Artikel / Krönika
Beckaroo levererar kärnfulla one-liners
Av Magnus Eriksson

Countrymusiken har en rik tradition av effektiva one-liners. Eller two-liners, liksom two-timers och two-steps. »I gave her a ring, she gave me the finger«, skaldade någon. The Bellamy Brothers berikade traditionen med frågan »If I said you have a beautiful body, would you hold it against me?«. »Tonight the bartender is on the wrong side of the bar«, tvingades en bartender, honky tonkens ständigt närvarande själasörjare och terapeut, som själv drabbats av kärleksbekymmer konstatera i en sång av Asleep at the Wheel.

»Out of reach, out of sight, there’s where you’ll find me/ Out of sight, out of reach, and free from you«, sjöng Donna Ulisse i början av nittiotalet på en av det senaste kvartsseklets starkaste och mest bortglömda debuter i Nashvilles mittfåra. Och Rosie Flores i en av sina få minnesvärda sånger: »God may forgive you but I won’t / Jesus may love you, but I don’t«. Och så har vi förstås Steve Goodmans geniala parodi »You Never Even Call Me by My Name«, där protagonisten bland annat konstaterar »I was drunk the day my mama got out of prison«. Så »Up against the wall, Redneck Mother«, du har mycket på ditt samvete.

En pålitlig leverantör av kärnfulla one-liners som sammanfattar eller elegant underminerar countryns myter och schabloner är Becky Hobbs, eller Beckaroo som hon alltid kallats på Music Row i Nashville. »Why do they always look better when they’re leavin’?«, frågade hon på sitt enda major-album, »All Keyed Up« från 1989. Där tolkar hon också den olycklikt förälskade barängelns tröst och dilemma i en snyggt ironisk two-liner: »I got Jones on the jukebox, you on my mind / I’am slowly going crazy, one quarter at a time«. Och hon underminerar en annan mytologisk kliché i en feministiskt genomlyst formulering: »Mama was a working man«. Att hon på en senare skiva gör »The boots I came to town in« till symbol för sitt liv är helt i sin ordning.

Men Becky Hobbs är inte bara en fin låtskrivare, hon är också en osviklig leverantör av rockabilly-impregnerad honky tonk. Hon kommer från Oklahoma, det hörs. Om Wanda Jackson gav Oklahoma-diftongerna ett ansikte, har Becky Hobbs gjort det ansiktet än mer skarpskuret, leendet än bredare och uttrycket både mer ironiskt tillspetsat och innerligare. Ironiskt i den kärleksfulla vinklingen av countryns klichéer, innerligt i till exempel den underbara balladen »She Broke Her Promise«, en av den moderna countryns bästa weepers (helt i klass med slutscenerna i »Havets hjältar« och »Lassie på äventyr«), men likt alla sådana också en sång som talar direkt till en erfarenhet hos massor av människor. Vilket var då löftet? Jo, de nygiftas ömsesidiga löfte att gifta om sig, om den andre skulle dö.

Såvitt jag vet har Becky Hobbs gjort fyra studioalbum. »All Keyed Up« följdes av »The Boots I Came to Town in«, »From Oklahoma with Love« och senast »Songs from the Road of Life«, som kom för två år sedan. Det kan finnas någon mer, kanske mellan de senare två. Jag kan ha missat någon, det är typiskt att jag inte fick fatt på »Songs from the Road of Life« förrän för några månader sedan.

Alla dessa skivor är ypperliga. De präglas av sångerskans suveräna låtskrivande, hennes hesa och djupt uttrycksfulla röst, de oemotståndliga diftongerna och det hårda drivet i Becky Hobbs pianospel. Motiviskt och tekniskt blandar Becky Hobbs sin ironiska touch med självbiografiska skisser, kärleksballader och en uppriktig vädjan om fred. Stilmässigt ger honky tonken ett centrum, fast rejält spetsad med rockabilly. Och i en låt som »Live Until You Die« skapar Becky Hobbs ett utsökt western swing-flöde. Rob Hajacos fiddle, John Heinrichs steel och Andy Reiss och Duane Sciacquas gitarrer ger fin inramning. Sången klockar in på knappa tre minuter. På den tiden gör Becky Hobbs mer meningsfull western swing än de nya grupperna i genren brukar klara på en fullängdare.

Musikerinsatserna är också oklanderliga på Becky Hobbs skivor. Det säger sig självt att hon inte haft råd med samma uppsättningar studio-ess på sina senare skivor som på »All Keyed Up«, men alla musiker tycks valda med omsorg av en sångerska och låtskrivare som vet precis hur hon vill att det ska låta och vars omdöme är nästan lika osvikligt som hennes stil- och traditionskänsla.

Det finns många sånger som sammanfattar Becky Hobbs på ett närmast emblematiskt sätt: »Mama Was A Working Man«, »She Broke Her Promise«, »They Alawys Look Better When They’re Leavin’«, »Jones on the Jukebox«, »I Can’t Fight this Feeling«, »The Boots I Came to Town in«, »Yellow Pages under Blue«, »Woman Gettin’ Older«, »Kiss My Ashes«, för att blott nämna några. Men skall jag välja blott en, fastnar jag gärna för »I Don’t Dance with Strangers« från »The Boots I Came to Town in«.

Introduktionen andas tungt traditionsmedveten honky tonk: vemodig fiddle, taktfast rytmmarkering och några snygga steel-dekorationer. Sedan ger Becky Hobbs en vemodig stämningsbild från en bar, genomsyrad av associationer, trista kärleksminnen och texansk danshallsmytologi. Bandet ligger fint bakom sången, driver på och fyller ut luckorna med läckra licks. Och så kommer refrängen:

But I don’t dance with strangers.
It’s a dangerous thing to do.
I just came here to hear the band
And have myself a drink or two.
And you’re tall, dark and lonesome
And it’s drivin’ me insane,
But I don’t dance with strangers,
So honey, what’s your name?

Knorren som förskjuter hela den betydelse och de associationer som skapats: handlar det om en vemodsladdad stämningsbild eller är allt ironi? Vi vet inte. Becky Hobbs balanserar suveränt sitt uttryck mellan det innerliga, längtansfyllda, återhållet erotiska och ironiska.

När det gäller Becky Hobbs är det också ofrånkomligt att komma in på hennes förhållande till Sverige. Ty ett sådant finns. Hon har varit här flera gånger, någon gång med sitt eget band, andra gånger kompad av mindre lyckade svenska musiker. Och hon poserade på ett omslag till tidningen »Country News« med ett paket Gevalia. Dessutom kör hon Volvo, annars ett bilmärke som i USA fetischerats av den pseudoradikala medelklassintelligentian, en samhällsgrupp som står så långt från den folkliga countrykulturen som tänkas kan.

Becky Hobbs förklarade, när jag talade med henne efter en konsert i Malmö för bortåt femton år sedan. Volvon räddade hennes liv i en krock. Gevalia handlade hon (kanske gör hon det fortfarande) genom ett smart abonnemangssystem, där en viss mängd kaffe kommer med brevbäraren varje månad.

Dessutom har Thomas Buskhagen, som ansvarar för Mr Musics månatliga countrysamling, Becky Hobbs välsignelse att använda hennes outgivna material. Åtskilliga sånger har också under åren bara varit åtkomliga hos Mr Music. För några år sedan samlades de på skivan »Swedish Coffee & American Sugar«. På oktobersamlingen från Mr Music finns också sången »Oklahoma Heart«, som uppges vara en utvidgad version av samma sång från skivan »Best of the Beckaroo, Part 1«, som givits ut i år. Jag ser fram mot att höra den.

Och ifall någon undrar, så var det Becky Hobbs som David Frizzell syftade på i »You’re the Reason God Made Oklahoma«. Lyssna gärna, ty Becky Hobbs är country to the bone, långt mer en mollbergare än fadd Gevalia.

Läs mer om Hobbs, Becky