Artikel / Krönika
30 år med Ulf Lundell
Av Anders Sundin

När jag kysser havet, det bästa 1: 75–84
Danielas hus, det bästa 2: 84–94
Venus & Jupiter, det bästa 3: 95–05
(Capitol/EMI)

När Ulf Lundell sammanfattar sina trettio år på tre dubbla cd-n tar det sju och en halvtimme att lyssna igenom. Som en stor smörgåstårta med extra majonäs, jumboräkor, högar av gurka och ägg på ett giganiskt fullkornsbröd. En dokumentation och en retrospektiv över tre decennier. Nittiotre låtar som förändrat Sverige.

Ulf Lundells produktivitet omfattar totalt över 500 kompositioner på dryga 30 album. Inget tecken finns på att han kommer att dra ner på farten, så Lundell (f 1949) kommer att låta höra av sig i många år framöver och inget visar heller att han kommer att byta spår eller dra ner på produktionen. I mars offentliggjordes till exempel ännu en omfattande sommarturné för 2006 och under hösten/vintern har han spelat inomhus på Tyrol i Stockholm, Amiralen i Malmö och på
Trädgår‘n i Göteborg.

Och då har vi inte ens nämnt han elva romaner, diktsamlingar, notböcker, målningar, litografier och det ständiga turnerande. En maniker som jag i perioder brukade möta på min cykelväg till jobbet
i Stockholm ner för Katarinavägen. Lundell hade vid åttatiden på morgonen samma rutt, fast i motsatt riktning, och promenerade runt Södermalm i raskt tempo iförd en lila overall. Lägg till en målmedveten blick och ett ansikte fyllt med svett.

Det allra tydligaste spåret sedan debuten 1975 är hans musikaliska konsekvens. En spikrak linje träder fram mellan första plattan ”Vargmåne” och förra årets ”Lazarus”. En romantiker som bygger sin musik på rock och konstformer sprungna ur 60-talet, tiden innan populärkulturen bolagiserades, kommersialiserades samt försågs med stylister och egna marknadsavdelningar. Influenserna från Bob Dylan, beat-författarna, Van Morrison, Bruce Springsteen och annan manligt 40-talist-komponerad musik står som spön i backen. Mig erövrade han på ren utmattning till sist; lyssnade som tonåring på hans 70-talsalbum men tappade orken någon gång vid mitten av 80-talet.

Med 1998-års ”Slugger” började Lundell snegla mer mot Neil Youngs skrammel och hänsynslösa mangel än Springsteens irriterande Roy Bittan-piano och jag började följa hans karriär mer ordentligt igen. Lundells sena album ”Ok baby ok” (2004) och ”Högtryck” (2005) tillhör båda hans allra starkaste plattor och livespelningarna har blivit allt bättre med allt yngre och hungrigare musiker i bandet. På hans turné i somras imponerade till exempel den unge basisten Surjo Benigh stort och även övriga musiker verkar följa sin chef på ett för honom angenämt sätt. Jag har lärt mig att uppskatta karln‘ på något avigt sätt.

Annars är det öppna landskap, slutna rum och gubbslem som dominerat de privata och löpsedlarna genom åren. Fylla, skilsmässor och inställda konserter under en tid för att senare dra igen dörren helt och hållet; i stort noll intervjuer, ingen kommunikation med publiken på konserterna och hätska utspel mot musikkritikerna dominerade i stället. Minns speciellt en utställning i slutet av 90-talet i Hannas Delis källare på Skånegatan i Stockholm där Lundell avporträtterade sina favorithatobjekt för tillfället med stor iver. Fredrik Virtanen, Andres Lokko, Per Bjurman, Karolina Ramqvist och min dåvarande kollega och gode vän Stefan Malmqvist fanns på väggarna i rätt slarviga tuschteckningar. Men Lundell hade lagt ner stor möda och mycket själ i nidbilderna.

När så fittstimmet och publiceringen av hans privat brev till Karolina Ramqvist dominerade kultursidorna så avskärmade han sig helt för ett tag. Att positionera sig har aldrig varit Ulf Lundells grej. Men nu verkar allt annorlunda, de tre dubbla cd-plattorna: ”När jag kysser havet, det bästa 1: 75–84”, ”Danielas hus, det bästa 2: 84–94” och ”Venus & Jupiter, det bästa 3: 95–05” känns omfamnande, välkomnande och välvalda. Omslagen av Kjell Andersson och Pär Wickholm är snyggt komponerade och signalerar hög budget. Massor med bilder på Lundells förebilder, Ernest Hemingway, Cornelis Vreeswijk, Bob Dylan, Jack Kerouac, Robert Johnson, Bruce Springsteen, August Strindberg, William S Bourroughs, Vitabergsparken och inte minst den egna familjen finns där. Ett jättefint collage med massor med photoshop-timmar bakom sig och som stämmer väl med innehållet. Ifrågasatt, omtyckt, irriterande och irrationell, men en grundpelare i den svenska samtiden och en vardagsskildrare redan från start.

”Stockholm City” från plattan ”Vargmåne” är först ut och så här 31 år senare förstår jag varför jag tycker så illa om Lars Winnerbäck. En 25-årig Lundell har så mycket mer att berätta och låter mer som om han tror på vad han sjunger än vad kopian Winnerbäck någonsin gjort.

Och där någonstans finns hemligheten bakom den unika artistkarriären, att tro på vad man berättar i alla lägen. Att lämna trendängslan åt sidan, att ge ut skivor på kommersiella bolag under proggeran, att göra allsångsvänliga spår i ”Öppna andskap”, ge ut hopplösa coverplattan ”Sweethearts” 1984, göra på tok för långa dubbla cd-n som till exempel ”Club Zebra” (2002) och ”Lazarus” (2005) samt spela i över fyra timmar och trötta ut de mest tålmodiga i publiken. Men killen har gjort allt med samma entusiasm och publiken kommer varje gång. Och Lundell har fått göra det utan att någon skivbolagsdirektör gått in och fingrat. Den digniteten och artistiska friheten har Lundell erövrat med träget arbete genom
årtionden.

Men vad är tvång och vad är lust? För bakom varje konstnär där produktiviteten är så här stor brukar ständigt arbete vara ett sätt att hålla demonerna på avstånd. Men för publiken blir han en riktmärke att relatera till i en ständigt förändrad värld med sina regelbundna turnéer och album. Något att återvända till och träffa som en bekant från förr. Folket byggde landet och folket bygger Lundell. Visst är det många i publiken som passerat 50 och som är män som följer sin ledare. Men förvånsvärt många yngre söker sig också till Lundell, och bland dem finns mycket att hämta på de här sex plattorna som byggts i kronologisk ordning.

Smörgåstårtan är uppäten, den var lite mäktig och några smulor ligger kvar. Över sju timmar har gått och en mängd dåliga och bra låtar över tre decennier har passerat. Att tala om hits känns fel, för inget av spåren ur den massiva bulken kompositioner har gjorts för det syftet utan har mera vuxit och blivit sådana. Alla 93 spåren är grundpelare i svensk samtida musikhistoria.

Diskografi:
Vargmåne (september 1975)
Törst (juni 1976)
Ulf Lundell & Nature: Natten hade varit mild och öm (april 1977)
Nådens år (april 1978)
Dådens år (november 1978)
Ripp rapp (september 1979)
Längre inåt landet (september 1980) Preskriberade romanser, 1978-81 (december 1981)
Kär och galen (oktober 1982)
Sweethearts (mars 1984)
12 sånger, (november 1984)
Den vassa eggen (oktober 1985)
Det goda livet (november 1987)
Evangeline (oktober 1988)
Utanför murarna (november 1989) Preskriberade romanser, 1978-88 (maj 1992)
Måne över Haväng (maj 1993)
Lundell live - Maria kom tillbaka (november 1993)
Xavante (november 1994)
Rebeller (februari 1995)
Öppna landskap 7595 (november 1995)
Slutna rum 7595 (november 1995)
Bosnia (februari 1996)
På andra sidan drömmarna (oktober 1996) Män utan kvinnor (november 1997)
Slugger (oktober 1998)
Fanzine (maj 1999)
I ett vinterland (november 2000)
Club Zebra (oktober 2002)
En eld ikväll (2003)
Ok baby ok (2004)
Högtryck (2005)
Lazarus (2005)

Namn: Ulf Gerhard Lundell.
Född: I Stockholm 20 november 1949.
Familj: Fyra barn, g ift mellan 1977-1988 med Barbro Zackrisson Lundell och g ift mellan 1989 och 1991 med Fredrika Stjärne. Dejtar sedan ett halvår tillbaka Mikael Rickfors systerdotter Ulrika Rickfors, 23.

Läs mer om Lundell, Ulf