Bäst just nu enligt Anders Sundin

Första halvårets fem bästa skivor:
1. Wilco: Wilco (The Album), gör en aldrig besviken.
2. Bob Dylan: Together Trough Life, jag visste det, plattan blir bara bättre och bättre.
3. Buddy & Julie Miller: Written In Chalk, detta underbara par skapar musik som går rakt in i själen.
4. Olle Ljungström: Sju, ja, vad ska man säga? Alltid en trevlig överraskning är det i alla fall.
5. Joshua Redman: Compass, gudomlig saxofonist och en modern Sonny Rollins.







Jenny Scheinman
Jenny Scheinman
(Koch)
En helt ny upptäckt för mig. Såg henne som fiddler och sångerska tillsammans med Rodney Crowell i början av februari och blev helt tagen. Hennes egna set tillsammans med Will Kimbrough var i det närmaste lika bra som när hon backade upp Crowell lite senare. Den här självbetitlade plattan kom förra året och är en liten pärla. Flera bra egna kompositioner dessutom. Stilen är folk, old-timey och country. Hennes röst ligger högt och hårfint nära falsksång. Det är toppen.

Joshua Redman
Compass
(Nonesuch/Warner)
Det är bara att erkänna, jag är barnsligt förtjust i saxofonisten Joshua Redman, 40. En mästare som här i jazztrioformen imponerar starkt.

Mikael Wiehe
Sånger från en inställd skilsmässa
(Warner)
Mikael Wiehe är en sann storyteller. Här är han oerhört öppen och berättar om sin separation som aldrig blev av. Ett slags tonsatt Scener ur ett äktenskap för oss andra att lära av.

AC/DC
Black Ice
Senaste skivan överraskar ingen och så ska det vara. Tunga effektiva riff och deras bästa platta på många år. Konsert i Globen och allt är precis som det brukar vara också. Hatten av för bandet som gick igenom 1980-talet utan att ha stora hår, skriva en ballad eller vara med på konserter och plattor som försökte rädda världen. For Those About To Rock, We Salute You.








NQB
NQB
(Hendrix Music Production)
Loppisfynd på vinyl från 1974. En riktigt gullig platta från ett sant pionjärband. Ett av Sveriges första band med bara tjejer. Py Bäckman skrev inte låtar själv på den tiden, men nog var hon ganska skön rockbitch...

Kungen knulla mera!
P.F. Commando
Låt från punkpionjärerna P.F. Commandos »lost tapes” som frontmannen Sonny Jansson gav ut på egen hand efter att ha tappat bort masterbanden i kontraktsbråk, alkoholdimmor och allmän «vi skiter i allt»-attityd 1979. Gavs ut 20 år senare på blå vinyl under namnet «P.F. Commando in a pose”.

»Kungen knulla mera!« visar furiös svensk punk när den var som bäst. P.F. Commandos inflytande på Rocksverige är underskattat. Kanske kan de få lite upprättelse nu när Dregens hobbyband Midlife Crisis ska ska spela in en av cover av P.F. Commandos debutsingel »Raggare«.

Hats off för bandet som klippte av Thåströms strängar med en avbitartång strax före han skulle kliva på scen när de var förband till Ebba Grön.


Hellsingland Underground
Hellsingland Underground
(Killed By Records/Sound Pollution)
Ljusdal rules, OK. Traditionen att göra seriös glesbyggdsrock är fast förankrat i Hällsingland ända sedan Traste Lindéns tid. Charlie Granberg gör skäggmifforock i Allman Brothers anda med hälsingetouch alldeles utmärkt på den här plattan.


Sheryl Crow
Gasoline
(Universal)
Låtspår från hennes »Detours«. Varför krångla till det när man göra det enkelt för sig. Ledorden för den här fina Stonesflirten. Skönt groovig spår från en i övrigt alldeles för spretig platta.



Tidigare upplaga:

LCD Soundsystem
Sound of Silver
(DFA/EMI)

Ibland är jag lite sen med att upptäcka bra plattor, men vad glad jag blev när jag till sist chuckade in vårens ”Sound of Silver” i datorn. En utmärkt samtida platta som gifter samman 00-talet med 70- och 80-talets mer experimentella popmusik. Eno, Kraftwerk, Can och Thin White Duke Bowie ekar genom hela denna grooviga uppvisning av James Murphy. En vuxen känsla av här och nu finns trots det hela tiden på ”Sound Of Silver”.

Lucinda Williams
Live @ The Fillmore
(Lost Highway/Universal)

När vi ändå är inne på plattor som jag varit sen med så är Lucinda Williams ”Live @ The Fillmore” från 2005 bra lyssning inför hennes kommande konserter i Sverige i höst.

Stoned
Mojo presents an exclusive anniversary tribute to Rolling Stones
(medföljer Mojos septembernummer)

För 39 spänn får man en alldeles utmärkt samling med några originallåtar som inspirerade Stones och en del udda coverversioner av Stenarnas egna. Sandie Shaws version av ”Sympathy For The Devil” är kanske den bästa cover som gjorts på Rolling Stones någonsin. Hallå, den här godispåsen för 39 balubas får ni bara inte missa.

Kelly Willis
Translated from Love
(Rykodisc)

Årets bästa platta kom mitt i sommaren. Kelly Willis sjunger utsökt och det är bara så förbannat synd att i stort ingen av de större tidningarna skrev om den över huvud taget. Debaserpubliken i fokus gör att sådan här kvalitetsmusik sätts på undantag trots att det är den målgruppen som prenumererar på tidningar i dag.

Abalone Dots
From A Safe Distance
(RCA/SonyBMG)

Jättegullig och lovande platta som lovar mer framöver. Kommer garanterat att få sitt genombrott som förband till tråkrockaren Lars Winnerbäck i höst.

Rob Sheffield
Kärlek är ett blandband – livet låt för låt (bok)
(Damm förlag)

Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield beskriver sorgen och saknaden av hans hustrus bortgång på ett mycket kärleksfullt sätt med hjälp av blandband som de spelade in till varandra. Som en korsning mellan Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” och Nick Hornbys ”31 songs”. Mycket stark och adekvat skildring. Kombinera den gärna med att lyssna på ”Sound Of Silver” samtidigt som ni läser.




Tidigare upplaga:

Lucinda Williams
West
(Lost Highway/Universal)

En kvinnlig Bob Dylan som når fram med både text och musik har ännu en gång gjort ett närmast mästerligt album. Jämför henne gärna med Dylan eftersom ”West” har klarar paralleller i sin svärta till hans ”Time Out of Mind” från 1997. Lucinda Williams har så stark integritet och närvaro att det ibland nästan är svårt att närma sig henne.

Rickie Lee Jones
The Sermon On Exposition Boulevard
(New West/Playground)

Från den sprudlande naiva självbetitlade debuten 1979 och fram till ”The Sermon On Exposition Boulevard” har Rickie Lee Jones växt på ett imponerande sätt som artist. Den här plattan är utan tvekan den bästa hon någonsin gjort. Det låter Velvet Underground, PJ Harvey och Patti Smith i stället för det esoteriska mjäkiga som brukar prägla hennes album.

Caroline af Ugglas
Joplin på svenska
(Siloton/V2)

Ett kamikazeprojekt som Caroline af Ugglas ror i hamn. Mycket på grund av att arrangemangen så fint hittar fram till 60-talsstuket. Sedan är ju Caroline af Ugglas som klippt och skuren för att ta sig an uppdraget. Hon är lagom crazy, har den rätta hesa rösten, viljan, passionen och kroppsspråket för att på ett trovärdigt sätt tolka Janis Joplin (1943–1970).

Steve Miller Band
Fly Like an Eagle
(Capitol)

Jag hittade den här plattan på vinyl i mint condition för 25 spänn. Vilket fynd, jag hade nämligen glömt hur bra den är. En mycket underskattad låtskrivare när han var som bäst. ”Fly Like an Eagle”, ”Take the Money and Run” och inte minst ”Space Intro” är fantastiska mjukrocklåtar som säkert någon smart filmskapare kommer att använda framöver. Ett av de bästa albumen från 1970-talets mitt. Jo, jag menar allvar.

The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967–1979 (bok)
Tobias Petterson & Ulf Henningsson
(Premium Publishing)

Det är en imponerande och heltäckande genomgång av den svenska progressiva musiken på 60- och 70-talet som författaren Tobias Petterson och redaktören Ulf Henningsson sammanställt i ”The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967–1979”. I stort alla artister som någonsin spelade in en proggplatta mellan åren 1967 och 1979 finns med. Ungefär 400 artister är avbildade med omslag, information om samtliga medlemmar och bandens LP:n och singlar värderade enligt ett tiogradigt betygssystem. Kravodlad prostestsång, helskägg och snickarbyxor i skön förening.



Bäst just nu, tågspecial, soundtracket till Järnvägen 150 år.

Kraftwerk
”Trans Europe Express”

Ralf Hütter, Florian Schneider och Emil Schult beskriver tågresandets inre monolog och framåtrörelse på ett mästerligt sätt. Ingenjörskonst av tyskt märke.

Elvis Presley
”Mystery Train”

Junior Parker och Sam Phillips tågklassiker har gjorts av hundratals artister, ingen kommer i närheten av Kungen. Elvis sista singel för Sun Records.

Steve Earle
”Mystery Train Part II”

Steve Earle var lokförare för ett tåg fullt med demoner fram tills han gav ut plattan ”Train a Comin‘” 1995. ”Mystery Train Part II” körde honom ut ur den mörka tunneln. Ångloksnostalgi.

Johnny Cash
”On The Evening Train”

Hank Williams ”On The Evening Train” handlar om en man och hans son som ser på när de lastar på deras döda hustru/mors kista på ett tåg. Sorglig, svart och nära min egen verkligheten. En av Cashs sista låtar innan han tog snabbtåget till himlen.

Guy Clark
”Desperados Waiting For A Train”

Tågrån och Vilda västern. Visst förknippar vi tåg och film med det. Guy Clarks klassiker är kärleksfull, poetisk och melankolisk. Outlaw country.

Allen Toussaint
”Last Train”

New Orleans-farbrorn Allen Toussaint visste att det kunde svänga rejält om ett tåg. Järnvägen har soul.

The Supremes
”Love Train”

Kärlekståget har vi alla åkt i någon gång. The Supremes gör det lätt, följsamt och utan att spåra ur. Tut, tut.

Gladys Knight & The Pips
Midnight Train To Georgia

”Midnight Train To Georgia” gav Gladys Knight en Grammy 1973. Med den i lurarna på resan kan du åka hur långt som helst. En r&b-klassiker

The Doobie Brothers
”Long Train Running”

The Doobie Brothers startade som ett hippieband, men landande i slutet av 70-talet som ett softrockband med soulinfluenser. Ta tåget med ett fluffigt skäggigt The Doobie Brothers.

Johnny Cash
”Folsom Prison Blues”

Tågvisslan som klassisk symbol för järnvägen och en man följer spåren ochhamnar i trubbel. Gavs ut på singel redan 1956, fick ny aktualitet med filmen ”Walk The Line i år. ”I shot a man in Reno, just to watch him die...”