Slim Loris är tillbaka med plattan »Love & Fear« och den, mina vänner, bör man inte missa. Om regnrockstillverkarna Stutterheim – vars slogan är »embrace swedish melancholy« – hade haft ett soundtrack till sitt överljudssnygga hantverk, skulle det ha låtit så här

Oblivious to the world outside high above the echoes of our street in our hideaway beneath black sheets Tucked away in temporary peace Vad förkroppsligar bäst den svenska melankolin? Är det de snygga reklambilderna för regnkapporna från Stutterheim? Eller en polisfilm noir med dysfunktionella snutar som super för mycket och är ensammast i världen? Eller är det stockholmsbandet Slim Loris, som fått oss att vilja gråta och dansa samtidigt, ändå sedan de släppte första plattan »Down to earth« 2011? När Huffington Post beskriver bandet undrar de hur det ens är möjligt för svensk musik att låta så sorgsen: Vi har det ju så bra? Tidningen kommer fram till att det måste vara mörkret, snön och kylan som gör det

Every night I dream of color Dancing on a bed of flowers: No I won’t let go, I won’t let go