Artikel / Krönika
Har du hört Jimmy LaFave?
Av Rune Häger

Har du hört Jimmy LaFave?

Sitter på altanen en sommarkväll hemma i Malmö, det är Texasvärme i skymningen och i bakgrunden hör jag »Walk Away Renée« med Jimmy LaFave.

Någon gång för ca 15 år sedan spelade han på KB i Malmö som support act för Doug Sahm. Totte på KB hade fixat en oöverträffad kväll och det var lika hett då som nu. Jag pratade en stund med Doug och han berättade att han hade valt att åka till Sverige mitt i sommaren för att slippa Texasvärmen och så var det lika hett här. Men han och hans band svarade ändå för en kanonspelning.

Trots detta var det efteråt flera i publiken som tyckte att Jimmy LaFave hade varit kvällens behållning. Han var en överraskning. Nästan ingen visste vem han var.

Jag hörde honom först 1992 när en CD som hette »Austin Skyline« kom från ingenstans till experterna på Musik & Konst i Malmö. –Den här gillar du, sa Peter och då köpte jag den. Den innehöll ett antal liveinspelade låtar från olika småklubbar i Austin: La Zona Rosa, Chicago House, Garner och Cactus Café. Och första gången jag spelade den, var jag säker på att jag hade fått en ny favorit. »Walk Away Renée« fanns med på plattan, en låt jag kände igen. Men jag kunde inte placera den. Att den gjordes för Left Banke 1966 och snoddes av Four Tops två år senare hade jag ingen koll på. Det var i alla fall en bra låt och från och med denna stund blev den en LaFave-låt för mig.

Plattan presenterar massor av andra bra låtar med en sångare som inte låter som någon annan. Han tacklar varje textrad med en intensiv och ofta melankolisk röst på en genuin Texasdialekt. Han sjunger passionerat om kärlek, saknad, svek och längtan, antingen det är en egen låt eller en gammal Dylan. Och bakom honom finns ett vasst band, som spelar disciplinerat i varje väl valt ackord. Tillsammans låter LaFave och bandet inte som någon annan konstellation, det här var något unikt. Jag beslöt mig för att följa den här kisen i fortsättningen.

Några år senare träffade jag honom i pausen under en konsert på Antone´s i Austin.
Han såg ut precis som på sina CD-konvolut, ungefär som om han kom direkt hemma från gården. Han är lång, ovårdat långhårig och samtidigt tunnhårig, han har kort skägg och vildavästernmustasch, är jeansklädd och lite småblyg. Han har ett brett, gott leende när han blir förtjust i något man säger.

Jag hade njutit av varje sekund under första halvan av konserten och sa detta till honom. Då kom leendet, men det försvann snabbt igen, för LaFave var missnöjd. Han klagade på sitt band och nämnde att han tänkte byta ut ett par medlemmar om de inte skärpte sig. Jag förstod ingenting. Jag hörde bara att det lät fantastiskt bra.

Men LaFave är pedantisk och vill ha kontroll. Sina sex senaste CD-utgåvor har han producerat själv. Han har skrivit de flesta låtarna. Och han använder t o m egna bilder som prydnad i CD-konvoluten, bilder med motiv från landsbygden i Texas eller Oklahoma, där han bodde som barn.

Han frågade mig varför han inte sålde lika många plattor i Sverige som i Holland och Schweiz. Framför allt i Holland tycks han ha haft tur och några av hans CD-utgåvor har backats upp ekonomiskt av holländare. Bl a finns det ett minialbum med sex liveinspelade låtar, »The Open Road«, som har producerats för den holländska marknaden.

Det finns några låtar som jag tycker direkt ställer Jimmy LaFave i en särklass, både som låtskrivare och artist.

En heter »Only One Angel« och är en kärleksballad som finns live både på »Austin Skyline« (1992) och på nämnda »The Open Road« (1994). Det är en låt som fastnar i skallen efter en lyssning. Det gör också »When I See You Again« på »Highway Trance« (1994), som har samma bitterljuva känsla inbyggd i text och melodi. Lite mer gung är det i »I´m Thinking of You« på »Buffalo Return To The Plains« (1995) och det händer att han rockar till det även om han främst är en balladmästare. »Never Be Mine« finns på två olika plattor, »Trail« (1998) och på nyss nämnda »Buffalo«. Dessa låtar tycker jag är hans klassiker, låtar som borde vara allmänt kända och spelade av coverband världen runt.

Totalt har han släppt åtta plattor och den senaste, »Blue Nightfall«, kom 2005 på nytt bolag, Red House Records. Den är genomgående utsökt och visar att Jimmy LaFave fortfarande har kraften att göra bra musik. Här har han ett antal nya musiker bakom sig och kanske är det en nystart efter sista plattan på gamla bolaget Bohemia, »Texoma« (2001). Men karriären verkar ha svårt för att ta en rejäl fart. När man ser honom på en liten klubb i Austin, har han publiken i sin hand och han är en lokal stjärna som det lyser om. Jag såg honom en kväll på Cactus Café 1995, då också som gäst hos Doug Sahm, och jag trodde på en spikrak väg mot berömmelse och framgång. Men tittar man på hans hemsida, kuskar han fortfarande omkring på den amerikanska vischan med stopp i Okemah, Great Barrington, Larchmont, Gruene och andra platser som man aldrig hör talas om.

Han är alldeles för unik och för bra för detta. Jimmy LaFaves musik bygger på känslor som är universella och har rötter i amerikansk tradition från rock såväl som blues, country och folkmusik. Han borde sälja lika många plattor i Sverige och Norge som i Holland. Har du hört honom?

Läs mer om LaFave, Jimmy