albumet där hon jobbat med Jonathan Wilson som bl a tidigare producerat Father John Misty, Dawes, Conor Oberst m fl.

STURGILL SIMPSON – A SAILOR´S GUIDE TO EARTH
Bryggarsalen 2014 och Way Out West 2015 har gett mig två fantastiska konserter med Sturgill Simpson. Tajt, kompromisslöst och en ”extraallt”-blandning av sina egna låtar och klassiska covers. Den traditionsbundna debuten var ok, den nydanande uppföljaren ”Metamodern sounds in country music” var det årets bästa album. Med nya albumet tar han riktning på inspelningsstudiorna i Muscle Shoals och Staxsoul men med rock som ankare och samtidigt en stadig förankring i countrylandet. Nio låtar med musikalisk spännvidd över hela den amerikanska kontinentens musikaliska historia.

JD McPHERSON – LET THE GOOD TIMES ROLL + live på Debaser
Tog inte till mig riktigt ”Let The Good Times Roll” när den kom förra året. Avfärdande den för snabbt men har hittat tillbaka till den och det senaste halvåret är det nog den mest lyssnade i högtalare och hörlurar. Lyssnadet eskalerade i samband med McPhersons magnifika konsert på Debaser Medis. Två timmars explosiv rockkonsert med JD:s röst, gitarr och extremt tajta band med bassisten Jimmy Sutton i främsta ledet. Årets konsert hittills. Både konsert och album lyfter begreppet rockmusik några extra snäpp. Den här typen av musik måste vara det svåraste att förnya men McPherson lyckas hela vägen.

OCH SEN LYSSNAR JAG MED GLÄDJE PÅ:
Laura Gibson-Empire Builder
Ben Watt-Fever Dream
John Martyn-Solid Air (i väntan på nya vinylutgåvan)
Emmylou Harris / Wrecking Ball (Harris och Lanois karriärhöjdpunkt i ny trippelvinyutgåva med 13 nya låtar)
Engelska musikjournalisten David Hepworth Spotifylistor, speciellt ”Discover Weekly” som spänner över mycket och man återupptäcker gammalt och hittar nytt hela tiden.




2016-01-27

Mellandagar och januari. Tid att rensa vindar på smått, stort och onödigt. Ambitionen fanns, men jag fastnade vid tidskriftssamlarna, speciellt dem som det stod ”Larm”, ”Feber” och ”Postorderlista Musik & Konst” på. Jodå, man kan samla på sånt. Också.

Med hjälp av Spotify letade jag på de där albumen som man fick tips om i de alstren men som man aldrig hittade eller hade råd att köpa. Därför blir det här en bästa-lista med bara gammalt. Men det är ju självklart nytt när man lyssnar första gången oavsett årgång.

De listade finns alla på Spotify. Lyssna och belöna sedan er lokala skivhandlare genom att köpa albumen som ni gillar.

Swamp Dogg – Total Destruction To Your Mind (1970)
Totalsoul – och vilket omslag. Uppföljaren ”Rat On” är nästan lika bra.

Saints – Out In The Jungle (1982)
Måste vara deras bästa. Chris Bailey i högform.

The Fleshtones – Hexbreaker! (1983)
Partyplattornas partyplatta – i alla fall 1983 och i NYC - säkert också 2016.

Van Morrison – Poetic Champions Compose (1987)
Bortglömd i min Van-avdelning. Kärt återseende, en av hans bästa.

The Desert Rose Band – The Desert Rose Band (1987)
Chris Hillman i Byrds-klass. Någon som har ett extra bra ex på vinyl?

Badfinger – No Dice (1970)
En ”tragisk” grupp (googla) men dom gjorde fascinerande bra POP-låtar.

Rickie Lee Jones – Pop Pop (1991)
Härlig konsert i höstas tillsammans med bl a Kullhammar och Per ”Texas” Johansson gjorde att jag hittade tillbaka till denna dam och detta fascinerande coveralbum.

Pretenders – Last Of The Independents (1994)
Totalt missat detta album med Chrisse Hynde:s gäng. I klass med debuten.

Steve Forbert – Mission Of The Crossroads Palms (1995)
Apropå missat. Det här albumet har jag inte lyssnat på tidigare trots att jag försökt följt Forberts långa karriär. Det jag lyssnat mest på sedan vindsröjningen.

Randy Travis – Storms Of Life (1986)
Det här är väl hans debut. Måste vara ett av de starkare debutalbumen under 80-talet.

P.S. Av allt som jag sökte på hittade jag nog bara 40 procent på Spotify. Så det innovativa ”Spotify Head Office” borde nog ha en ”Rootsyredaktion”. Vi kan ju sitta för oss själva litegrann.



2015-03-31

ABSOLUT BÄST:
RYLEY WALKER - PRIMROSE GREEN


10 YTTERLIGARE SOM BEHÖVS I VÄNTAN PÅ VÄRME.
- RON SEXSMITH - CAROUSEL ONE
- JOE PUG - WINDFALL
- JAMES McMURTRY - COMPLICATED GAME
- ESMÉ PATTERSON - WOMAN TO WOMAN
- JOHNNY DOWD - THAT´S YOUR WIFE ON THE BACK ON MY HORSE
- TOBIAS JESSO JR - GOON
- LIAM HAYES - SLURRUP
- POPS STAPLES - DON´T LOSE THIS
- COURTNEY BARNETT - SOMETIMES I SIT AND THINK, AND SOMETIMES I JUST SIT
- WILLIAM ELLIOTT WHITMORE - RADIUM DEATH



2015-02-09

Thelonious Monk - 'Round Midnight: The Complete Blue Note Singles 1947-1952
Father John Misty - I Love You, Honeybear
Jim White vs The Packway Handle Band - Take It Like A Man
Winhill/Losehill - Trouble Will Snowball
Frazey Ford - Indian Ocean
Amason - Sky City
Natalie Prass - Natalie Prass



Tidigare:

KING CREOSOTE - FROM SCOTLAND WITH LOVE
Den hänger sig kvar, biter sig fast och det blir mycket lyssningstid

PAUL THORN - TOO BLESSED TO BE STRESSED
Hans bästa på 14 år. En musikalisk novellsamling

WARREN ZEVON - EXCITABLE BOY
Av en händelse började jag lyssna på detta mästerverk igen

BOB CARPENTER - SILENT PASSAGE
Ännu en bortglömd pärla som nu är upptäckt

STURGILL SIMPSON - METAMODERN SOUNDS IN COUNTRY MUSIC
Countrypsykedelika med traditioner. Helt suverän på Bryggarsalen

TWEEDY - SUKIERAE
Växer och växer och växer

AVI BUFFALO - AT BEST CUCKOLD
Modern pop med stänk av Neil Young.