Jag känner mig lite brydd här. Born 53 ses tydligen på olika bluesscener då och då. Och presenteras som ett svenskt bluesband här och där

Då och då utbrister jag/du i »den bästa svenska americana vi hört«. Åtminstone känns det så, där i stundens beröring. Ett tonfall, en versrad, ett gitarrsolo - aha just så här ska det vara. Dock; det är med främmande tonfall

Resonemanget som kommer nu kanske inte är relevant i just det här sammanhanget. Eller så är det det. Har ni någon gång hört talas om att en symfoniorkester, exempelvis, gör en cover av en klassisk komposition? Nej

På sitt nya album »Contender« gör Born 53 en behaglig blandning av roots-orienterad musik med starka influenser från country, blues och brittisk 60 talsrock Originallåtar skrivna av Anders Lindh och Hans Birkholz varvas med väl valda covers av Bob Dylan, Warren Zevon och Ray Davis och sammantaget blir det en stark och välbalanserad platta