Artikel / Krönika
Den svenska schlagerns guldålder
Av Magnus Eriksson

Snart är det dags för den internationella melodifestivalfinalen, eller vad den för tillfället kallas. Både musikaliskt och kommersiellt är den svenska uttagningen årets mest utdragna pseudohändelse. I takt med att dess kommersiella betydelse avtar, tilltar kvällspressens fnaskskriverier. Och musikaliskt; ja vad ska man säga? En gång kallades det för Schlagerfestivalen. Nu har det blivit en ”Melodifestival”, fast där knappast några melodier finns. I stället får vi dagsländeskräp ad nauseam: gottköpslatino, norrländsk Blut und Boden-pop, töntdisco, dagispop och blöjnitzscheaner i kortbyxa.
Den europeiska finalen domineras av forna öststater som tar igen årtionden av populärmusikalisk underutveckling. Grannländer har alltid röstat på varandra - minns den vänskapskorruptiva axeln England, Irland, Norge, Sverige, Danmark - men utslaget blir nu extra stort med alla löjliga småstater som dykt i den etniska nationalismens vidskepliga efterföljd.

Men en gång fanns det också i Sverige ett genuint schlagerkunnande. Det dog för drygt trettio år sedan. Vad hände? En avgörande omständighet var det löjliga förbudet mot översättningar på Svensktoppen. Det nationellt sinnade beslutet bottnade i musikvänsterns lobbyism. Den så kallade progressiva musikrörelsen trodde att sånger med utländska förlagor var ett opium för folket, särskilt om de handlade om kärlek och inte monopolkapitalets härjningar. I fall slikt förbjöds skulle Hoola Bandoola och Fria Proteatern minsann hamna på Svensktoppen. Men den som vann på dumheterna var Bert Karlsson. Tidigare hade inte hans dansband haft några större listframgångar. De kom genom vänsterns lika oheliga som omedvetna allians med Karlsson, eller Snuskburken som Lena Philipsson kallade honom i en av de svenska uttagningarna till »Melodi«-festivalen tidigare i år.

På femtio- och sextiotalen hade det annars skapats mängder av schlagermusik i Sverige präglad av kunnande, musikalitet och ofta även en textmässig kvickhet som nu är ett minne blott. Och arrangemangen sökte sig ofta stökigt åt de mest skiftande håll. Swingen, men även New Orleans-jazzen, satte sin prägel på femtiotalets schlager. På sextiotalet bröts de influenserna mot både rock’n’roll och pop. Då kunde unga sångerskor kompas av fräcka blåsarrangemang och utspacade gitarrer, ibland i samma sång.

Sedan den svenska schlagerns första guldålder på trettio- och fyrtiotalen fanns också en tradition av skickligt låtskrivande. Sedan tillkom de ofta självsvåldiga översättningarna. »Give me that old time religion. / It’s good enough for me« blev »Sälj inte gården, farsan. / Den duger bra åt oss«, när Yvonne Norrman, en av sextiotalets bästa svenska artister de flesta kategorier, sjöng den. Woody Guthries »Oklahoma Hills« blev »Snart så kommer åter ljusa tider« med Gunnar Wiklunds fantastiska stämma. »He’s a Rebel« blev »Vilken slyngel«, när Peter Jöbacks mamma Monika Lind sjöng den 1963. Den finess hon visade där har ätteläggen knappast varit i närheten av, och arrangemanget är snyggt med diskret pumpande rytmmarkering och brötigt saxsolo.

Vad som främst slår mig när jag lyssnar på svenska schlager från de här åren (med jämna mellanrum får jag ett tredagars återfall) är också de fräcka arrangemangen, de ofta läckert skamlösa svenska texterna (ett vältrande i banalitet, men också i fyndigt vitsande och andra kvickheter) och det vokala kunnandet. Även artister som missade i tonträffen hade en frasering som alltför många av dagens popsångare inte ens hört talas om; se där nyttan av en traditionell sångpedagogik.

En handfast och arkeologiskt samvetsgrann påminnelse om den tidens musik ger de fyra skivorna i »Stora Schlagerboxen. 100 svenska sångerskor 1954 - 1969« (Premium/CDA), sammanställd av bland andra Hans Olofsson, som också kommenterar sångerna. Boxen är ett appendix till de två volymerna av »Stora schlagerboken«, där alla svenska sångerskor som debuterade de nämnda åren bio- och diskograferas. Redaktörerna har också valt att presentera sångerskorna med endast varsin sång; några undantag finns insmugna som bonusnummer. Det ger en bild av bredden, och det ger dem också frihet att lyfta fram mindre självklara sånger. Med Anna-Lena Löfgren får vi sålunda »Sentimental Baby«, en sång som sin titel till trots är helt på tyska, plockad från en singel som bara gavs ut i USA. Och Inger Berggren får sjunga »Jailhouse Rock«, och hon gjorde det riktigt bra. Fräckaste Elvis-tolkningen stod annars trettonåriga Lena Glädt för i »Kyss mig kvickt«, med frejdig sång, snygga ekon och tunga orgelackord. Så tolkades Presley av svenska schlagerartister för fyrtio år sedan: så fjärran Christer Sjögrens lobotomerade och kastrerade misshandel av den Store på senare år.

Olofsson med compadres visar också barmhärtighet i sitt val av sånger. Den löjligt överskattade Lill Lindfors blygsamma talang kommer till sin rätt i den förbisedda »Lagom åt dig«, där sången dränks i maffiga orkesterbakgrunder efter en lång talad introduktion.

Idén att låta de olika sångerskorna representeras av blott en sång innebär att flera one hit wonders lyfts fram. Carina Ahrles »Läppstift på din krage« från hennes enda EP-skiva, utgiven 1959, är en charmig popbagatell med tidstypisk doa-kör och lätt blurrig jazzgitarr. Från Maj-Britt Asps enda singel (1965) får vi b-sidan »Ifrån Abisko till San Fransisco«: en sanslös text på temat odugliga män, en suverän popröst och ett för tiden ovanligt drivande trumkomp. Ett annat fynd är duon Bella and Me, vars enda singel »Whatever Happend to the 7-Day Week« bara gavs ut i England, Jugoslavien och Tyskland. Snacka om popglobalism.

Delvis förändrar boxen också mina minnen. Nina Lizell och Mona Wessman hade bättre röster än jag mindes. Å andra sidan är ett av boxens pinsammaste ögonblick »Dancing in the Street« med Nursery Rhymes. Den gruppen har annars omgärdats av ett hyggligt rykte. Att de fick representera 1960-talets kvinnliga rockgrupper kan bara betyda att Plommons var ännu sämre. Men sånggruppen MAK Les Soeurs behåller sin charm i »Kärlek finns det överallt« (»Lovers of the World Unite«). Eller beror det bara på att jag första gången hörde »This Land Is Your Land« på deras lp-skiva 1967?

Det bästa i boxen är också de mindre självklara sångerna. Yvonne Norrman har ett grundmurat gott rykte, trots att hon aldrig gavs ut på lp-skiva under sin karriär 1961 - 1968. I boxen får vi »Tur i kärlek«, där sångerskan visade sin mer lågmälda sida. Jag tycker dock att Hans Olofsson är lite orättvis mot »Jag marscherar vid din sida«, Yvonne Norrmans största hit, i sin kommentar. Den tillägnades de svenska FN-soldaterna och var långt smakfullare än Anita Lindbloms »Balladen om den blå baskern«, som inte blott lånade melodi utan även textmässiga stildrag från Barry Sadlers vidriga original.

Kanske bör jag också påpeka att »Stora Schlagerboxen« inte helt håller de angivna tidsramarna. Här finns ett par spår från 1970, men låt gå för dem. De är alla av det kuriösare slaget, bland annat ryms bland dem Kerstin Philipssons enda inspelning. Den gavs ut på en samlings-ep från ett småländskt bolag. Och ja visst, det är Lena Philipssons mamma.

Sådana övertramp medges, men mer etablerade artister som debuterat efter 1969 får inte vara med. Därför är inte 1971 års mest begåvade femtonåring med, alltså Lena Andersson. Fast hon var mer folkie än schlagersångerska. Hon kommer att för alltid förknippas med »Är det konstigt att man längtar bort nån gång«, Buffy Sainte-Maries »I’m Gonna Be A Country Girl Again« på svenska. Det är en suverän inspelning, med naken slide, ettrigt piano och Lena Anderssons personliga röst och glasklara frasering. Och den förtalade Stig Anderssons svenska text är radikalare än originalet. Men Lena Andersson gjorde även fina svenska versioner av den skenbarligen hopplösa »Tom Tom Turnaround« (med hela det blivande ABBA som kör), Stephen Fosters »Old Black Joe« och Carole Kings »You’ve Got A Friend«. Och låt mig blott nämna att både Olsson och Persson blev knockade, när jag nyligen spelade »Är det konstigt att man längtar bort nån gång« för dem.

De mest kända sångerskorna i »Stora Schlagerboxen« finns utgivna på cd. Men många saknas, och några av de bästa får man leta lite extra efter. De flesta inspelningarna med Yvonne Norrman, som tyvärr avled 1986, finns på en cd utgiven av Star-Club (www.starclubrecords.se)i småländska Reftele. I dagarna släpper Star-Club också samlingen »Britt Damberg 1957 - 1963«. Även det är en kulturgärning. Hans Olofsson kallar Britt Dambergs stora hit »Hälsa Mikael från mig« (»Just A Closer Walk with Thee«) för ”det ljuva pekoralet”, men jag antar att betoningen ligger på attributet, inte på huvudordet. Ty sångens och sångerskans troskyldigt heroiska svårmod är snudd på oemotståndliga.

Oemotståndlig är också Britt Dambergs version av »When the Saints Go Marching In«. Texten är helt sekulär, och kompet under ledning av den vilde trumpetaren Benny Bailey fräckt New Orleans-stökigt. Andra suveräna översättningar är »Det är långsamt att leva utan dej« (»500 Miles Away from Home«), där Britt Damberg matchar både Hedy West, Bobby Bare, Reba McEntire och nästan The Persuasions, och »Han stannar här«. Den senare var ett svar på Gunnars Wiklunds »Han måste gå«, den mest kända svenska versionen av Jim Reeves »He’ll Have To Go«. Jag kände inte till Britt Dambergs version, som uttrycker kvinnans glädje över att den tidigare mannen ringer. Det ger henne en chans att förklara att hon funnit en man som inte sviker: »jag har funnit mig en vän att leva för / han är trogen mig och han mig lycklig gör«. Och hon ger en oväntad innebörd åt mannens ord »jag ber dem dämpa grammofonen som står på«. Att höra den efter Jim Reeves, Gunnar Wiklunds, Ry Cooders och Lasse Englunds versioner blir lite som att för första gången höra »It Wasn’t God Who Made Honky Tonk Angels« med Kitty Wells.

Mindre omistlig är den svenska versionen av »Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini«, även om Hans Olofsson har rätt i att översättningen (apropå en annan version av sången) är roligare än Brian Hylands original. Däremot ger Britt Dambergs tyska version av »Klas-Göran« en del av tidsbilden. Ty det töntiga balanserades alltid av det roliga och fräckt sökande, det naivt rättframma av det pastischartade och ironiska. På de ambitiösa samlingarna med Yvonne Norrman och Britt Damberg gäller också samma sak som för »Stora Schlagerboxen«: somligt är lysande, det mesta väl värt att lyssna på, medan en del mest är period pieces. Men kunnandet fanns där hela tiden, åtminstone nästan.